Den finns dar, men jag ser den inte

Sitter just nu framfor en av hotellets datorer, har haft nagra datorfria dagar och det ar super jobbigt. Jag behover fa skriva och uttrycka mig. Jag har i stortsett spytt 3-5 ggr om dagen, det ar sa mycket mat har, och jag kan inte undvika att ata, for da blir det fragor. Ar sjuk ocksa, forkyld och har ont i halsen, sa jag ska inte dolja att jag har en enorm hemlangtan. Saknar mina rutiner. Fast jag fragar mig sjalv vad jag saknar mest, ar det hemmet? Eller ar det faktum att jag lattare kan svalta mig hemma? Samtidigt vill jag inte hem till alla problem, masten och rutiner. Jag vill fly, men nar jag gor det blir allt kaos.

Ovrigt sa har vi det bra, vi solar, badar och shoppar. Hur har ni det hemma i Sverige?

Julafton

Nu har jag precis firat julnummer 3. Har fått underbara julklappar och har även gett underbara julklappar. Trots att allt borde vara perfekt, så känner jag mig väldigt olycklig. Ångesten står mig upp i halsen och jag känner mig totalt misslyckad. Igår när jag fira jul hos min mor kom hon på mig med att spy. "Du håller väl inte på och utvecklar någon sorts Bulimi där du kräks upp maten?" Jag fick panik och skämdes, men lyckades (nog) övertala mamma att jag hade en otrolig resfeber och har ångest inför flyget. Det har ju trots allt skett två olyckor vid landning på kort tid. Tror att hon gick på det, har försökt fortsätta att spela på samma kort. Dock har jag extrem ångest efter det inträffande. Förlägenhet, blandat med ångest, blandat med panik och nakenhet har upptagit all min tanketid det senaste dygnet. Jag hatar mig själv och rösten inom mig säger: Din idiot, varför äter du ens? Du kan inte ens sköta det snyggt om du äter. Du är värdelös!!

Hur ska jag nu kunna äta normalt? Vill inte bli på kommen men vill inte äta heller. Fick tvinga mig i frukosten och nu känner jag en extrem ångest. Hur ska de reagera på mina ärr? Åhh...vad har jag gett mig in på? Vill bara försvinna, inte finnas och radera hela min existens. Men nu går inte det, jag finns här och jag måste göra det bästa av situationen.

Jag kände mig olycklig förra julen med nedan är ett inlägg från min dagbok för ungefär ett år sedan:

Dan före dan…i morgon är det julafton. Jag minns tidigare år, då såg jag fram emot julen, räkna dagarna, hade svårt att somna kvällen innan och låg förväntansfullt och fantiserade över vad jag skulle få i julklapp. Jag bävade för att julafton skulle gå för fort och när jag la mig på kvällen fanns en ångest inom mig som talade om för mig att nu måste jag vänta ett år till, till nästa gång jag ska få känna den underbara julkänslan. I år vet jag inte, jag känner ingenting alls, tvärtom, jag vill inte ha jul, jag har ångest för att julen ska komma.

Folk säger att det beror på att jag blivit äldre, men jag vet inte det, för är det så, att alla härliga känslor ska försvinna med åren? Vad finns det då för mening att leva? Är inte känslan en belöning för allt slitande här i livet? Jag vet att när jag väl sitter runt bordet med min härliga familj, kommer känslan att finnas där. Jag älskar min familj, utan dem hade jag skitit i att fira jul.

Funderar dock på om denna jul ska vara min sista på ett bra tag, jag ska istället åka utomlands och göra något ojuligt, typ sola på stranden och ta en drink. Jag vill bli fri, jag vill vara lycklig, jag vill skratta, jag vill känna att livet leker, jag vill leva utan krav och jag vill känna att jag är perfekt precis som jag är. Jag vill känna att jag levt mitt liv. Just nu sitter jag framför Tv:n, varför går inget bra på TV? Jag blir sur över det. Nåja, jag ska snart slå in dem sista klapparna och städa mitt rum. Orkar dock inte, men måste. Snart är julen över, trodde aldrig jag skulle säga det här, men jag längtar hem. Nej nu ska jag ta tag i saker, ha det bra och God Jul!!

Detta skrevs innan alla turer hos läkare och terapueter, innan psyk, innan alla mina ärr. Jag minns fortfarande smärtan, frågan är bara om den skiljer sig från i år? Eller om jag helt enkelt har vant mig vid att leva med en ständig smärta? Kan man vänja sig vid sådant? Jag vill fortfarande känna mig lättad, lycklig och fri. Det gör jag inte. För jag är inlåst i min egen kropp och kommer aldrig härifrån. Nej nu ska jag packa det sista, taxin kommer snart.....

Ångest

Jag kommer åka utomlands i morgon så kommer inte skriva något. Allt är bara rörigt och jobbigt. Hoppas allt blir bättre. Klarar inte av all ångest. God JUL och GOTT NYTT ÅR!

Kram

Besvikelse

Nu har min vikt börjat stagneras. Landade på 52 blankt. Efter ett väldigt snabbt viktras borde jag vara stolt över mig själv ändå, men det känns ändå som ett misslyckande. Min kropp har troligtvis gått in i svält, vilket leder till att kroppen försöker hålla kvar de kilon som finns. Lösningen är att successivt börja äta mer, träna hårdare och hålla igen på sockret. Dock vet jag inte om jag förmår mig att äta längre, kan jag tillåta mig själv det? Har precis tränat, det blev 30 min intensiv kondition, jag har nästan helt lagt av med styrketräning, varför vet jag inte, men borde kanske återuppta den.

Det känns som att vikten har blivit ett bevis för framgång, att jag har lyckats när jag når min målvikt på 47 kg. Även om jag i realiteten vet att så inte är fallet, kan jag inte sluta att kämpa efter mitt mål. Hur mycket ska detta kosta mig? Är det värt det? Just nu känns det så, men är det de i längden? är det inte ett hållbart framtidsprojekt jag vill syssla med? Frågorna är många men svaren är få; vet inte. Det enda jag vet är att jag ska i en bikini på fredag och fasar inför detta.

