I morgon är det dax...

I morgon börjar dagvården, inte förtjust. usch, ångest.

Fröken Anorexi

Det var ganska trevligt hos min vän, dock mådde jag inget vidare och hon tjata en hel del på att jag skulle äta. På något sätt blir demonen inom mig överlycklig över det, eftersom den kan göra sig hörd genom stora protester "Du ska inte äta ditt fetto, hur understår det dig att ens tänka tanken?" Det gör att det blir svårare för mig att vara neutral inför måltiden, det blir kaos i mitt huvud. Jag vill låta min ångest sova in i det sista, den vaknar ändå till när jag börjar äta...

Idag har jag inte hunnit träna, men i morgon blir det dubbelpass. Först 30 min cross och sedan 60 min cykling! Passar på nu innan dagvården börjar....vilket är på måndag. Vill ha min endorfin kick nu en sista gång. Usch, drömmer redan mardrömmar inför de kommande veckorna, hur jag blir groteskt tjock och de bara tvingar i mig mat. Visst vill jag bli frisk, det är inte de, jag inser själv hur idiotiskt allt har blivit....men på något vis älskar jag det jag har nu. Min besatthet att minska i vikt, min kontroll och mitt sätt att hantera min ångest. Det är inte logiskt någonstans, jag vet, men det är så jag UPPLEVER det. Jag har inte kommit till den punkten att jag tagit ett beslut, utan jag försöker planera hur jag ska lyckas äta så lite som möjligt, trots dagvården. Även om jag inte kommer att försöka lyssna på fröken anorexi, så finns hon där inom mig, hela tiden. När jag går emot henne blir det som att gå emot mig själv. Snart vet jag inte vad som är jag eller hon. Vi har växt ihop.....

I morgon ska jag bara mysa med min älskling. Jag behöver lugn och ro, kärlek och omtanke. För nästa vecka är inget som jag ser fram emot....

Tufft

Just nu är det ganska jobbigt, orkar inte med något mer och jag känner mig så totalt misslyckad. I morgon åker jag till en vän och stannar till på lördag, kommer inte ha tillgång till en dator....om någon undrar varför jag inte skriver något. Jag lever i vilket fall! Ha nu en bra fredag, se till att njuta av dagen!

Introduktion Dagvård

Mötet kändes helt ok, även om jag mitt i det hela kan tycka situationen aningen bisarr, hur f*n hamnade jag här? Det känns som att jag är alldeles för frisk för att få hjälp och absolut för tjock. När dem pratar om vad jag ska äta är jag nära ett sammanbrott. Ska jag sluta röra på mig OCH äta så mycket? Jag är inte så lättlurad. Ridningen fick jag iaf gå på, den skulle ses som en del av min behandling. Pratade lite med min kille om själva upplägget, jag kommer följa den, så gott jag kan, i matväg. Undantaget är träningen, jag kommer fortsätta träna. Inte alls lika intensivt och destruktivt som nu, men några gånger i veckan och det på initiativ av min kille och INTE mina demoner. Jag älskar att träna, det får mig att må så mycket bättre, jag blir piggare och framförallt orkar jag mer! Tänker inte tappa min kondition nu! Men om jag inte äter får jag INTE träna, så det finns hakar för mina demoner....

Jag måste bli frisk nu, vill inte fortsätta så här, men samtidigt känner jag mig vääldigt vääldigt rädd. Jag vill inte tappa kontrollen. Nu är det min chans och jag måste ta den, hur jobbigt det än är....

Okej

Dagen har varit helt okej. Lyckades att behålla lunchen (!) vilket är ett stort framsteg för mig just nu. Har även ridit idag och jag mår alltid bättre efter att jag varit i stallet. Hästen som jobbar under mig, min fulla koncentration och samspelet med en annan individ ger mig en sådan kick och jag fylls även av ett lugn. I dessa stunder saknar jag mina älskade hästar (såld +död). Funderar mycket på att skaffa en häst, men det får bli i framtiden. Det får räcka att rida 2 ggr i veckan!

I morgon så ska jag träffa psykologen, är smått nervös. Hur skall allt bli? Kommer jag få träna? Min terapuet frågade lite försynt om jag skulle lägga hästarna på hyllan ett tag?

- Varför? Det är ju de bästa jag har, om jag nu måste lämna bort hunden OCH sluta med hästarna kan ni skjuta mig på en gång!

- Nej, det är ju sant. Det får dig att bli medvetet närvarande och du kan lära dig att leva i nuet. Hästar kräver all uppmärksamhet....och det är ju inte så jobbigt.

- Precis, jag får något annat att tänka på! Nej för mig är det inte jobbigt....

- Du rider väl inte för att bränna kcal?

- Öh nej? Då finns det bättre sätt att bränna energi på och som också är gratis......jag rider för att må bra....Vad då? Kan dem hindra mig från att träna?

- Mja, du får prata med **** om det.

- Jag måååste träna, annars är ju detta helt meningslöst.....

Jag har lite smått panik över att jag måste sluta träna, det är ju mitt sätt att hantera ångesten, må bra och komma ut. Visst kan jag dra ner på den (tränar ca 14 h veckan), men jag kommer inte lägga av. Nu när jag äntligen har byggt upp min kondition....Nej nu ska jag inte ta ut något i förskott. Typiskt mig, jag går alltid händelserna i förväg...

Ska nu ta och gå ut med hunden, sedan blir det sängen. I morgonbitti ska jag upp och träna och sedan till psykologen. Önska mig lycka till...

Va inte rädd

Imorgon skall jag träffa psykologen och prata om min behandling. Jag har en stor klump i magen, för det känns som ett jättestort steg för mig. Egentligen vill jag inte släppa kontrollen, men jag måste. Vill leva ett "normalt" liv. Jag vill kunna fokusera på den kommande dagen och njuta fullt ut av den. Igår satt jag länge och pratade med min kompis, jag försökte förklara hur min situation ser ut och hur jag tänker. När jag sitter där och förklarar, inser jag själv hur DUMT det låtar och mina argument är inget man vinner en debatt på. Jag förstår mitt problem, men kan inte ta mig ur det.

Har svårt att känna glädje, lycka och sorg. Istället för att befästa dessa känslor med upplevelser, blir de befästa med vågen. Ställer jag mig på vågen och den visar minus får jag ett glädjerus och dagen blir mycket enklare. Står vikten på samma siffror blir jag orolig och osäker och visar den mer än igår får jag en otrolig ångest och hela dagen täcks av ett mörk dimma. Endast i dessa situationer kan jag känna starka/extrema känslor, vilket är frustrerande. Jag vill känna glädje när jag är med mina vänner, när jag myser med killen eller gör någon aktivitet som jag gillar. Men det gör jag inte. Jag måste finna mina sanna glädjeämnen igen, se framtiden som min vän och inte fiende. Orka leva med mig själv, våga vara mig själv men framförallt; Älska mig själv....

Artikel

Googlade runt lite på ätstörningar och fann en mycket bra artikel. Det kändes som att det var mig dem skrev om och dem trampade på många ömma tår. Vad håller jag på med? Vem försöker jag lura? Snälla alla; LÄS http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/halsa/samma-problem-nya-atstorningar_1835123.svd .

Ångest

Har pissångest, min kompis och jag fick för oss (hon) att vi skulle köpa mat på Max nu på kvällen....Sagt och gjort, nu är min kille på väg hem med beställningen. Jag som hade en hanterbar ångestnivå, trots liite godis, har nu extrem ångest. Självklart kommer jag spy upp allt, men rädslan att det skall sätta sig på min kropp ändå är stor. Hur mycket försvinner när man spyr? 60 %? Åhhh....hur ska jag klara detta???

Kom precis ut ur duschen, har smörjt in mig, tvättat bort all smink och målat naglarna. Jag har helt enkelt "tagit hand om mig", vilket sker väldigt sällan. Även om jag vanligtvis hatar min kropp, lät jag mina händer massera in lotion och jag lät mig möta min egen blick i spegeln. Det handlar om att "möta" demonerna och göra "kroppsvänliga" saker. Försökte uppskatta min friska fina kropp, som funkar precis som den ska. Jag är ingen atlet, ingen modell men inte heller ett fetto. Jag har alla kroppsdelar kvar, de fungerar och gör att jag kan leva ett "normalt" liv. Det är inte min kropp det är fel på, det är mitt psyke. Eller rättare sagt är det demoner som trängt sig in i mitt själsliv, som förpestar min tillvaro. Det är inte ens mig det är fel på, utan jag är drabbad. Precis som en som drabbas av cancer, är jag drabbad av demoner. Det finns ingen behandling i värden som driver ut dessa demoner, utan dem måste jag driva ut själv. Preparat kan ge mig kortvarig styrka, men inte kraften nog att slåss för min egen kropp, för mitt eget psyke. Det måste jag göra själv. Just nu uppskattar jag mitt liv, min kropp. Den känslan är kortvarig och sällsynt, men just nu måste jag lära mig att njuta av dessa sekunder och det gör jag.

