Att jämt behöva ursäkta sig

Det känns alltid som att jag är i vägen, säger fel saker och agerar fel. Jag har även svårt att njuta för stunden och ta vara på tillfällen som jag längtat efter. Rädslan finns där hela tiden och förstör allt, jag är är så rädd att allt ska gå åt skogen och blir stressad av det. Till exempel när jag var med min mamma i sthlm. Det var våra tre dagar, som jag längtat efter, men under dessa tre dagar kände jag ingen glädje, lugn eller tillfredsställelse. Utan snarare tvärtom, jag hade ångest, var stressad och kände skuld över att jag inte kunde "njuta" mer. Min syster var med i korta stunder och under dessa försvann jag, istället för att gå sida vid sida med mamma, gick jag nu bakom mamma och min syster. Istället för att vara en del av samtalet blev jag en åskådare. Jag satt alltid på kanten när vi åt och inget kretsa kring mig. Frustration, skuld och samvete för mig att ta situationen som den är. Det genererar i att jag blir tillbakadragen och tyst. Vill inte märkas av eller synas. Dock gråter jag inombords, för jag är inte en del av min familj.

Tolka det inte som om min familj inte bryr sig, för det gör dem verkligen. De ägnar mig massor med uppmärksamhet, stöttar mig och hjälper mig. Skulden för allt dem gör för mig står upp i halsen. Jag borde vara tacksam, dock saknar jag samhörigheten. Jag är sladdisen, den yngsta i en stor syskonskara. Skiljer många år upp till nästa syskonet. Det gör att jag känner mig mer utanför, har ingen jämgammal syster/bror. Önskar jag inte fanns, önskar jag slapp känna mig i vägen hela tiden.

Jag måste trippa på tårna för att inte störa någon, annars blir det problem. För skuldkänslor är det som ofta tynger mitt inre. Som nu te x. Min styvmamma sitter bredvid och pratar och fast jag inte vill/orkar kvittrar jag på så glatt. Ger skenet av att jag mår bra, trots insidan gråter. jag får inte sätta gränser, jag får inte vara en egen person, för då blir min omgivning irriterad på mig, vilket resulterar i skuld. Det känns alltid som att jag behöver ursäkta min existens, för att jag finns, för att jag tar plats. Har jag något att ursäkta? Ja, för jag tar plats, jag hörs och syns. Det är bara jag. Jag är sådan och tro mig, jag har jobbat med mig själv så länge jag kan minnas. Min Borderline gör att jag måste ursäkta mig hela tiden. Min ätstörning gör att jag syns mindre. Därav blir jag, jag.