Nästa vecka!

To Do:

Måndag: Ska till terapueten och köpa färdigt min killes julklappar samt eftermiddagsfika med Ängeln och sedan träffa S! Träning: Tänkte köra 30 min kondition och sedan gå en långpromenad med hunden.

Tisdag: Åka till pojkvännens familj och fira "mini"jul. Packa allting inför resan och äta lunch med en kompis. Träning: 30 min kondition + styrketräning+promenad med hunden.

Onsdag: Åka hem till min mamma för att fira "minijul". Sedan blir det att åka hem till pappa igen. Träning: Får se om vi hinner träna, annars blir det bara promenader med hunden.

Torsdag: JULAFTON! Åka till Spanien på semester i 1 vecka!

Att orka hela vägen

Idag har jag åkt bil i denna snöstorm, var lite små rädd, men inte pga att vi skulle dö, utan för att vi skulle kvadda bilen. Det gick bra i alla fall, min älskling kör bil så bra!

Efter typ en hel misslyckad dag igår, gällande maten, så tog jag nya tag i dag. Tvingade i mig en liten julskinkmacka och gröt. Sedan till lunch åt jag 3 köttbullar. Åt även middag, men vet ej hur mycket jag har kvar, min ångest tog makten och jag spydde. Är det inte konstigt? När man faktiskt väljer att spy, men ändå säger att man försöker? Nåväl, bara att försöka är ju en god väg. I morgon ska jag till terapueten, usch, jag som varit dålig att fylla i dagskorten (läs: inte fyllt i alls). Nu måste jag sätta mig och fylla i för ca 10 dagar, hur ska jag minnas hur jag mår? Får ju skylla mig själv, men brukar annars vara duktig och fylla i. Blir alltid lite nervös inför mina möten med terapueten. Jag vill inte ha någon nära inpå mig, inte ha någon som ser mig sårbar eller får mig att tänka efter. Jag kan inte bara vara, hur mycket jag än försöker.

Det känns som om jag kommer att ge upp, snubbla på målsnöret. Jag kommer inte klara det hela vägen, min energi kastar jag bort på idiotiska tankar. Mina mål får mig att kvävas av prestationsångest och min framtid fläckas av ett misslyckande. Vill så mycket, men kan så lite. Hur ska man orka hela vägen?

Att jämt behöva ursäkta sig

Det känns alltid som att jag är i vägen, säger fel saker och agerar fel. Jag har även svårt att njuta för stunden och ta vara på tillfällen som jag längtat efter. Rädslan finns där hela tiden och förstör allt, jag är är så rädd att allt ska gå åt skogen och blir stressad av det. Till exempel när jag var med min mamma i sthlm. Det var våra tre dagar, som jag längtat efter, men under dessa tre dagar kände jag ingen glädje, lugn eller tillfredsställelse. Utan snarare tvärtom, jag hade ångest, var stressad och kände skuld över att jag inte kunde "njuta" mer. Min syster var med i korta stunder och under dessa försvann jag, istället för att gå sida vid sida med mamma, gick jag nu bakom mamma och min syster. Istället för att vara en del av samtalet blev jag en åskådare. Jag satt alltid på kanten när vi åt och inget kretsa kring mig. Frustration, skuld och samvete för mig att ta situationen som den är. Det genererar i att jag blir tillbakadragen och tyst. Vill inte märkas av eller synas. Dock gråter jag inombords, för jag är inte en del av min familj.

Tolka det inte som om min familj inte bryr sig, för det gör dem verkligen. De ägnar mig massor med uppmärksamhet, stöttar mig och hjälper mig. Skulden för allt dem gör för mig står upp i halsen. Jag borde vara tacksam, dock saknar jag samhörigheten. Jag är sladdisen, den yngsta i en stor syskonskara. Skiljer många år upp till nästa syskonet. Det gör att jag känner mig mer utanför, har ingen jämgammal syster/bror. Önskar jag inte fanns, önskar jag slapp känna mig i vägen hela tiden.

Jag måste trippa på tårna för att inte störa någon, annars blir det problem. För skuldkänslor är det som ofta tynger mitt inre. Som nu te x. Min styvmamma sitter bredvid och pratar och fast jag inte vill/orkar kvittrar jag på så glatt. Ger skenet av att jag mår bra, trots insidan gråter. jag får inte sätta gränser, jag får inte vara en egen person, för då blir min omgivning irriterad på mig, vilket resulterar i skuld. Det känns alltid som att jag behöver ursäkta min existens, för att jag finns, för att jag tar plats. Har jag något att ursäkta? Ja, för jag tar plats, jag hörs och syns. Det är bara jag. Jag är sådan och tro mig, jag har jobbat med mig själv så länge jag kan minnas. Min Borderline gör att jag måste ursäkta mig hela tiden. Min ätstörning gör att jag syns mindre. Därav blir jag, jag.

Hetsätning

Idag har jag umgåtts med min äldsta barndomskompis. Vi gick runt på stan, hon behövde handla klart de sista julklapparna och sen åt vi lunch. Det är alltid befriande att umgås med riktigt gamla vänner, som känner än väl och man kan slappna av. Dock känner jag mig inte avslappnad, då jag, för att ingen ska kunna använda det mot mig, inte berättar om allt jobbigt som jag råkar ut för och känner. Samtidigt pratar vi om mycket, ja, typ allt, men ändå inte. Folk har börjat kommenterat min viktnedgång och berömmer mig för det (få vet om mina ätstörningar). Det är triggande, men samtidigt jobbigt. Det hade varit skönt att höra dem säga; Tjejen, ta det lite lugnt nu va, du duger som du är! Visst, jag tror dem anser att jag gör det, men det vore skönt att höra.