Idag ska jag och pojkvännen strosa runt i hufvudstaden och bara mysa och umgås. Ibland behöver man sådana dagar. Min kompis är hundvakt, så vi kan ta den tid vill ta. Har ångest över att jag ej tränade i morse, men jag har ont i halsen. (Troligtvis är det träningsvärk i tungan pga kräkningarna). Tränar ikväll istället. Annars känns livet ganska tungt, jag kan inte sätta fingret på VAD det är, vilket är frustrerande. Bakom den mörkhåriga fasaden och bruna hy och tjocka ögonfransar gömmer sig en väldigt olycklig tjej. Denna tjej vill jag omfamna, trösta och diskutera livets glädjeämnen med. Men vid närmare kommunikation blir det tvärtom, jag hetsar, sårar och skadar denna flicka när jag försöker. Måste inse att denna flicka nu behöver någon annan som stöttar henne, hon klarar sig inte själv.

All den hjälp jag nu kommer få ska jag ta emot, och använda till att leva ett behagligt liv, utan en massa ångest, press och måsten!

Avslutat DBT:n

Idag avslutade jag dbt, eller rättare tar en paus ifrån den. Inser att jag måste prioritera min ätstörning, för jag vill verkligen bli frisk. Vill inte mista livet till någonting som aldrig kommer ge mig mer än kortvarig lycka och ständig prestationsångest. Visserligen känns det jobbigt att börja om från början, men ändå, det kanske är slutet på det hela? Jag mår verkligen inte bra, har mycket ångest och ständig oro. Har svårt att finna ro och njuta av det som gör mig gott. Mitt liv är begränsat, allt handlar om lånad tid, innan jag ger upp. Därför måste jag ta tillvara på den tiden och använda den. Om ett år vill jag vara någon annanstans, medveten i nuet. Just nu är jag flyktig, försvinner lätt bort från min vardag, blir distanserad. Jag vill inte var den tjejen som ingen får kontakt med, jag vill kunna hantera nuet utan att känna en längtan att fly.

Jag ska fortsätta hos min terapuet och nu på torsdag presenteras upplägget för min behandling. Hoppas den innefattar träning, för tro mig, den gör mig gott! Vägde mig idag, 46,8 kg. Lägsta vikt hittills. Trots att jag känner att det går neråt blir jag aldrig nöjd, 2 kg till eller 3 kg, sedan är jag nöjd. Sanningen är att jag aldrig kommer bli nöjd, det är den hemska sanningen jag måste lära mig leva med och acceptera. Jag står inför tuffa månader, men om jag inte tar tag i det nu kommer jag bli förföljd, för resten av livet....

Dålig Uppdatering

Har inte kunnat uppdatera på grund av att jag har två av mina bästa kompisar här på besök. Vill inte att de ska veta om bloggen och då är det svårt att få en stund över och blogga. Dem är fortfarande här, så jag måste vara social nu. Uppdat. Senare!

En del att tänka på

Kom precis hem ifrån en långpromenad med min älskade fästman och hund. Var ute och "gick ifrån" ångesten. Tränade varken idag eller igår, eftersom jag tränat lite väl mycket och det börjar kännas i kroppen. Dock blir det upp till gymet i morgon och köra ett konditionspass. De dagar jag vilar ser jag alltid till att minst gå 12 000 steg, harv en superbra stegräknare som jag alltid har på mig! Idag är jag uppe i 16000 (inte så dåligt med tanke på att vi suttit en del i bil). I matväg har det gått sämre, spytt en hel del och det känns som att hela halsen har träningsvärk. Måste skärpa mig, men jag försöker i alla fall och mer orkar jag inte just nu.

Har även bestämt att hunden skall bo hos pappa, det känns lite jobbigt att lämna bort henne. Hon är ju mitt allt och jag har henne runt mig jämnt. Samtidigt måste jag satsa på mig själv nu, även om jag egentligen inte vill. I morgon får jag besök av mina underbara tjejkompisar, det är tjejsnack, ansiktsmask och bullbak som står på schemat. Känns skönt att få umgås med dem ett tag, bara få snacka en massa "skit" och njuta av deras sällskap. De vet båda om mina matproblem och det känns ännu bättre, då har jag inget att dölja. Innan dem kommer ska vi till IKEA och köpa lite småsaker och även äta lunch där, min pojkvän älskar maten där. Jag ska väl äta så gott jag kan....

Annars är det ganska jobbigt just nu, jag känner mig tom och har mycket ångest, samtidigt försöker jag hålla modet uppe och kämpa. Visst ska jag bli fri från ätstörningen, men jag VÄGRAR att bli tjock och gå upp i vikt. Jag ska finna ett sunt mellanting! Nej nu ska jag dricka lite the och mysa med sambon!

Awards

Idag fick jag en Award av Sara, en ung kvinna som inspirerar mig till att välja livet. Även om man når den djupaste botten av självhat och självförakt, visar hon att det finns en väg; och den är uppåt. Sara är alltid den som ger mig styrkekramar och får mig att le när jag går in på min blogg. Tack! Stor Kram http://allalivetssidor.blogspot.com

Det som ska göras när man får en award är:

*kopiera awarden från min blogg

*länka personen som du fått den av

*berätta sju saker om dig själv

*välj sju bloggar som du vill ge den till

*länka till dem

*lämna en kommentar i deras blogg med information om att du har gett dem en award.

De bloggar jag valt ut är:

http://piwiy.blogg.se/ Bloggar om händelser i livet som berör mig, känner igen mig i mycket av det hon berättar om. Hon skriver både motiverande, samtidigt som hon inte är rädd att ta upp de mörka delarna av livet! Helt klart en blogg jag kan identifiera mig i!

pinkhelp.blogg.se/ En tjej som skriver om att bli fri från ätstörningar. Hon är inspirerande och stark, samt ger aldrig upp

http://thinspiration.bloggspace.se/ Skriver om sin passion i livet: dans! Samtidigt som hon brottas med ätstörningar. En bra blogg där de innersta tankarna får visa sig!

ludmilla.se/ En mamma som mist sin dotter i suicid, hon skriver och berättar om den smärta och det tomrum man lämnar efter sig vid självmord. Jag läste denna blogg mycket när jag själv var självmordsbenägen och det fick mig att aldrig våga ta steget fullt ut.....

http://metrobloggen.se/jsp/public/index.jsp?article=19.33757 En tjej som skriver om träning och sin aktiva livsstil. Hon förespråkar ett friskt tänkande och motiverar till ett liv i rörelse!

francesbean.webblogg.se/ En borderlineblogg som jag läst och känt att jag inte är ensam med mina problem.

blondinbella.se Jag vet att många kan tycka att det är hybris kring henne, men jag älskar hennes "förvandling" och för att hon står upp för oss tjejer. Jag önskar jag kunde älska min kropp så som hon älskar sin!

1. Jag är väldigt spökrädd!

2. När jag sover måste mina händer och fötter vara kalla...

3. Jag är beroende av nässpray.

4. Har en tvångstanke att jag måste gå 200 steg baklänges om dagen.

5. Jag har ett minne som en guldfisk.

6. Jag biter på naglarna.

7. Broccoli är det värsta jag vet, I would rather die than eat it!

Det rör på sig....

Jag har väl inte varit någon bra bloggare de senaste dagarna. Mina få inlägg har varit triggande, dystra och fulla av meningslös ångest. Därför valde jag att igår inte publicera något mer inlägg, även om jag har skrivit hur många som helst. Vill inte skapa osäkerhet hos andra människor, vill inte föra vidare min ångest och mina mörka tankar. För många som läser min blogg, är precis som jag, en förvirrad och trasig själ som söker efter trygghet, lycka och ett gott liv. Alla har vi rätt att må dåligt och dela med oss av det, absolut! Jag menar bara att jag inte vill känna mer skuld än jag redan gör....

Tänkte sammanfatta dagarna lite. Igår var jag väldigt ångestfylld, bröt upp med en nära vän, eftersom vi tyvärr lider av likartad problematik och triggar omedvetet igång varandra. Jag kände att jag inte vill bära hennes mående på mina axlar och inte heller belasta hennes, ingenting är för evigt, men det gör väldigt ont ändå. Så igår var en riktigt jobbig dag, tränade otroligt mycket och åt lite. Vilket gjorde mig helt slut, sover allt sämre på nätterna och det gör att dagarna känns längre. Ridningen igår lyfte upp mig rejält och det var skönt, ångesten lindrades betydligt. Idag var jag hos min terapuet, ett jobbigt men ändå ett bra samtal. Hon bestämde att jag ska hoppa av DBT:n för att söka hjälp för min "anorexi" (vill förtydliga att den INTE är långt gånget viktmässigt). Jag kommer fortsätta med samtal för henne, kanske till och med 2 gånger i veckan, men hoppar av gruppen och då även "behandlingen". Det lutar åt att jag ska få dagvård, alltså äta i grupp och få samtalstid med en psykolog, ska prata vidare om detta på torsdag nästa vecka. Inget är bestämt.

