Att hjälpa men inte stjälpa....

Igår var psykiskt sätt en väldigt jobbig dag. Träffade en mycket nära vän till mig, som själv har problem med ätstörningar och det har blivit lite infekterat. Då hon är en sådan underbar själ som bryr sig om mig så mycket har hennes tillstånd blivit sämre på grund av hennes oro till mig. Hon orkar inte hjälpa mig på så sätt att hon är den drivande kraften, vilket jag aldrig begärt, dock anser hon att ingen annan ser allvaret och förstår min situation. När hon uttryckte sina känslor, på så sätt att mina problem i princip påverkade henne negativt och att hon inte skulle klara det, tänkte jag; Nej nu förlorar jag ännu en vän. Jag hade befarat det, men inte velat ge mig mer skuldkänslor än innan jag visste säkert.

Hela mitt inre frös till is och jag kände mig som världens sämsta människa. Jag vill inte påverka någon negativt på något sätt, tvärtom. Hatar mig själv som vände mig till henne med mina ätsörningsproblem, när jag vet hur sjuk hon är. På något sätt har det blivit så, för hon är den enda som sett, förstått och frågat. Egoisten i mig höll på att förstöra en fin vänskapsrelation. När jag talade om för henne att hon inte skulle ta det ansvaret, nu när jag och min kille ska ta tag i problemet tillsammans, blev hon lättad och även jag. Min kille och en annan vän ska hjälpa mig, för jag klarar inte detta själv. För jag vill ju inte bli frisk, på något sjukt sätt.

Jag klandrar inte min underbara vän, för jag tycker hon gjorde rätt i att säga till när hon inte orka. Ärlighet är det viktigaste i en relation och de visade hon mig. Visst kan ord såra, visst har jag gråtit hundra tårar och vridit mig av ångest, men det måste jag få göra. Det gjorde även att min kille nu ännu mer tar mitt problem på allvar och jag satt igår kväll efter alla tårar och försökte förklarar hur jag tänkte och kände. Ordet Kontroll upprepades en hel del. Så det behövdes verkligen.

Visserligen har jag svårt att öppna mig inför andra, därav gör det ondare att höra att jag får någon annan att må dåligt. Det gör att jag sluter in mig mer och mer, men å andra sidan kanske det är lika bra? Ett annat dilemma jag har är hur jag ska göra med alla behandlingar. Kan jag gå kvar på DBT och samtidigt bli inskriven och få hjälp på ätstörningsenheten? Kan man få två behandligar samtidigt? Är det någon som vet? För det är något som oroar mig. Jag vill ha kvar DBT:n för den gör mycket gott, men å andra sidan måste jag få hjälp nu med min ätstörning. Åh vad svårt.....

Till min *irl* vän som läser detta: Lova mig att du inte pratar med "henne" om detta, för jag vill inte att hon ska må sämre. Vi lämnar henne utanför min ätstörning, ger henne så liten skada så möjligt. Du och älskling finns ju här eller hur?