Jag kunde inte behålla lunchen, även om det bara var en kycklingsallad med fetaost. Eller "kunde", jag ville inte behålla den. Rädslan av att gå upp igen om jag börjar äta skapar ångest, samtidigt som jag gillar kontrollen jag har över mig själv. Det är ett problem, men det är ju inte synd om mig, för jag väljer ju detta eller hur? Jag vet om att jag gör fel, jag får helt enkelt skylla mig själv. Samtidigt fungerar inte allt så, att man kan skylla sig själv. Men det är så jag dumt nog resonerar med mig själv.

Min "hetsätning" brukar bestå av vanlig mat, typ en portion sallad, en bulle eller en kaka. Sedan spyr jag. Det är min definition av "hetsätning", eftersom jag äter allt relativt fort, för att sedan snabbt spy upp allt igen. Läkaren säger att det inte är en hetätning, men för mig blir det ju en sorts hets. Aja, saksamma egentligen. Blir galen av att ej kunna träna, har så dåligt samvete....suck.

Vill poängtera att jag inte ser en människas värde i vikt, det är bara en jävla siffra. Den vän som jag mest ser upp till är 166 och väger 60 kg. Hon älskar sin kropp, sig själv och utstrålar ett självförtroende som får varenda människa att bli avundsjuk. Hon är attraktiv och rolig, skäms aldrig. Hon är bekväm i sig själv. Hon är min idol.

Vikt

Idag vägde jag mig igen, trots att jag lovat mig själv att inte göra det. Vågen stannade på 52.1 kg. Jag har nu ett BMI på 19.5. Fortfarande normalviktig. För två veckor sedan vägde jag 56.7 kg. Jag har alltså tappat 4.6 kg, det är 2.5 kg i veckan. Känner mig både upprymd och förtvivlad. Jag vet att dessa kilon mestadels bestod av muskler. Jag har inte tappat så mycket i fettvikt. Det är pga att jag ätit för lite och tränat för mycket....

Lova mig det, var snäll mot din kropp, ät ordentligt och träna med måtta.

Silence

Nu är jag hemma hos min pappa, jag och min pojkvän ska vara här under helgen. Jag känner mig så trött, på något sätt har jag börjat fly från allting igen. Stressen, kraven, pressen och smärtan gör att jag springer och springer, från mig själv. I morse när jag vaknade skakade jag som ett asplöv och jag kände mig tung i hela kroppen. Det tog mig 1 timme att ta mig upp ur sängen och till gymet. Där emellan bröt jag ihop, blev tröstad, grät lite till och brottades med min ångest. Tillslut insåg jag att jag var tvungen att träna, för att få bort ångesten och mitt dåliga samvete. Då jag inte ätit särskilt bra den senaste månaden, så blir jag helt vimmelkantig efter träningen. Körde 5 km på crossen i ett hårt tempo. När jag genom lidit dessa 29 minuter är jag nära att avlida. Men jag känner mig stark och duktig.

Dock försvann denna känsla snabbt. Lunchen kunde inte behållas, men jag åt 1/3 brownie, vilket gav mig en väldans ångest. Vilket gjorde att jag inte kunde behålla middagen. Ändå känner jag mig äcklig, fet och misslyckad pga det jag ätit, även om det inte är mycket. Det blir inte bättre av att det är svinkallt ute, vilket gör att jag helst inte lämnar dörren, men vilket jag måste, eftersom jag inte har något gym här. Men på söndag får jag träna igen....

Jag och min "sambo" pratade idag om min sk ätstörning. Problemet är att jag egentligen inte vill äta normalt. Jag vill ha mitt sjuka förhållande till maten, för då har jag kontroll och kan fortsätta att gå ner i vikt. Ändå vill jag kunna äta normalt, inte ha någon ångest och vara smal ändå. Det är en kamp mellan själ och förnuft. Hoppas ändå förnuftet vinner, även nu om min själ säger motsatsen.

Allt är så förbannat rörigt

Jag blir kronisk av alla papper, avtal och uppsägningstid. När försäkringskassan ringer och frågar så står jag som ett fån. Min mamma fick alla papper, just för att jag inte orkar med sådant här strul. Detta i sin tur genererar i att jag måste ringa min überstressade mamma och fråga. Hon är sju såklart inte hemma så vi vet ingenting. SUCK. Känner mig så dålig.

Nu måste jag rusa iväg...åhhh...

Torsdag 17/12

Jag lever, ångesten finns här. men kass internetanslutning. Skriver mer ikväll.

Stockholm

Nu är man i sthlm, idag blir det att handla klart sina sista julklappar, som vanligt har jag även fått i uppgift att köpa julklappar åt min syster. Åt pappa och styvmamma, jag tror jag köpt åt henne varje år nu, men det är ju trots allt jag som känner dem bäst, så det kanske är lika bra.

Kunde knappt sova i natt, hungern gjorde sig påmind och ångesten lika så. Det hjälpte inte att min mamma också har problem att sova, då hennes oro och stress smittar av sig på mig. Därför har hela natten varit väldigt orolig. Igår kväll var vi ute och åt, jag, mamma och min storasyster. Mysigt, men kvällen förstörs ju av att jag inte kan behålla maten. Försöker släcka hungern med vatten och cola light.

Jag känner mig ofta utanför i min familj, inte på så sätt att de inte bryr sig, men jag känner mig så misslyckad och efter. Mina syskon har verkligen lyckats här i livet, men jag har liksom inte ens växt upp. Visserligen skiljer det många år mellan oss, jag är ju sladdisen, men ändå. Jämför jag med hur dem var i min ålder är jag totalt misslyckad. Jag känner mig svag, klarar ingenting längre utan att få ångest och så beter jag mig väldigt omoget när det inte går min väg. Önskar verkligen jag kunde bli någon annan än mig själv.

