När vi ser människor passera, stannar vi ibland upp och avundas varandra. Alla gör det, att påpeka motsatsen skulle vara oerhört naivt. Däremot varierar det från person till person hur man tacklar denna avund och låter det påverka än. Vissa noterar det bara och tar det inte särskilt hårt, medan andra trycker ner sig själv i skorna och tar illa upp. Vi dömer då oss själva, men också vår omgivning. Hur kan det komma sig att vi kan döma oss själva så hårt, när vi inte låter andra göra det? Jag tar absolut illa upp om någon kritiserar eller dömer mig, det känns hårt, för INGEN, förutom jag, är berättigad att döma mig, för INGEN vet hur jag mår eller tänker. Det finns oftast en orsak till hur vi hantera olika situationer och det tar oss hårt om vi blir dömda utan "rättegång". MEN att döma sig själv är vi väldigt bra på, det finns inga ursäkter, inga men eller sympati. Vi är som spanska inkvisitionen.
Det jag lärt mig är att vara snällare mot mig själv. Försöka att vara så sympatisk som möjligt för mig, mina behov och val. Jag tillåter mig själv att fela, misslyckas och har helt slutat eftersträva utopin perfekt. För innerst vet jag, att jag är så perfekt som bara JAG kan bli, så istället för att blunda åt det jag redan uppnåt, försöker jag sträva efter något mer, något som förgyller mitt liv. <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar