Styrka

Kom precis hem efter en tuff löprunda och då menar jag inte tuff konditionsmässigt. Utan snarare "magsmärtomässigt". Tydligen har jag ett utslitet ligament i magen, på höger sida som håller upp tjocktarmen. På grund av att jag avbelastat knäna och tagit "stöten" i magen. Detta har gjort att ligamentet har blivit utslitet, vilket resulterat i att jag måste springa mycket mjukt och försiktigt. Jag kan utan problem springa i 25 min, men sedan börjar smärtan. Idag tänkte jag i min enfald "Äh jag springer 45 min". Tog en lååång runda och efter 30 min började problemen. Det är frustrerande, jag är inte ens trött och jag ÄLSKAR att springa. Dock klarar JAG inte det. Varför utsätter jag ens min stackars kropp för detta? Hela kroppen skriker smärta och försöker göra allt för att jag ska sluta springa, men jag är lika envis och fortsätter tills det absolut inte går längre. Varför? Vad vinner jag på att ignorera min kroppssignaler? Vad är egentligen kondition värt när något brister inom kroppen?

När jag väl är inne i dessa tankebanor, vad saker och ting är värt, ser jag min situation ur en annan vinkel. En värderande vinkel som inte är destruktiv. Vad får jag ut av att inte äta? När det enda jag tänker på är mat och nästa måltid. Vad får jag ut av att vara "smal"? När jag inte ens kan visa mig i tajta kläder? Vad blir mitt "magra" liv värt om jag inte kan skratta? Vad blir mitt liv värt när demonerna styr mina handlingar? Mitt liv är värt mig, min existens, mina handlingar och min omsorg. Jag skulle aldrig låna ut ett "ting" till någon som sliter sönder det, lånar jag ut något så förväntar jag att få tillbaka det i samma skick som innan. Dock är det inte så jag gör när jag "lånar" ut min dyraste ägodel, min kropp, till demonernas förfogade. Tvärtom. Jag ser bara på när min kropp sakta bryts ner och jag sakta äger min kropp mindre och mindre. För varje utebliven tugga, tar demonerna en större tugga av min kropp.

Det gäller att jag återtar kontrollen över min dyraste ägodel, den tillhör trots allt mig. Det är bara jag som har rätt att slita på den och det tänker jag göra väl i 70 år framåt. Frågan är hur jag ska klara av att på egen hand återta kontrollen. Jag får luska ut det. En bra början är att nu äta en Ordentlig frukost, för om jag utmanar demonerna, så vinner jag mark och det är plats JAG behöver ta!