Nej nu ska jag ta en promenad med hunden. Sedan blir det julklappsshopping hela dagen....

Jag ser det snöar!

OJ vad snö det kommit under natten, det är helt sjukt att det kan snöa så mycket! Julkänslan ökar avsevärt så fort det blir snö! I morse när jag var ute med vår valp, skratta jag så mycket att det gjorde ont i magen. Hon har aldrig varit med om så här mycket snö förut. Hihi, Hon for runt, runt och runt i den djupa snön. Såg verkligen ut som att hon hade stenkul! Det blev el lite längre promenad med mycket bus i snön och jag kände för första gången på länge en viss lycka och lättnad. Känslan fanns bara där i några minuter, men det var underbart! Önskar dock att min pojkvän hade varit med, men han pendlar så han åkte tidigare på morgonen. Min älskade hund blev helt slut, då hon är en liten terrier så blev det mycket pulsa i snön. Direkt när vi kom hem slockna hon i buren och jag passa på att gå och träna!

Körde ett pass på 35 minuter. Är helt slut nu! Sitter och tvingar i mig frukost, för snart bär det av mot Hufvudstaden för att julshoppa med mamma! Ska bli så mysigt att bara få umgås med henne! Se bara om hon kan hålla det hon lovar. Ikväll ska jag träffa min syster också.

BTW, ställde mig på vågen idag. Har gått ner 0.5 kg sedan igår. Tror jag lider av vätskebrist, så dricker en massa vatten. Mitt BMI hamnar på 20.0. Snart är jag under.....

Vad gör man när man inte känner sig värd att äta?

Känner mig trött, misslyckad och fullständigt värdelös. Jag har alla verktyg för att lyckas, men jag är så ohändig. Allt blir bara fel. Jag vill inte skriva en blogg som uppmanar folk till att svälta, jag vill ha en blogg som inspirerar, samtidigt som jag inte anser mig vara värd några läsare.

Jag brottas med min hunger varje dag, måste hålla igen mig själv för att inte äta. Drömmer mardrömmar om att jag äter, men sen inte kan spy. Samtidigt sätter min ätstörning igång min borderline och allt blir kaos. gah!

Jag ser mig inte själv som värd att äta, leva, för att jag orsakar så mycket smärta för alla andra. vad jag än gör blir det fel. När jag inte äter känner jag min duktig, jag har kontroll. Men på nätterna ligger jag sömnlös och vrider mig av hunger. Är det någon mer som känt/känner så? Vill bara gå upp mitt i natten och ta något att äta. Flouxetin gör dock att jag känner minskad hunger. Dock gör det att jag klarar mer svält. Jag är så dålig, så dålig.

Allt handlar om självrespekt

Idag har jag verkligen försökt att jobba med min självrespekt. I och med att jag och min f.d bästis haft och har kontroverser, satte jag för första gången ner foten ordentligt. Jag skrev ett mail till henne där jag förklarar mina känslor, samtidigt som jag på ett moget sätt tar upp hennes felaktiga beteende. Brevet är hårt, kallt, men samtidigt väldigt mjukt. Det finns inga hårda ord, utan bara ren smärtsam sanning. Jag står upp för mig själv, att jag vägrar att bli behandlad som jag blir. Egentligen smärtar det i mig, anser mig inte vara värd så mycket, men jag måste försöka kämpa med självrespekten. Tänk på det! Jobba med att älska dig själv, även om du inte gör det alla gånger!

Mitt matintag har inte varit bra idag. 272 kcal + träning. Måste äta meeeer. suck.

20.2

Mitt BMI är nu 20.2. Har sedan fredagen 4/12-14/12 tappat totalt 3 kg. Det låter i mina öron inte mycket, men hade en kompis berättat att hon gjort det, hade jag sagt åt henne att det är alldeles för mycket. Jag fick även min mens igår, då brukar jag gå upp lite i vikt, så jag har kanske tappat ännu mer, men det är inget jag kan räkna med.

Julbord

Idag var vi på julbord med min pojkväns släkt. Det var trevligt, även om jag var lite lätt "upprörd och olycklig" över en incident precis innan vi åkte. Det drog ner mitt humör en hel del. Kunde inte behålla maten alls, utan jag kände bara en sådan skuld och ångest över att jag åt. Har på två dagar inte tränat och känner en sådan skuld för det. Men i morgon ska jag köra hårt!

"I morgon har jag LOVAT mig själv att äta all mat och inte spy. Min kropp behöver det, jag behöver det. Det handlar om kärleken till mig själv, visst älskar jag mig själv? Eller? Jo, det gör jag, om jag känner efter ordentligt. Måste bli snällare mot min stackars kropp. Verkligen!! Okej"

Lucia!

Just det, det är Lucia idag! Åhh, jag sam missade luciatåget på TV. Det är för att jag är hos min pojkvänsföräldrar, de har andra traditioner. Annars brukar jag vara hos mamma och då brukar vi krypa upp i sängen 6.30, men lussekatter, pepparkakor och the och kolla på luciatåget. Men det blir iaf julbord idag med hela hans familj. Myysigt! Kram på er!

I går var ingen bra dag

Vaknade av och an i natt, anledningen var både hunger och samvete. Jag vet att det inte är bra att spy, jag är så rädd att förstöra mina tänder och min hals, men ändå gör jag det. Igår spydde jag 4 ggr. Åt nog totalt 500 kcal på hela dagen, svårt att räkna när jag spyr så mycket. Hur lång tid tar det innan tänderna blir förstörda? Borstar dem i den mån jag kan direkt efter att jag spytt. Dock är det inte alltid möjligt.

Vi var även och såg filmen 2012 igår, det var andra gången jag såg den. Jag gillar att se filmer flera gånger, då jag slipper sitta och oroa mig över hur allt ska sluta. Låter lite töntigt, men jag är inte särskilt cool. Idag ska vi på julbord. Lovat mig själv att jag ska behålla iaf hälften av maten. Nej nu ska jag stoppa i mig något att äta.....