Omställningen är den som är jobbigast, nu ska jag ta tag i allt, men jag känner fortfarande att jag inte vill. Eller jag vill men inte mina demoner och därför vill jag inte!? Hoppas ni förstår. Jag tänker inte välja att leva ett liv i övervikt, men jag måste finna en balans där maten inte innebär ångest. Återfå en hälsosam kontroll över mig själv. Är väldigt splittrad just nu och känner ett behov av att gå ner så mycket jag kan nu innan allt börjar....Sjukt, men jag är ju sjuk?! Min hund får lämnas bort till mina föräldrar (nu blir dem glada) och jag kommer sakna henne så otroligt mycket. Men som sagt, ingenting är för evigt! Nej nu biter ångesten mig i baken, dax att dra ut och springa ifrån den. Sköt om er!

Onsdag

Nu är det så enkelt att säga nej, men hur blir det sedan? Hur länge orkar jag? När tar allt slut? Åh.

Berätta eller inte?

Har precis tränat ytterligare ett pass. Min ångest behöver stillas, pga allt jag ätit idag. MEN jag har INTE spytt idag!!! Första dagen på 2,5 månad! Helt otroligt! Jag klarade (misslyckades?) det! Visserligen har jag ätit väldigt lite idag, men ändå, allt kan inte komma på en gång eller hur? En stor kram till mig!

Dock är det en sak jag funderar på och det är om jag ska säga att jag har "anorexi" till min mamma, familj? Jag vet inte om jag vågar. På något sätt känns det fånigt, eftersom jag inte är ett klart "anorexiafall", ligger just nu på gränsen. Det känns lite överdrivet att lägga fram det så. Å andra sidan vore det bra att berätta, då kanske allt "matsnack" kring mig slutar. Det är främst familjen som är på mig och kommenterar min vikt. Fast, jag vill inte heller ha oförstående närstående som bara tycker att "det är väl bara att äta"? Det känns inte heller bra, för det är det ju inte och är så rädd att bli dömd. Nej jag vet ärligt talat inte hur jag ska göra. OM jag nu väljer att söka hjälp, kanske det blir dagvård för min del och då måste jag berätta, för då kan vi inte ha hunden. Dock vet jag inte än om jag ens kommer behöva det, men jag försöker se alla alternativ och vara beredd på det mesta. Nej, nu ska jag ta och gå ut med hunden. God Natt <3

Läkarbesök

Idag var jag hos läkaren, jag var så nervös innan och ångestklumpen låg och skvalpade i magen. Väl där gick det bättre och läkaren var super bra. Visserligen fick jag mig en ordentlig tankeställare och just nu vet jag inte vad jag ska ta mig till. Tydligen; konstigt nog, så fick jag diagnosen Anorexia. Anser mig själv som alldeles för tjock för att ha anorexi, men tydligen så är jag inte det. Min våg går btw fel, så jag väger mindre än vad jag trodde. Nu återstår att se om jag orkar ta steget för att bli frisk. Jag känner inte att det är en självklar väg, för jag trivs i min "levnadssituation", men jag vet innerst inne att det inte är hållbart i längden. På torsdag får jag diskutera detta med min terpauet och hoppas på att hon kan få mig på andra tankar. Läkaren sa "Om du väljer att bli frisk så finns enheten här för dig, men vill du inte bli frisk, kan vi inte hjälpa dig". Visst vill jag bli "frisk", men inte tjock....Åh.

Denna dag är bara för mycket, tankar snurrar, känner mig äcklig och fet+misslyckad.

Nervös

Kom precis hem ifrån morgonträningen, körde ett pass på 6 km. Är nu helt slut. Det gick inge vidare på bion igår, fick extrem ångest och gick hem efter 40 min. Vet inte vad det är med mig ibland, det är ju bara en FILM. Tydligen så fattar inte jag det, utan tror att verkligheten utspelar sig framför mina ögon. Det gick i alla fall super på ridningen, i korta stunder hade jag den där underbara känslan som man bara kan få när man rider dressyr! Det behövde jag, eftersom dagen i övrigt var kass.

Nu ligger jag i sängen, är orolig inför mötet på Äs. Jag anser mig själv inte behöva hjälp, ännu, har trots allt bara ett BMI på 17.6 och det är ju knappt undervikt. Visst, jag vill inte spy, men jag anser det behövligt tills jag är nere på mitt mål. Jag har ju även mens, så min kropp mår ju helt okej i allmänhet. Det känns lite olustigt att gå dit och prata om detta, det känns så "uppmärksamhetssökande". Jag vill ju inte synas, inte märkas eller höras.

Det blev ingen DBT....

Kände efter min långpromenad med hunden att jag inte orkar att gå på DBT:n, nu när min ångestnivå är så hög som den är. Istället baka jag, städa och sov en stund. Måste orka åka till stallet idag och rida, för det håller mig vid liv. Jag inser mer och mer hur sjukt jag tänker, åt lita kaksmet i dag, behöll det eftersom det då fick vara min "frukost och lunch". Totalt blev det ca 100 kcal. Fick ångest över dessa "onödiga" kcal och gav mig ut på en ytterligare promenad med hunden, när jag hade gått ett tag stoppade jag mig själv, vad håller jag på med? Så vi gick bara ett varv i parken och sedan hem igen.

Väl hemma gjorde jag mig en sallad, med majs, tomat, gurka, lök och fetaost, samt två stycken soltorkade tomater och lite köttfärs. På det lite vitlöksdressing. Men efter att jag ätit upp fick jag en sådan ångest att det blev toaletten. Nu har jag precis gjort 100 situps och 100 rygglyft för att kompensera mitt matintag. I skrivande stund inser jag hur orationellt jag tänker, men samtidigt är det inte bara tankar, utan en styrande känsla också. Det är känslan jag går efter och inte förståndet. Känslan påverkar mig mest, det är den som måste bort. För det spelar ingen roll hur "klok" jag är, utan det handlar om att kunna hantera och styra över sina känslor. Hej Borderline!

Jag vet att jag bör äta något innan ridningen, men frågan är om jag kommer kunna det. Nej, jag är hopplös, helt enkelt kass.

Måndag

Jag gillar inte måndagar, för det känns alltid som att jag inte är redo att möta den nya veckan. Just nu ligger jag i sängen, funderar på att ta en långpromenad med min hund. Är dock väldigt trött. Känner en ångest över att jag måste väga runt 47 i morgon, eftersom jag anser mig för tjock för att få hjälp. Men orkar inte träna ändå idag, trots den pressen. Har ridning idag, dressyr och då krävs det att jag orkar ordentligt. Får säkert en seg häst på kuppen också. Sedan kan jag gå en snabb powerwalk med min hund på 60 min, samt ska lägenheten städas och jag ta mig till DBT:n, så det kanske ändå blir tillräckligt med motion?

Det går neråt.....

Idag slog jag personligrekord på crossen, fick en riktigt bra tid och jag känner mig grymt stolt! Vägde mig även och nu väger jag 48 kg, vilket ger ett BMI på 17,8. Eftersom det känns som att jag ätit mycket, men ändå gått ner, har jag börjat förstå att det krävs mer än det jag äter för att ens behålla min vikt. Nu gäller det bara att leva efter den insikten.....

Ställde mig framför spegeln, men tyvärr ser jag inte mig själv som smal, utan som äcklig och ful. Varför är det så? Det spelar heller ingen roll om hundra personer säger att jag ser bra ut, för jag tror dem inte. Jag måste börja se det vackra i mig själv, men hur? Även om vikten går ner och självförtroendet upp, så följer min dåliga självkänsla ner med vikten. Måste jobba med den, men det är inte lätt. Är även nervös inför tisdag då jag ska träffa läkaren, vill inte ha dagsvård eller liknande, utan bara samtalshjälp....I morgon är det gruppterapi på DBT:n, kanske min sista, beroende hur det känns. Nej nu ska jag ta en kopp te och en liten riskaka.

God natt!

Få ut det bästa av dagen!

Ibland känns dagarna så långa och sega, fulla av ångest och tårar, dessa dagar vill jag i alla fall bara gräva ner mig. Dock har jag lärt mig att få ut det bästa av dagen. Försöka göra det bästa för att dagen ska bli uthärdlig och bra så som den dagen bara kan bli. Igår var en sådan dag. Jag hade mycket ångest, drömt många konstiga drömmar, som inte släpper mitt medvetande ens när jag vaknat. Känner mig äcklig, fet och ful och inte nog med det, orkeslös och deppig. Istället för att gräva ner mig tog jag (vi) tag i det. Åkte in till stan, gick lite i affärer, tog en fika och satte oss för att gemensamt lösa sudoku. Då sprang tiden plötsligt iväg och jag var fullt upptagen med att placera in siffror i olika rutor. Jag kunde koncentrera mig och fly vardagen, men på inte på ett destruktivt sätt. Jag var medvetet närvaro i det jag gjorde! Ångestklumpen krympte allt eftersom och när vi for runt på stan kände jag mig lättare än på länge.

