Mötet kändes helt ok, även om jag mitt i det hela kan tycka situationen aningen bisarr, hur f*n hamnade jag här? Det känns som att jag är alldeles för frisk för att få hjälp och absolut för tjock. När dem pratar om vad jag ska äta är jag nära ett sammanbrott. Ska jag sluta röra på mig OCH äta så mycket? Jag är inte så lättlurad. Ridningen fick jag iaf gå på, den skulle ses som en del av min behandling. Pratade lite med min kille om själva upplägget, jag kommer följa den, så gott jag kan, i matväg. Undantaget är träningen, jag kommer fortsätta träna. Inte alls lika intensivt och destruktivt som nu, men några gånger i veckan och det på initiativ av min kille och INTE mina demoner. Jag älskar att träna, det får mig att må så mycket bättre, jag blir piggare och framförallt orkar jag mer! Tänker inte tappa min kondition nu! Men om jag inte äter får jag INTE träna, så det finns hakar för mina demoner....
Jag måste bli frisk nu, vill inte fortsätta så här, men samtidigt känner jag mig vääldigt vääldigt rädd. Jag vill inte tappa kontrollen. Nu är det min chans och jag måste ta den, hur jobbigt det än är....
Jag tycker verkligen du ska ta chansen även om det är skitjobbigt, håll ögonen på det som väntar - ett bättre liv! Gumman, du fixar det, bara du tror på dig själv (för att låta lite sådär lagom klychig)
SvaraRaderaKramar i massor!