Det är svårt att älska

Oftast har jag väldiga problem med att älska, känna känslor och handla efter moraliska regler. Istället känner jag en isande tomhet och likgiltighet. Jag vill bara fly från allt och vara i min ensamhet. Dock är den mest fruktansvärda känslan just ensamhet och övergivenhet. Jag hatar att bara vara med mig själv, för jag står inte ut med min egen närvaro. Anser mig vara en hemsk människa, som har många instabila sidor. Det finns så mycket som begränsar mig, särskilt inom det själsliga stadiet.

Det kan gå dagar då jag inte känner kärlek till min omgivning, te x min pojkvän. Jag känner mig inte kär och vill bara vara ensam och slippa honom. Sedan kan detta växla över och bli raka motsatsen. Jag känner då en enorm kärlek och kan inte vara ifrån honom utan att få ångest och längta ihjäl mig efter honom. Mitt växlande mellan hat-kärlek är fruktansvärt enerverande och gör mig osäker. För jag vet att jag älskar denna person, men någon emotionelldörr har stängts inom mig.




Idag har jag ätit en macka, två ägg och en halv lussekatt. Jag känner mig så trött, men vågar inte äta något. Är så rädd att jag ska gå upp i vikt om jag börjar äta mer. Snittar 500-700 kcal/dag. Blir nog bio ikväll med älskling.

Julklappar

Idag har jag bestämt mig för att verkligen försöka äta och bara slappna av. Stegräknaren, som är mitt beroende, får inte hänga runt halsen idag. Utan jag ska röra på mig i lagom takt och så mycket som jag känner för. Åt en frukost som bestod av två stekta ägg och en halv GI-ruta med lite smör. Inte mycket, men än så länge har jag behållit den. Min pojkvän ligger och pluggar, medan jag sitter framför datorn, det kryper i hela kroppen, tror det är ångesten som gör sig påmind. Jag har lite smått panik. Jag måste köpa klart alla julklappar. Än så länge har jag bara köpt till min bror, min kompis, mormor och min styvpappa. Vilket gör att jag har kvar till:

Syster: Tänkte köpa när jag är med min mor.
Mamma: Be min syster köpa.
Pappa: När jag är med min styvmor
Styvmamma: Kläder eller smycke. (pappa ger mig pengar för att jag ska köpa fina presenter)
Ä: Något vackert.
K: Har redan köpt en sak, ska köpa någon liten sak till.
E: Köpt en sak, men en liten sak till.
Pojkvän:
S: Strumpbyxor

Gah, jag har inte så mycket pengar kvar. Men men, får be pappa tanka över mer. (Jag är ju väldigt fattig då jag är sjukskriven, mina underbara päron hjälper mig överleva julen)

Tänkte åka in till stan för att shoppa lite julklappar till:
Ä, K och S.

(Jag vet, tråkigt inlägg, men detta stressar mig och jag måste sortera upp allt innan ångesten tar över och sabbar allt).

SJälvbild

I många fall beror ätstörning på en felvriden självbild. Man ser inte sig själv med objekiva ögon, utan sjuka subjektiva ögon. Att se sig själv som extremt överviktig eller tjock, trots att man i själva verket är underviktig är inte bara farligt, utan extremt förskräckligt. Dessa, människor känner en sådan stor osäkerhet och äcklas av sig själv. Jag önskar att det fanns ett sätt att få upp ögonen för dessa stackars individer. Det måste vara hemskt att se sig själv på det värsta tänkbara sätt, när det inte stämmer med verkligheten. Jag har svårt att beskriva hur dessa människor upplever sig själva, då jag inte känner att ag har fel självbild. Jag kan stå framför spegeln och tänka: Jag är skit snygg! Dock är det utan spegel eller under dagen, som jag upplever mig själv som pluffsig och tjock. Kollar konstant i speglar, skyltfönster för att bibehålla självbilden och inte lyssna på den inre rösten och känslan.

Jag önskar att alla människor kunde kolla sig själv i spegeln och älska sig själv. För vad spelar det för roll om vi har breda lår, rund mage, stor rumpa eller snea öron? Jag skulle aldrig lägga märke till det, om jag skulle möta en människa med ett lyckligt leeende på läpparna.

Jag höll på att förstöra hela kvällen

Hela romantiska kvällen höll på att sluta i total katastrof! När vi kom fram till den tänkta Amerikanska restaurangen fick jag ångest, sedan när de bad oss vänta 20 min fick jag ännu mer ångest och nekade platserna. Jag for ut ur restaurangen och var helt väck. Alla känslor bubblade samtidigt inom mig, jag fräste åt min pojkvän, skrek och sa att jag ville hem. Vi satte oss i bilen och jag bara satt och kasta ut ord i ren hysteri. Vid ett rödljus hoppa jag ur bilen och började gå. Min stackars pojkvän fick vända och åka efter. Han parkerade och sprang efter mig. Jag var förbannad men börja gråta efter ett tag. Bestämde oss för att åka hem, jag blev kronisk och började bråka igen. Tillslut fräste min pojkvän åt mig och jag började sansa mig. Tillslut börja jag gråta och sa förlåt. Då bestämde vi oss för att äta trots allt. Åkte tillbaka till Restaurangen och fick direkt en plats på den amerikanska restaurangen. (Lite pinsamt eftersom jag typ vände klackan lite otrevlig 30 min tidigare). Väl där kom ångesten, amerikanskarätter är så kaloririka. Efter maten spydde jag. Tyvärr. Jag hade så mycket ångest. Kände mig äcklad.