Visserligen fanns bara känslan där för ett kort ögonblick, innan den fyllde mig igen, men det gjorde inget. För under denna korta stund orkade jag hämta krafter och vila lite, för att sedan ta tag och orka kämpa vidare. Eftermiddagen blev i ångestväg inte bättre, då det bjöds på fika, kakor och god mat och det blev ett evigt rännande till toaletten. Dock försökte jag vara kvar i det outhärdliga nuet, trots att jag bara ville fly. Jag försökte tänka igenom vad jag höll på med och peppa mig själv att det inte gjorde något om jag åt och inte fick upp allt. Istället för att blockera mig, så öppnade jag mina sinnen och försökte, så gott det gick, att analysera mina tankar. På kvällen var jag full av ångest och ville bara ut, så jag, min fästman och hund gick ut på en långpromenad i rask takt. Tänkte att för varje steg jag lämnade bakom mig, för varje steg gick jag framåt mot något bättre.

Det finns inte bara svart eller vitt, antingen eller. Jag behöver inte välja mellan att äta och vara tjock eller att svälta och vara smal. Det finns ett balanserat mellanting som jag måste finna ro i. Just nu ser jag det inte, men jag vet ändå att det finns där. Mitt friska Jag skriker och jag lyssnar inte, för rösten är bräcklig och tjatig. Måste höra nya röster, som jag vågar lita på och som är starkare än min. Min Ana röst är den enda jag litar på, för det är i den jag funnit kontroll och en (falsk) trygghet. Jag måste lära mig att leva en dag i taget och sluta oroa mig för en framtid, som jag faktiskt inte vet om den finns. Leva i nuet.

Att orka dagen

sittter på ett fik, ska ta en latte. Det är behövligt. Har en sådan ångest. Måste orka, måste kämpa. Jag är värd det! Eller? åh varför måste allt vara så svårt? 

Hunger

Det är med blandande känslor jag skriver, då det är svårt att finna en mellanväg mellan Ana och ett friskt liv. Jag följer många Pro-Ana bloggar, samtidigt som jag följer bloggar om att bli frisk, stark och lycklig. Därav blir jag splittrad, då delar av mig är besegrad av Ana, medan andra deöar strävar efter att bli frisk, lycklig och självständig. Det jag skriver blir därför både triggande, men också peppande. Jag kan inte följa en linje, även om jag egentligen vill, eftersom jag är....så...Sjuk. Sjuk, är jag verkligen det? Vågar jag påstå det? Eller? Jag måste få uttrycka mig, därför ber jag redan nu om ursäkt för att det som kommer härnäst kan vara triggande, så sluta läs här om du inte klarar av det.

Igår vet jag inte hur mycket kcal jag fått i mig, kanske 400? Eftersom jag spytt upp allt jag ätit nästan direkt, är det svårt att veta hur mycket jag fått i mig. Vägde mig igår och vågen visade på 48,6 kg. Förra fredagen vägde jag 49.4 kg, så det är - 0,8 kg på en vecka, vilket är bra, eftersom jag fortfarande har mens, vilket jag går upp minst 1 kg när jag har. Så det kan vara mer. Har kopparspiral och äter järntabletter, för jag vill att den ska komma, för jag vill inte messa upp systemet. Jag vet hur det kan sluta....samt kan ingen påstå att jag svälter om jag har den! I alla fall, tränade på crosstrainern i 30 intensiva minuter (så intensiva att jag måste sätta mig ner för att inte spy eller svimma). Sedan igår kväll blev det en 45 minuters rask promenad. Resultatet blev: Huvudvärk, mardrömmar om Mat och svårt att sova, samt känner mig yr. Måste få i mig mat idag, för jag orkar annars inte göra något.

Vill väga 47 kg nästa vecka, så jag kämpar hårt nu. Ska bli intressant och se vad jag väger på månda efter morgonträningen....

Nej nu ska jag mysa med min fästman!

På tisdag....

På tisdag ska jag träffa en läkare/psykolog på ätstörningsenheten. Min terapuet ringde och berätta det för mig i morse. Det känns läskigt och jobbigt. På något sjukt vis vill jag inte få hjälp, jag vill ju vara smal smal smal. Ändå måste jag nu växa upp och lära mig att prioritera viktiga saker i livet och verkligen leva ut. Just nu är jag  inne i en spiral som bara går åt ett håll och det är neråt. Idag har jag inte ätit något och jag känner att min ork börjar att sina. Måste nu skärpa mig och återta kontrollen! eller är det  den jag måste släppa? 

Fredag

Jag är så frånvarande. Det är jobbigt, jag måste verkligen anstränga mig för att förstå vad andra människor säger till mig. Måste verkligen lyssna och sedan svara utan att min tröttsamma, ledsna röst hörs igenom. Är så trött. Igår var jag så ångestfylld, låg bara på soffan. Min pojkvän kollar oroligt på mig och frågar hela tiden vad det är som tynger mig. Jag kan inte svara på det, tyvärr. Försöker själv identifiera mina känslor. Även om jag fått svar på många frågor och funderingar känns allt fortfarande ovisst. På något sätt har jag ingen trygghet, utan nu rörs det om i grytan. Besöket hos terapueten igår var behövligt och jag känner att jag måste få mer och intensivare hjälp.

Vågar inte heller väga mig, vill inte få ångest över siffrorna, så jag har ingen aning. Det är nog lika bra. Tränar varje dag och tar promenader med hunden, det får räcka. Dagarna är ganska ensamma, men det gör inget. Då kan jag göra det jag känner för, typ träna, sova och vila. Min fina hund är ju alltid med mig och det gör att jag aldrig känner mig ensam på riktigt. I helgen ska vi åka hem till föräldrarna. Jobbigt, det innebär mat, mat och mera mat. Vilket skapar ångest. Det bästa är att man kan träna hemma, så jag kan kompensera det på fler än ett sätt.

Igår körde jag styrketräning, usch, hatar verkligen det. Har blivit så svag också. Men jag ska inte ge upp. Nej nu ska jag vila lite, sen bär det av mot gymet.

Trött så trött

Ligger i sängen och känner mig helt utmattad. Nästan sjuk. Det har varit intensiva dagar fulla med många tankar, bekymmer och orosmoln. Jag har knappt kunnat förmått mig att föra ett normalt samtal, är så frånvarande och har svårt att fokusera. Det gör att jag känner mig taskig och oengagerad av min omgivning, trots att det ibland känns som att jag gör allt, men aldrig får något tillbaka. Men precis som min terapuet sa till mig idag: Det är bara känslor Miranda, det behöver inte betyda att verkligheten är så. Därför hoppas jag att det endast är jag som lider av mitt mående och frånvarohet. Jag har burit på så mycket ångest och självmordstankar den senaste veckan att jag knappt vetat vad jag ska ta mig till.

Det var behövligt att träffa terapueten, det blev många tårar. Jag försökte förklara min situation och min oro över att bli lämnad utan behandling. Hon lovade mig att det aldrig skulle ske. Jag hoppas jag kan lita på henne.....Efter att jag förklarat att min livsglädje var borta och hur jag det går med maten, bestämde hon sig för att jag skulle få kontakt med en läkare/psykolog på ätstörningsenheten för konsultation. Det finns en möjlighet att kombinera DBT och ätstörningsbehandling. Eventuellt behöver inte jag gå på grupp/färdighetsträningen heller om jag mår sämre av det. Efter att hon sagt detta känns allt lite lättare, ingenting är ristat i sten, allt går att ändra och fixa. Jag vill inte ha hjälp med mina äs, men jag måste nog. Vill må bra. Så vi får se hur allt slutar...

Jag hade bestämt mig

Igår kväll innan jag somna bestämde jag mig för att INTE spy idag, jag skulle klara en dag utan att behöva spy. Redan vid lunch idag eskalerade allt och jag åt för mycket (i mina ögon och mått) och sedan blev det toaletten. Känner mig så besviken över mig själv. Men har nu bestämt mig att det inte får ske någon mer gång idag! Just nu sitter jag och knaprar på riskakor och en mager latte. Snart ska jag åka och rida, ser inte speciellt fram emot det men jag vet att när jag väl är där så känns allt mycket bättre.