Det pinsamma var att när jag spydde var det en annan människa på toan bredvid. Jag väntade och väntade att hon skulle bli klar, men hon blev det aldrig. Så jag kunde inte stå emot min ångest, spydde, ganska ljudlöst. Mummlade lite ledsent att jag "hatade att vara gravid". Nödlögn. Dock satt hon kvar när jag var klar, så hon såg mig inte tur som var! Jag är så besviken på mig själv. Men jag klarade det inte. Dock gick vi till ett fik sedan, där tog jag en latte och en chokladboll och den behöll jag. Vilket gör att jag under hela dagen bara ätit en liten smörgås, en grekisk youghurt och en chokladboll + latte. För mig låter det mycket, men det är ett skämt! Känner mig totalt misslyckad. Jag hatar att det blivit så här.

Det som hände var att min borderline och ätstörning krockade. Min svält gör mig mer sårbar, vilket gör att jag har svårare att kontrollera mina känslor. I bilen på väg hem så sa jag till min pojkvän: Jag är avundsjuk på dig, som är normal.

Sjukskrivning

Idag fick jag hem min sjukskrivning på posten. Jag tycker alltid att det är intressant att läsa vad läkarna har knipplat ihop. Vad anser dem att mitt problem är och hur påverkar det mig? Tydligen fick jag en ätstörningsdiagnos brevid min borderlinediagnos. Finenr det intressant, då min föra läkare ansåg att min ätstörning berodde på borderlinen. Tydliogen så anser inte denna läkare det. Jag har också väldiga humörsvängningar och kraftig ångest, vilket stämmer och håller med om. Sen att min viktfobi skulle hindra mig från att jobba vet jag inte. Hmm...Nåja, hoppas försäkringskassan godkänner även denna!

Idag har jag lyckats få i mig en fullkornsmörgås med saltrulle och ost, samt en liten grekisk yoghurt med pinjenötter och honug. Har inte spytt idag! Hoppas kvällen blir bra nu, för vi ska ut och äta!

Borderline

Eftersom jag har borderline har jag en känslomässig sårbarhet. Vilket resulterar i att jag antingen känner för mycket, eller inte alls. Varje dag har jag ständigt en kamp med mig själv och mina känslor. Jag är så lättpåverkad av omgivning att det nästan är patetiskt. Dock är delar av mig oerhört stark och påverkas inte alls av omgivingen. Jag är under behandling, DBT, måste dock erkänna att jag inte trivs i grupp. Det är svårt för mig att känna delaktighet i de piercade, svartklädda och ej färdigutbildade (gymnasiet) personerna. Det låter så narcistiskt när jag skriver så, det är hemskt, men det är mitt problem. Jag ser ner på människor i min omgivning, har så lätt att värdera andra. Dock har jag lätt att nedvärdera mig själv med. Detta jobbar jag med varje dag.

Individualterapin fungerar bättre, även om jag har svårt att knyta och sammanfatta mina problem. Det är så mycket, en sådan stor del av mig. Jag vill vara stark, snäll och trevlig. Inte ledsen, olycklig och otrevlig. Just nu har jag en sådan ångest så att jag inte vet var jag ska ta vägen. Därför ska jag ringa min älskade pojkvän och bara gråta ut. (om jag kan gråta vill säga)

God Natt!

Jag ska!

Jag klarade inte middagen trots att jag försökte. Åt, lite och nyttigt, men efter en stund kunde jag inte stå emot. Visserligen fick jag i mig lite, men inte mycket. Blir så besviken på mig själv, samtidigt som delar av mig är stolt. Är inte det sjukt?

Jag vill ju gå ner i vikt, men ändå på ett sunt sätt. Jag tror att om man tränar mycket, vilket jag älskar att göra, så blir man snygg i kroppen och kan äta vad man vill utan problem. I morse så sprang jag på löpbandet, var helt slut pga energibrist , höll på att ramla av. bredvid mig sprang en annan tjej, hon sprang snabbt och smidigt, hon såg så frisk ut! Visst var hon smal, men man såg snygga muskler på hennes kropp. När jag såg henne frågade jag mig själv: Vad håller jag på med?

Sedan får man predikan från sin pojkvän som läser till läkare hur viktigt det är att äta och jada jada. Vet ju det, men jag styr inte längre allt i min kropp. Nåja, i morgon ska han och jag på Date (för att upprätthålla romatiken i vårt underbara förhållande). Då ska jag äta hela middagen och behålla den!

Då vet man att det går för långt....

När man blir hysterisk över att pojkvännen lägger en skiva smör i pannan när jag steker ägg. Jag blev fulkomligt galen och började nästan gråta "jag kan inte äta det här". Stackarn blev stressad och tog bort allt. Fan.

Långa dagar

Är och hälsar på min mormor, passar på när även min mamma är här och hälsar på. Tanken var att jag och mamma skulle åka iväg och handla lite julklappar och fika på stan, men eftersom företaget tar så mycket tid och energi av mamma, så blev det inte så. Istället låg vi och sov på soffan. Visst är det en besvikelse, men samtidigt bryr jag mig om min mammas hälsa och hon jobbar och stressar för mycket. Vilket gör att hon alltid är irriterad och har kort stubin. Dock blir det ALLTID inställt det vi ska göra tillsammans. Oftast slutar det med att vi sitter framför fatorn och jobbar med något. Jag vill verkligen inte beklaga mig, men att starta och driva upp ett stort företag har många jävliga hundår. Det finns alltid något att göra. Att jag kommer i skymundan är inte mer än rätt. Jag har fått min tid.

Jag har en otrolig matångestdag idag. Får ångest över att jag äter för mycket, men egentligen är det alldeles för lite. Dock är det någon demon inom mig som har andra regler än de biologiska. Kunde inte behålla lussekatten som jag åt och de tre knäcken. Inte heller vindruvorna och de två små revbenspjäll jag åt till lunch. Vilket gjorde att när jag vakna halvfem var jag hungrig och smällde i mig 4 knäck. Vilket ger mig dåligt samvete och ångest. Mitt BMI ligger på 20.3, i mina ögon alldeles för högt. Målet är 47 kg. Det är 7 kg kvar. Jag frågar mig själv varför jag inte kan vara nöjd med mig själv? Jag är nöjd, men jag vill bli nöjdare. Jag vill kunna ha strl 24-25 i jeans. Det visar att jag har kontroll. Eller?