I övrigt mår jag inte alls bra. Har ångest, oroskänslor och skuld som cirkulerar inom mig. Inget känns meningsfullt längre, jag är på väg ner i en svacka, som jag försöker göra allt ifrån att hamna i, men krafterna räcker snart inte till. Framtiden känns så olustig och jobbig, hur ska jag orka leva normalt? Hur ska jag kunna lära mig att stå ut med alla känslor? Jag känner mig så misslyckad som inte klarar av någonting, utan minsta press får mig att se svartvitt och bara ge upp. Idag har små incidenter skett som gjort att allt känns jobbigare än vad det egentligen är. Imorgon ska jag till terapueten, ångest. Då ska jag orka ta upp allt, prata och finna en lösning. Det värsta och som jag också är rädd över, är att bli lämnad utan någonting alls. Att jag kommer stå där ensam, för det skulle jag aldrig överleva. Ont i magen inför i morgon, ångest och tårar. Nej denna dag är inte min dag...

Ingen bra dag

Usch, har verkligen inte alls mått bra idag. Är trött och allmänt nere. Just nu sitter jag och kollar på Family guy och pojkvännen pluggar. Har haft extrem ångest över att jag ätit för mycket, men jag har räknat ut att jag max ätit 550 kcal och då har jag förbrukat dessa genom träning och promenader idag. Dock känner jag mig ändå rastlös, orolig och ångestfylld. Gör allt för att provocera. Det finns så många jobbiga beslut att ta inför framtiden. Hur jag ska göra med DBT och om jag erbjuds hjälp från ätstörningsenheten. Vill samtidigt lägga allt på is och köra på den ursprungliga planen.

Under dagen var min kompis här hos mig och det var trevligt, skönt med lite sällskap och kvinnligt umgänge. Vi kan prata om allt och det känns bra att ha någon som vet hur jag känner och mår. Efter det att hon åkt har jag mestadels legat i sängen. När min kille kom hem fick jag tokryck och satte igång att laga mat och baka. Så nu har jag fixat fika till nästa ridning! Dock är mina verk inte så snygga, men de smakar tydligen bra! (enligt min pojkvän). Nej nu ska jag gå ut och gå med hunden.

Förvirrande känslor

DBT:n gick inget bra, får se hur det blir med den i framtiden. Hatar att sitta i grupp och höra andras problem, men samtidigt behöver jag DBT:n. Min terapuet var med idag och efter halva tiden tog hon ut mig och pratade lite med mig, hon tyckte jag såg ut att må dåligt!? Nehe? Inte så att jag verkligen försökte visa det med hela mitt kroppsspråk. Sedan var ridningen sådär, inget är riktigt kul längre. Känner mig bara allmänt nedstämd och ångestfylld. Vill bara fly från allt, bli av med eländet. Försökte förklara det för min mor: Men hon ansåg att jag kände så för att jag mår mycket bättre och kanske borde göra något denna vår? Mår mycket bättre? Det gör ont, för det är nu jag verkligen behöver hjälp, uppskattning och bekräftelse och INTE mer press. Nu känns det som att jag går bakåt istället för framåt.

Nu har jag även lyckats ge min älskade pojkvän skuldkänslor, för att jag uttrycker mig alldeles för ärligt och okänsligt. Jag klagar på att han inte visar kärlek och ger mig tid, jag kan inte förstå att jag anklagar den, som bryr sig mest om mig, för det. Men min desperation och ångest får mig att uttrycka alla känslor som finns inom mig. Det blir en befrielse. Samtidigt mår jag sämre över att göra honom ledsen. Jag älskar ju honom så....

Matmässigt har det väl gått sådär, beroende på hur man ser på det. Hade iaf LW idag. Så det går neråt...om än långsamt. Vill att någon ska se och rädda mig.

Måndag 11/1-10

Sov rätt så dåligt i natt av flera anledningar. Är väldigt trött nu, men alldeles för pigg för att kunna somna om. Försöker tvinga upp min hund i sängen, men hon vill ligga i sin bur och sova. Hon är verkligen morgontrött! Idag har jag en fullspäckad dag, vilket får det att slå volter i min mage.

Jag måste ringa några samtal och jag väntar på ett. Sedan ska jag ta en långpromenad med min hund, nu när temperaturen gått upp lite. Sedan är det DBT-grupp på eftermiddagen och i kväll ska jag rida. Det bästa och värsta blandas på en och samma dag.

Tankar, tankar och åter tankar

Min pojkvän sover, jag låg i has varma famn och försökte följa honom med in i sömnen, men johnblund biter inte på mig just nu. Det är alldeles för många tankar som cirkulerar i mitt huvud, mestadels handlar det om behandlingar, dbt och försäkringskassan, men också om mat, utseende och visioner. Den jag vill vara är jag inte, utan jag gömmer mig i ett skal, där jag ensam kan skada mig själv. Försöker att bryta mig ut, men det går inte. Är alltför beroende av dess trygghet och rutiner, jag vet vad som kommaskal. Vill lyckas i framtiden, skaffa mig min utbildning, jobba och tjäna bra med pengar. Jag har alla förutsättningar, men jag vet bara inte hur jag ska använda dem. Min prestationsångest gör att jag lätt blir stressad och blockerad, mina relationer gör att jag blir känslomässigt obalanserad, min omgivning stressar mig och min självkänsla hindrar mig från att ta för mig.

Jag har våren på mig att finna mig själv, hitta en balans i vardagen. Finna ett hem, inre ro och stabilitet. Ett ställe där jag inte ständigt vill fly ifrån. Det handlar om personligutveckling på högnivå och det ger mig prestationsångest. Vilket gör att jag blockerar mig. I höst ska jag fortsätta plugga, då har jag varit off i 1 år, vill bli klar snabbt, för jag vill skaffa familj, villa och trygghet. Vill vara en mamma under 30, men som samtidigt gjort karriär, är jag naiv när jag tänker så? Eller är det bara ett mål, en vision och dröm? Det som får mig att orka kämpa? Jag tror det.

Fortfarande vet jag inte hur jag ska göra med mina behandlingar, det känns inte som om jag har någon att snacka med. Min terapuet känns fel och någon annan kan inte hjälpa mig på samma sätt. Mina föräldrar vet inget och ska inget veta, så dem kan inte hjälpa mig. Visserligen har jag vänner och pojkvän, men det känns ändå som en omväg, nu när jag har foten inne. Nåja, steg nummer ett som jag måste lära mig är att ta en sak i taget. Jag kan ändå inget göra nu, så jag får se vad morgondagen erbjuder. God natt!

Det gick väl inte som planerat...eller?

Jag kunde inte behålla maten igår, inget av det. Försökte verkligen, men ångesten vann över mig. Dock försökte jag, och det är de som räknas. Kände idag på träningen att jag var helt slut, orkade inte alls mycket. Det måste bero på den lilla energi som jag får i mig. Har bestämt mig för att förbjuda mig själv att träna de dagar jag rider, för jag kommer inte orka med både och. Jag vill kunna rida ordentligt och orka vara en bra ryttare, de två dagar jag väl rider. Vet att jag istället kan äta mer, men det är svårt att ta in och leva efter. Så i början gäller det att spara på den jag har och får i mig.

Imorgon är det DBT-grupp, knyter sig lite i magen, min terapuet är med och ska hoppa in istället för en annan. Tycker det är jobbigt att träffa henne med andra människor, på något sätt är det ju bara vi och hon är min. Även om jag vet att många i gruppen har henne som individualterapuet också....Usch, i morgon väntar även samtalet från Försäkringskassan och jag är så rädd att svara "fel". (Det känns som att de vill hitta minsta utväg för att inte behöva betala ut sjukpenning). Nej nu ska jag sova, behöver det.

Nej nu jävlar!

Idag, efter att jag duschat, ställde jag mig framför. helfigurs spegeln. Många veckor sedan jag har betraktat och kollat på min kropp med icke kritiska ögon. Det jag såg skrämde mig. En liten varelse, med insjukna ögon, tom blick och en svältande kropp. Den tidigare friska strama, spänstiga kroppen är nu, bara en liten kropp. Brösten är mindre, revbenen syns tydligare, rumpan är liten, en snabb viktnedgång har tärt på min underbara (äckliga) kropp. Vad håller jag på med? Samtidigt som delar av mig njuter av spegelbilden, gråter andra delar. Detta är mitt skal, jag måste hålla det starkt för att kunna skydda mig från omvärlden. Just nu bryter jag ner skalet, mitt synliga, sköra, tomma och smärtsamma jag har blivit mer framträdande. Varför? Varför?

Jo för att stora delar av mig vill bli ännu mindre, smalare och snyggare. Samvetet hindrar mig från att äta och skulden ligger på, dygnet runt. Dock kämpade jag emot rösterna, jag åt frukost, om även extremt lite, jag måste, även om jag inte vill. Demonerna sa: Okej, men då får du inte behålla lunchen. Dock ska jag försöka kämpa för att behålla lunchen, även om det kommer kosta mer energi än maten ger mig. Det handlar om kontroll, det är viktigt för mig. Men nu har jag ingen kontroll, måste återfå den.

Ny dag, nya tag...

Kom precis hem, har varit ute med hunden på en liten promenad. Det är svinkallt ute, därför kan jag inte gå så länge. Min hund hatar täcke, så jag försöker undvika att använda det. Solen skiner, himmelen är klarblå och det är minus 15 grader. Egentligen en väldigt vacker dag, men jag längtar till våren, när man kan börja träna ute, utan att behöva frysa och pälsa på sig kläder.

Idag ska jag äta lunch med några kompisar, ska bli jättekul. Dock finns det ett orosmoln i magen, vad ska jag äta? Hur mycket? Kan jag behålla det? Det blir oftast en massa prat om mat och vikt, vilket iof är bra, för då tappar jag hungern och suget. Planerar att inte äta något mer än lunchen idag, samt middagen med min familj (vilket jag spyr upp). Då borde jag hamna runt 400 kcal. Måste gå. Fast vad är det som ska gå? Att jag svälter mig? Åh, önskar att aldrig denna soppa börjat.....

Matintag

Har nu ångest över att jag istället ätit för mycket idag. Skriver upp vad jag ätit och så kan jag se vad ni tycker:

Lunch: En bagel med philadelfiaost + lax+ soltorkade tomater. (spydde direkt efter jag ätit allt)

Fika: chokladboll (spydde upp direkt efter att jag ätit upp)

Mellanmål: Lite torkad frukt (7 st småbitar) + 2 clementiner

Middag: Oxfilé+pommes+sås+sallad (spydde direkt när jag ätit)

Fika: Damsugare (spydde)

Kvällsmål: 1/2 grovmacka utan något på 2 clementiner.

Gud det är ju massor....

Hur får man äta?

Idag har inte varit en bra matdag, har inte lyckats behålla nästa någonting. Både frukost/lunch + fika+ middag+ kvällsfikat kom upp. Det gick inte att behålla det, skulden och ångesten över att gå upp i vikt är alltför stor och okontrollerbar. Jag förstör min hals, min kropp när jag håller på så här. Samtidigt är jag så stolt över att jag lyckas svälta så bra, det gör ju situationen ännu mer komplicerad. Det finns två Jag, vilka ständigt provocerar och bråkar med varandra. Den ena slåss för kroppsvänligheten och den andra ett sjukt ideal. I morgon ska jag äta lunch, Jag SKA behålla salladen. Måste det. Min kropp behöver mat. Nu har jag tappat kontrollen, det är ok att välja vad man äter och gå ner i vikt, men det är inte okej att tappa kontrollen och förlora verklighetsuppfattningen. Måste kämpa.....

Värsta natten på länge

Igår kväll blev inget bättre, tvärtom. En kär vän till mig (av det andra könet), sa upp kontakten med mig, efter att jag i flera veckor försökt få tag på honom. Efter en incident för ett bra tag sedan tål inte hans flickvän mig, vilket är förståeligt, men nu är det ju ingen fara. Jag är ju för tusan förlovad med min livs kärlek. Vill bara ha kvar honom som vän, vi har haft så mycket gemensamt och gått otaliga promenader och bara pratat. Nu har hon tydligen förbjudit honom att träffa mig helt, vilket hon velat gjort länge, men som han inte lyssnat på. Det gör så ont, varför kan han inte säga det till mig face to face? Så goda vänner som vi ändå har varit. Märkte på mailet han skickade att det inte var hans ord: Han skulle aldrig skriva/uttrycka sig så. Dock är det fortfarande från honom och igår rann tårarna. Min dag var misslyckad, jag var misslyckad och till råga på det så förlorade jag en kär vän. Det på grund av Svartsjuka.

Jag har inte kunnat sova på hela natten, ångesten hade mig i ett alltför hårt grepp. Min kille låg och höll om mig hela natten, det hjälpte, men botade inte. Det är underbart att ha en sådan fantastisk pojkvän. Jag älskar honom så och han får mig att orka dagen och natten. Utan honom vet jag inte var jag skulle befunnit mig nu. Han har också varit svartsjuk på denna kille som är min f.d vän. Så innerst inne tycker nog han att det är skönt att vi brutit. Dock vill jag dementera alla känslor förutom vänskapliga med min f.d vän, eller, nu är de inte ens vänskapliga längre.

Idag ska jag träffa en av mina bästa kompisar, känns skönt. Sedan blir det väl mest att ta det lugnt, som vanligt. Är lite orolig inför måndag. F-kassan ska ringa, de hade en massa jobbiga frågor som jag inte kunde besvara igår. Fattas väl bara att jag skulle bli av med min sjukpenning. Tror inte det, även om jag oroar mig för det. Min nya handläggare verkar vara en bitch som vill ifrågasätta allt, medan min förra var fantastisk. Får väl se hur det blir. Det är dock ett orosmoln över mig.

Jag vill nästan ge upp

Dagen har inte alls varit bra, just nu vet jag knappt var jag ska ta vägen. Det känns som att jag kvävs inifrån, har en sådan otrolig smärta inom mig. Vill bara bort, inte behöva känna något. Jag mår illa, jag är trött, jag är ångestfylld och jag vill skära mig. Men inom mig vet jag att det inte löser några problem, utan ställer bara till ytterligare bekymmer. Det har hänt saker under dagen som påverkat mig negativt, som sakta har tömt mig på all min energi.

Jag ställer mig ofta frågan om jag väljer att må dåligt? Mår alla dåligt? Och jag är så vek att jag inte klarar av att sträcka på ryggen i motvind? Eller är jag pessimistisk? Är min inställning till saker fel, vilket får mig att ständigt bli besviken? Väljer jag omedvetet att må dåligt? För just nu känns allt hopplöst. Idag har jag inte behållit ett enda mål. Känner mig duktig, samtidigt som jag känner mig värdelös. Mina demoner tar över mig.

Oroar mig över hur allt ska bli, med behandlingar och så. Jag vill inte ge upp DBT:n, har trots allt väntat så länge, men måste samtidigt söka hjälp för mina äs. Det lär ju vara omöjligt att få två behandlingar samtidigt, eller?

Det är konstigt vad ens psyke kan spela än ett spratt

Hur kan man anse att man äter för mycket, när det är så att man i verkligheten äter alldeles för lite? Hur kan spökena få en sådan makt över ens förnuft? Har gått runt med en otrolig ångest idag, vet inte om det kan bero på de sista dagarnas oregelbundna medicinering. Åt ett ägg till kvällsmål, eftersom jag verkligen vill orka ge allt på morgonträningen i morgon. Sedan bär det av mot hufvudstaden (lång tid med tåg usch) för att träffa mammsen och syster. Dock har jag en extrem ångest inför middagen på kvällen, då jag vet att mamma har ögonen på mig. Hur ska jag klara av att äta? Detta är inte likt mig, men det liksom knyter sig i magen så fort jag tänker på mat.

Sedan ska jag åka hem i helgen och hälsa på några vänner. Spännande, men samtidigt jobbigt, känner mig så nere just nu, orka sätta på masken och låtstats att allt är bra.....But I have to....

Träning

Idag gick det riktigt bra på träningen. Slog nytt P-rekord:5 km på 25 min 50 sek på crosstrainern! Det är lättare att träna på eftermiddagen, även om det i sig är jobbigare att komma iväg. I morgon ska jag träna styrketräning, har slarvat en hel del med det på sistone. Mina järnspöken säger att jag går upp av styrketräning, men så är ju inte fallet. Måste bara förstå det.

Annars har dagen varit jobbig, haft mycket ångest och inte kunnat behålla maten. Nu ska jag iväg för att träffa en kompis. Får se om det blir någon middag nu när min kille äter före mig....

Brrrr!!!

Det är så grymt kallt. Var ute med hunden en snabbis och trodde jag skulle frysa ihjäl, trots alla lager av kläder. Det ska tydligen bli ännu kallare idag, så det blir att hålla sig inne. Glömde hämta ut min medicin igår, så det blir att knalla ner på stan idag.

Monstrerna gör sig hörda idag och jag har inte förmått mig att äta något. Har en klump i magen som inte vill försvinna. Kanske dags att ta på sig träningskläderna och gå och löpträna på bandet. Måste få bort ångesten och alla dystra tankar...

Ny design

Tillbringat kvällen framför photoshop, kände för att göra en lite finare "dagbok". Vad tycker ni?

En dag full av ångest

Usch, jag mår inte alls bra just nu. Har super mycket ångest och vet knappt vad jag ska skriva. Hur ska jag orka med allt?

Utmattad

Vaknade i natt, varför vet jag inte. Kunde inte somna, fick ingen ro. Ångestnivån var hög och jag hade innan jag vaknat, drömt en massa mardrömmar. Mestadels handlar mina mardrömmar om mat eller mobbning. Att jag äter och inte kan spy, eller tvingas i mat alternativt om personer som slog och mobbade mig i skolan när jag var liten. Det känns tryggt på något vis att vakna upp bredvid min kille, det gör mig lugnare. När jag väl lyckades somna om igen, var det bara 1 timme tills vi skulle gå upp.