Är det därför jag gör detta? Jag vill ha kontroll över mitt liv. Visa alla att jag är disciplinerad. Visa att jag kan stå emot en av naturens starkaste impuls, äta. Eller är detta ett resultat på felaktig självbild och förvriden människobild? Jag vet inte.

Denna dag har gått långsam, måste ut och gå med hunden. Jag behöver röra på mig. I morgon bär det av igen. Julbord på söndag. Jag fasar.....

Tröttsamt

Har spytt 1 gång idag, har ätit knäck, en lussebulle och 3 ägg. DÅLIGT samvete. Varför vet jag egentligen inte. Kanske för att jag har sjuka ideér för mig. Jag sätter upp regler kring vad jag får äta och inte. Ägg är okej. Knäck är inte okej. Kompensera det med att varken äta frukost eller middag. Eller jag åt middag men behöll den bara i några minuter. Jag har ätit 580 kcal idag. Dock är det onödiga kcal, då 160 var från knäck och 272 kcal från ägg. Å andra sidan VET jag att det är på tok för lite. Men säg det till mitt sjuka jag. Undrar om flouxetinet gör sitt. Är livrädd att gå upp IGEN av antidepp. Men men. Får hålla koll.

En sak jag tycker är sjuk, är att jag i fredags vägde 56.7 och idag, vägde jag 54.3. Fattar nada, hur kan det gå så fort? Är det bara muskelmassa? Jag har tränat på en del, försöker gå så mycket som möjligt. Samtidigt ska jag äta mer, vet det! Ska steka några mer ägg nu....jag behöver det. Faktiskt.

Min blogg strular

Inser nu att ingen kan gå in på min blogg via URL länken vid kommentarsfältet. Vad kan det bero på?

Julbak

Idag har jag kokat knäck. För ikväll kommer några kompisar hem till oss på julfika. Igår bakade jag lussebullar. Det är frestande att ta några. Men jag lyckades begränsa mig till 2 Lussebullar och idag 3 knäck. Vilket är enastående från min sida! Om jag nu har problem att äta, så ska jag inte slösa kalorier på mat som ändå inte gör mig något gott. Försöker få i mig mat som är nyttig och bra för min kropp. Sitter just nu och äter 3 stekta ägg. Då jag är borta hela em, ej ätit frukost + tränat 5 km i morse och ska rida i eftermiddag, tillåter jag mig att äta 3 ägg. För ikväll ska jag bjuda på amerikanska pannkakor, vilket gör att jag kommer äta, men troligtvis inte kunna behålla maten. Därav äter jag nu.

Idag ska jag till terapueten. Har lite ont i magen inför det, känns lite små jobbigt. Jag känner mig alltid besvärad när jag är där. Hon är bra min terapuet, men jag känner mig inte bekväm i hennes sällskap. Hoppas tiden löser det....

Vad gråter du för?

Träningen gick skit. Då jag ätit alldeles för lite gick träningen inte alls bra. Allt snurra och jag orkade verkligen inte ta i ordentligt. Jag var på ett stepp pass på 45 min, 45 väldigt långa minuter. Vet att jag måste äta mer för att orka träna. Men det går bara inte just nu. Jag har fastnat i en fälla som jag inte kan ta mig ur. Demonen styr alldeles för mycket inom mig. Ångesten har varit rekordhög och jag har svårt att ens känna någonting alls längre. Ska ner på stan för att äta lunch med min älskade pojkvän, men när jag tänker på mat får jag ont i magen och en klump i halsen. Det var inte så här jag ville att det skulle bli.

Måste få i mig mat, helst utan ångest och skuld. I morgon ska jag till terapueten, jag bävar inför det. Vet att det kommer bli ett jobbigt samtal. Nu när jag brutit med min f.d bästa vän känns allt ännu jobbigare. Även om jag vet att det är ett rätt beslut. Dock gör det fruktansvärt ont. Jag låter mig gråta, gråta över förlorad vänskap, glada skratt och heta diskussioner. Jag låter mig gråta över det jag förlorat, men jag tillåter mig inte gråta över det som kommer härnäst. Jag har många fina vänner som jag skulle behöva lägga mer energi på och jag ska inte tillåta att man ljuger och manipulera mig. Aldrig mer.

Sviken

Hon svek mig tillslut. Min f.d bästa vän. Genom att manipulera mig, spela med mina känslor och min benägenhet att alltid ge människor en andra chans. Hon Valde tillslut idioten. Dock vet hon inte att jag vet det, hon fortsätter manipulera och ljuga för mig. Det är de som gör så ont. Att jag trodde henne. Jag har aldrig känt ett sådant hat mot någon. Aldrig. Inte heller den efterföljande smärtan. Låg och bara vred på mig av ångest i går kväll. Ville så gärna skära mig, men det är slut med det nu, men igår var så nära. Alla känslor ville ta vägen någonstans, all smärta ville förvandlas till något synbart. Tur att min pojkvän fanns där och höll om mig. Kysste mig, lät mig gråta mot hans axel och smekte min rygg.

Vaknade av samma smärta som jag hade innan jag somnade. Nu blir det att gå till gymet för att träna. Måste få bort ångesten.

DBT och mat

Dagarna går skrämmande fort. Känns som om jag gjort massor, men ändå ingenting alls. Var på DBT-grupp men gick efter halva för att jag inte orkade med mer och kände mig hängig. Det jobbiga med just DBt är att man ständigt rör kring det som är svår definierat och jobbigt. Det finns ingen tid att gå utanför ramarna "Borderline-störningen". Så idag när läkaren sa att det krävdes att vi pratade om min matproblematik, kände jag mig lite orolig. hur mycket hjälp kan jag få, hur förstående är min terapuet kring ätstörningar? Det finns så mycket annat jag skulle behöva få hjälp med också. suck. Nåja.....