Kom nyss hem från träningen, sprang på crosstrainern, jag klarade 5 km på 27 min och 20 sek! Mitt rekord! Men snacka om att jag var helt sluuut efteråt, vinglade av maskinen och satt mig ner för att inte svimma. Nu ska jag ta och äta något, så att jag orkar resten av dagen!

Dagens tanke: MAN KAN ALLT MAN VILL-VILL DU?

Love is in the air!

Åh, idag har vi haft det sååå mysigt jag och min älskling. Vi firar två år idag! Det började med en lunch på en salladsbar, sedan när han kom hem hade jag tänt ljus i hela lägenheten och förberett maten. Vi åt otroligt gott (även om jag inte kunde behålla det) och drack vin. Vi hade endast stearinljusets sken och i bakgrunden spelades kärlekslåtar. Efter middagen förflyttade vi oss till vardagsrummet och dansade till de lugna låtarna<3>

Det känns så skönt att ha en sådan underbar kille, utan honom hade jag inte orkat mig igenom allt det här. Vi passar så bra ihop och jag kan inte se ett liv utan honom! Kärlekskrank som jag nu är.....Detta var verkligen vad jag (vi) behövde och nu ska vi snart göra kladdkaka och titta på film. Vid 21 i kväll ska vi träna lite på gymet för att sedan mysa hela natten! Måste ju skriva ner de bitar i mitt liv som är bra också:)

Skapa en viss av ordning

Har precis städat hela lägenheten, nu doftar det gott av såpa i hela huset! Jag känner mig smått stressad, om en timme ska jag träffa min älskade för att äta lunch ihop och jag sitter svettig och dan i bara mjukisbyxor. Men kände att jag behövde rensa upp kaoset hemma, om omgivningen blir lugnare så blir jag lugnare. Min hund löper för första gången nu, hon springer runt i lägenheten och gnäller. Tokan! Haha, hon är verkligen LIVRÄDD för dammsugaren. När vi tar fram den får hon PANIK. Det är ju synd om henne, men lite fjantig är hon, det har ju aldrig hänt något.

Idag ska jag äta en sallad, och jag ska behålla den. På något sätt måste jag återfå kontrollen över demonerna. Jag ska inte satsa på att gå upp i vikt, för jag ligger ganska bra just nu, i förhållande till hur jag brukar väga som "frisk". Ska istället börja träna mer, tänka på att bygga upp kroppen och inte bryta ner den. Det känns som ett stort hinder för mig just nu, men jag måste ju försöka. Vill man så kan man. Nu gäller det bara att vilja....

Att hjälpa men inte stjälpa....

Igår var psykiskt sätt en väldigt jobbig dag. Träffade en mycket nära vän till mig, som själv har problem med ätstörningar och det har blivit lite infekterat. Då hon är en sådan underbar själ som bryr sig om mig så mycket har hennes tillstånd blivit sämre på grund av hennes oro till mig. Hon orkar inte hjälpa mig på så sätt att hon är den drivande kraften, vilket jag aldrig begärt, dock anser hon att ingen annan ser allvaret och förstår min situation. När hon uttryckte sina känslor, på så sätt att mina problem i princip påverkade henne negativt och att hon inte skulle klara det, tänkte jag; Nej nu förlorar jag ännu en vän. Jag hade befarat det, men inte velat ge mig mer skuldkänslor än innan jag visste säkert.

Hela mitt inre frös till is och jag kände mig som världens sämsta människa. Jag vill inte påverka någon negativt på något sätt, tvärtom. Hatar mig själv som vände mig till henne med mina ätsörningsproblem, när jag vet hur sjuk hon är. På något sätt har det blivit så, för hon är den enda som sett, förstått och frågat. Egoisten i mig höll på att förstöra en fin vänskapsrelation. När jag talade om för henne att hon inte skulle ta det ansvaret, nu när jag och min kille ska ta tag i problemet tillsammans, blev hon lättad och även jag. Min kille och en annan vän ska hjälpa mig, för jag klarar inte detta själv. För jag vill ju inte bli frisk, på något sjukt sätt.

Jag klandrar inte min underbara vän, för jag tycker hon gjorde rätt i att säga till när hon inte orka. Ärlighet är det viktigaste i en relation och de visade hon mig. Visst kan ord såra, visst har jag gråtit hundra tårar och vridit mig av ångest, men det måste jag få göra. Det gjorde även att min kille nu ännu mer tar mitt problem på allvar och jag satt igår kväll efter alla tårar och försökte förklarar hur jag tänkte och kände. Ordet Kontroll upprepades en hel del. Så det behövdes verkligen.

Visserligen har jag svårt att öppna mig inför andra, därav gör det ondare att höra att jag får någon annan att må dåligt. Det gör att jag sluter in mig mer och mer, men å andra sidan kanske det är lika bra? Ett annat dilemma jag har är hur jag ska göra med alla behandlingar. Kan jag gå kvar på DBT och samtidigt bli inskriven och få hjälp på ätstörningsenheten? Kan man få två behandligar samtidigt? Är det någon som vet? För det är något som oroar mig. Jag vill ha kvar DBT:n för den gör mycket gott, men å andra sidan måste jag få hjälp nu med min ätstörning. Åh vad svårt.....

Till min *irl* vän som läser detta: Lova mig att du inte pratar med "henne" om detta, för jag vill inte att hon ska må sämre. Vi lämnar henne utanför min ätstörning, ger henne så liten skada så möjligt. Du och älskling finns ju här eller hur?

Oj, eller något....

Efter promenaden med min hund bestämde jag mig för att väga mig. Trots att jag varken morgontränat, gjort morgonbehoven och varit på semester. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Vikten visade på 49,7 kg. Vilket är 2.5 kg mindre än för ca 1,5 vecka sedan....Mitt BMI är på 18.6. Men nu får det räcka.....jävla monster.....jag älskar ju mat....

Hur skall jag få tiden att gå?

Nytt år, vilket innebär nya tag. Jag känner mig tröttare än någonsin. Jag vet att livet har massor att ge, att det finns hur mycket som helst man kan glädjas åt. Hela världen finns framför mina fötter, jag kan göra vad jag vill. Istället för att glädjas åt detta, känner jag bara en djup smärta och ångest. Förmår mig inte att ta några initiativ alls, jag har ingen ork och framförallt ingen lust. Precis som tidigare vet jag inte vad jag vill. Alla valmöjligheter gör mig ambivalent, det blir för mycket för mig. Jag ser inget i gråskalor, utan det är svart eller vitt, antingen eller. Min värld är antingen ljus eller mörk och det gör mig handlingsförlamad, för vad jag vill i det ena tillståndet vill jag inte i det andra.

Jag har egentligen ett underbart liv. Har en kille som älskar mig och jag älskar honom, vi är förlovade, sambos och har en underbar lägenhet tillsammans. Vi har det fantastiskt på alla sätt och vis, han ger mig styrka, han ger mig mening och han finns alltid där. Även perioder då jag inte visar min uppskattning, då jag tvivlar på mina känslor och slutar känna. Även då mitt hårda skal omsluter mig och jag stöter ifrån mig honom, finns han där och älskar och förlåter mig. Det är honom jag vill leva resten av mitt liv med. Jag har även en god ekonomi, kläder att sätta på mig och bra kontakt till min familj. Så vad har jag att vara olycklig över egentligen? Är jag bara bortskämd?

Sitter nu med en klump i magen, jag kan inte få bort den, jag kan inte fly. Önskar att allt bara kunde bli som förut, då jag inte fanns.

Kommer aldrig våga sluta

Känns som att jag har gått rakt in i väggen. Ligger just nu på golvet, oförmögen att resa mig upp. Jag spyr minst 3 ggr/dag och då mestadels all mat jag tryckt i mig. Jag överäter ju inte, men på något vis har mat blivit mitt sett att hetsa. En liten portion mat skapar så mycket ångest att jag i princip springer till toaletten för att tömma kroppen på så mycket energi jag kan. När jag sedan läser om alla bieffekter av att spy, blir jag mörkrädd, men jag är fortfarande oförmögen att sluta spy. Det är den enda trygghet jag har, eller rättare sagt; jag har skapat mig.

Vill sluta att spy, men vill inte gå upp i vikt. Jag brottas med idiotiska tankar och demoner, samtidigt som de bryter ner mig, ger dem mig styrka. Ikväll är det ännu ett restaurang besök, undrar hur dessa toaletter ser ut, är de flera eller kan man låsa omkring sig? Oavsett vad så spyr jag, för ångesten är värre än om någon kommer på mig. Det är bara skylla på att man är gravid. Jag är äcklig, men stolt. Stolt över att jag lyssnar på mina demoner, äcklig för att jag låter dem utsätta mig för detta. Stolt över att jag vet att jag behöver hjälp, äcklig för att jag vill ha hjälp och bli tjock.

Nej usch, detta var inget bra inlägg. Hoppas verkligen inte att jag trigga någon nu, det är inte min avsikt.

Att våga vara jag

Oftast skräms jag av tanken på vem jag är, att jag inte riktigt vet. Det finns en inre bild av vem jag vill vara och den överensstämmer inte med den jag är. Jag kan inte leva upp till den bilden även om jag vill, för hon är för perfekt. Trots att jag inser detta faller en känsla av värdelöshet över mig. Jag räcker inte till, jag gör inte det jag vill och värst av allt; jag vet inte vad jag vill. Det hade varit så enkelt om någon hade kunnat forma mig till en skepnad som alla står ut med, ty jag har alldeles för många som hatar mig. Hela mitt liv har jag brottats med inre och yttre demoner, vars mål var/är att bryta ner mig. Själv står jag där och slåss, ensam och utan att veta vad jag kämpar för. I allt för många år har jag lärt mig att vara en kameleont, jag har ändrat mig efter andra, för att bli omtyckt.

På senare år har jag insett att det aldrig går att vara alla till lags, utan att jag måste sätta ner min sköra fot. När jag väl gjort det har det straffat sig, ord, slag och smärta har sakta brutit ner mig. Just nu är det mina inre demoner som inte lämnar mig ifred, utan som sitter på min axel och viskar i mitt öra om hur misslyckad jag är. Efter att ha kämpat, ensam, mot mobbning hela livet är jag skör. Trött och utarbetad. Under gymnasiet blev jag en egen person, eller iaf så nära jag har kommit att vara en egen person, jag har många vänner, bra kille, god ekonomi och fin lägenhet. Ingen ny vän kan tro att jag legat offer för grov mobbing, men det har jag. Hur många gånger har jag inte fått gömma mig för att slippa stryk av andra? Fick åka hiss för att ingen skulle spotta på mig i trapporna. Hur jag stolt fick gå, helt ensam, till varje lektion. Varför blev jag ett offer? Kanske för att jag vägrade bli en i mängden, ändra på mig för att passa in. När jag väl försökte, var det försent och alla förlorade respekten för mig. Stoppar man ut hakan får man räkna med en smäll.

Jag är svag så svag, men ändå stark så stark. Jag har lärt mig att jag inte duger, accepterat det, men ändå inte slutat kämpa för att uppnå mitt mål; Att bli perfekt-mot alla odds.

Psyket

Ibland låter jag mig själv minnas sommaren, när jag låg inne en månad på vuxenpsyk. Trodde aldrig att jag skulle hamna i en sådan situation att jag var tvungen att läggas in, för att inte ta livet av mig. Jag minns intoxerna, när jag gick på spåret eller satt på brokanten. Min desperation att ta mitt, jag ville inte uppleva min 20-årsdag. Hur jag dövade mina känslor med mediciner. Inne på psyk tog läkaren bort alla mediciner inom ett dygn, jag hade sådana utsättningsbesvär att jag ibland inte kunde stå upp. I efterhand är det fruktansvärt att en läkare kan sätta ut så mycket mediciner så snabbt, min terapuet ville anmäla honom men jag orkade inte.

Psyk är så annorlunda som det bara kan bli. Där är man ingen patient som mår dåligt, utan en belastning för samhället. Det finns ingen vårdande personal, tvärtom, de suckar och stönar om de måste hjälpa patienten. Jag kände mig bara ivägen och hade ständiga skuldkänslor, samtidigt som det inom mig byggdes upp av hat. Det är svårt att vara tyst när man ser hur de missköter sitt jobb eller gör fel. Om vi hade haft ett känsligt hjärta skulle man behandlas med omsorg och noggrannhet, men nu är vi bara ett gäng knäppskallar med inbillade störningar. Sådant stör mig. Väljer man att må dåligt? Mjo, okej vissa vill nog inte må bra, men i grunden strävar vi alla efter lycka och välmående?! Oavsett om det är kroppen eller själen som är brusten, skall alla behandlas med lika omsorg. Ingen ska man ge upp på! Alla är värda ett bra liv.

Istället för att behandla patienten låser man in henne och väntar på att hon självläker. Vilket hon gör, men såret är så djupt att det lätt börjar blöda igen. Så istället för att försöka laga såret, med omsorg och välsydda stygn, så väntar man och ser om det läker ihop av sig själv. Gör det de, blir ärret oftast väldigt synligt och fult. Jag skar mig mycket i somras och lyckades utan problem smuggla in rakblad på psyk. När jag sedan hade fula, djupa sår ville knappt sjuksköterskorna lägga om det. Minns några av mina sår, de var så djupa att de var tvungna att sys, men istället för att sy dem på en gång, så sköt sjuksköterskorna upp det till nästa syrra, tills det blev för sent att sys. Nu är det ett fult ärr. Försvaret var: Du får ju skylla dig själv om du skär dig! Är inte detta lite sjukt? Under den perioden ville jag döva mina känslor, jag ville dö och bara försvinna. Att skada mig själv var mitt enda sätt att få ut och konkretisera den smärta jag kände. Men ändå ska jag skylla mig själv? Suck. Några läkare i efterhand har sagt att mitt ärr skulle varit betydligt mindre om jag hade åkt in och sytt det på en gång. När jag berättar att jag fick dem när jag låg inne blir de stumma.

Visserligen har jag haft tur med den psykiatriska vården i övrigt, går just nu på DBT och har en bra terapuet. Eller hon är bra för min borderline. När det gäller min ätstörning har jag ett annat problem. Sist jag var på terapi så sa min terapuet: Om du anser ditt problem med maten blir för jobbigt pratar vi om det då, du får själv ta upp det. Annars verkar det som att du har kontroll över ditt matintag och att du ändå får i dig det du behöver. Du har full kontroll över att det inte går till överkant. Min Terapuet satt i princip och berömde mig och minimiserade mitt problem. Självklart gav det styrka till mina demoner och hetsade på min ätstörning. Jag hade ju kontroll, det är ju tydligen bra! I efterhand inser jag hur dumt hon uttryckte sig, att hon sköt bort ett problem så snabbt, när läkaren ändå sagt åt henne att ta tag i det. Men DBT handlar bara om att sluta skära sig och försöka ta livet av sig, de andra problemen är inte deras jobb. Funderar på att söka mig till ätstörningsenheten, men jag får se. Min vän tycker det och hon har själv anorexi och ser allvarligt på mitt problem med maten. Själv tycker jag om att vara ätstörd, jag blir ju smal! Det är ändå mitt mål och hur sjukt det än låter, så vill delar av mig inte bli frisk. Jag gillar att ha kontroll.

Trött

Idag känner jag mig så himla trött, vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Min kille ska ut och gå, men jag orkar inte följa med. Vill bara ligga i sängen och sova hela dagen, samtidigt skapar det ångest. Jag känner mig så lat för att jag inte orkar röra på mig, ursäkterna är klena men just nu är det dem som tar överhand. Ångesten får ge vika, men det kommer straffa sig senare, det vet jag.

Jag läser Boken "Mattillåtet" Skriven av Gisela van der Ster. Det är en bok som jag varmt kan rekommendera till dig som lider av en ätstörning. Det är en praktisk bok om vägledning för att bli fri en ätstörning. Det är mycket myter som hon slår död på och boken förkastar begreppet nyttigt. Bland annat fick jag reda på att om man "laxerar" som förlorar man endast 10-20 % av de kcal man ätit och när man spyr endast upp till 60-70%. Hon förklarar så bra i boken om hur man ska förhålla sig till mat och hur man bör äta, utan att "rusa" upp i vikt. Jag tycker att alla, oavsett ätstörning eller ej, ska läsa den boken.

Nytt år, nya tag eller?

Ligger i sängen, ångestklumpen växer och växer för varje sekund. Det blev för mycket alkohol igår. Det innebär många kalorier och även om jag säkert spydde 5 ggr i går, så känner jag mig värdelös. Jävla sjukdom. Nej nu annat.

I morgon åker vi hem från Spanien, det ska bli skönt att komma hem till alla rutiner. Nyår var underbart och jag hade det jättetrevligt även om jag blev lite väl full kanske....Jag har gjort en lista på mina nyårslöften och nu ska jag verkligen försöka följa och ej bryta mina löften.

• Sluta äta godis. Då menar jag sådant som köps i affären med 100 E-nr och bara är skit.
• Börja Träna minst 6 ggr/veckan (vilket är ca 6 timmar). För att få upp en bra kondition och styrka.
• Bara spy 1 gång/dag. (Min kille ville de, han lovade att sluta snusa om jag lovade det)
• Gå ner 6 kg. (var tvungen att skriva mitt inofficiella nyårslöfte som delar av mig pressar på)
• Bli Frisk! jag ska ta emot hjälpen jag får och satsa järnet på min psykiska hälsa.

Har ni avlagt några nyårslöften?