Fluoxetin

Det gick mycket bättre än förväntat på läkarbesöket. Var där i ca 55 min och min terapuet var med, så jag hade ett bra stöd. Fick fortsatt sjukskrivning, kommer få det DBT behandlingen ut, om jag så vill. Pratade en del om maten, vilket är ett känsligt ämne för mig. Hon ville att jag skulle börja ta Flouxetin mot mina kräkningar och matångest. Jag var väldigt tveksam, har hört att antidepp kan ge viktuppgång, dock lovade de i princip att det inte skulle ske på fluoxetin, då det ges till bl a anorektiker och bulimiker. Jag hoppas verkligen att dem har rätt.....

Läkarbesök

Usch, idag har jag läkarbesök. Ska gå dit för att försöka få förlängt sjukintyg. Är sjukskriven och målet hade egentligen varit att börja plugga nu till våren, men eftersom jag inte mår så bra för tillfället beslöt jag och min terapuet att jag skulle skippa i att plugga/jobba och satsa på att bli frisk. DBT:n tar sin tid och det är tufft nu i början. Men det skall nog gå bra. Anledningen till att jag är nervös och har ångest inför detta läkarbesök är för att jag ska träffa en ny läkare. Min gamla har slutat. Vilket innebär att jag måste dra hela valsen EN gång till. Visserligen följer min terapuet med, men ändå.

Idag vägde jag mig igen, anser egentligen inte att man ska väga sig, då det inte är bra att få en siffra i huvudet. Det gör en ännu mer destruktiv. Vikten är också missvisande, beroende på vätskebalans, toabesök, matintag mm. kan vikten slå mellan 1-2 kg på bara 1 dygn. Kläder är ett bättre mått! I alla fall vägde jag nu 55.4 kg, vilket är 1.4 kg mindre än i fredags. Kul, men jag vet att det kan att ha och göra med vätskebalansen i kroppen eftersom jag tränade i morse.

Nej nu ska jag göra mig i ordning. Usch, vilket klump i magen jag har... =(

BMI

Under 6 veckor gick jag ner 6 kg, minskade 12 cm i midiemått och 6 cm över rumpan. För 6 veckor sedan hade jag 23 i BMI och nu har jag 21.1. Mitt mål för nästa vecka är att minska 1 kg. Alltså väga 55 kg. Kommer jag lyckas? Vad krävs? Suck. Allt känns hopplöst. Men i morgon blir det att träna 40 min innan frukost. Målet är 47 kg.....

Idag: Har jag totalt ätit 630 kcal. Varav 38 E% var proteiner. 37 E% Fett och 25 E% kolhydrater. Ingen Träning idag, har gått 13550 steg, men enligt kostprogrammet har jag ätit 1370 kcal mindre än vad jag har förbrukat.

Ångest

Hela helgen har jag varit ett enerverande nervvrak. Ångestnivån var otroligt hög, vilket har lett till några små bråk med min kille. Ena sekunden älskar jag honom över allt annat, för att i nästa inte känna någonting alls. Vill bara att han ska försvinna och sluta irritera mig. Det hemska är att när jag säger sårande saker, får jag inte ens dåligt samvete. Det spelar ingen roll om han gråter, känner mig bara likgiltig. Min respekt för honom är obefintlig och jag prioriterar honom minst. Dessa perioder hatar jag, för jag känner mig bara tom. Det enda som finns i mina tankar är jag, och min ångest. Börjar inse att det finns samband med ångesttopparna och maten. När jag ätit lite eller inget, mår jag bäst. Samtidigt så mår jag somatiskt sämst.

Dessa dagar då jag brukar kalla mig för elak, har minskat under åren. Jag har en underbar pojkvän som älskar mig mest av allt och alltid förlåter mig. Han vet att jag har borderline och att jag försöker jobba med min elaka sida. Under en kortare period så har min elakhet ökat. Varför vet jag inte. Önskar bara att de försvann, för jag älskar honom otroligt mycket och kan inte se mitt liv utan honom. Hur ska jag någonsin kunna bli så stark, så att jag vinner över demonerna i mitt huvud?

Planer för veckan

Jag försöker att varje söndag skriva upp ett schema över vad jag har att göra. Det för att skapa en viss struktur i all kaos.

Måndag: Ska till Läkaren, samt är det DBT-grupp på eftermiddagen. Tvätta och städa.

Träning: 40 min cross/kondition + 1 timme powerwalk.

Mat: Minst 1000 kcal, varav minst 40 E% protein

Tisdag: Gå till expeditionen och prata om studieuppehållet. Kolla på tyg för att klä om stolarna.

Träning: 30 min cross/kondition+ Styrketräning enl programmet+2 tim promenad

Mat: Minst 1000 kcal, varav minst 40 E% protein.

Onsdag: Terapuet klockan 14.00 och sedan ridning.

Träning: 30 min cross/kondition + ridning + 1 h promenad.

Mat: Minst 800 kcal, varav minst 40 E% protein.

Inser att jag inte kan planera längre. För jag har inte så mycket att göra resterande av veckan. Får se om jag åker och hälsar på någon kompis eller så. Min pojkvän och jag kanske går något på bio. I helgen blir det hem till min sambos föräldrar för att "äta" julbord.

Medveten närvaro

Jag var på fest igår, eller fest och fest. Det var ganska krystat, då olika "kompisgäng" hade samlats för att fira en gemensam kompis. Mina vänner tyckte festen var tråkig. Jag uppfattade kvällen som okej. Kanske för att jag egentligen inte var där. Jag var någon annanstans. Under kvällen bjöds det på mat och dryck. Jag åt och drack, allt för att inte dra till mig uppmärksamhet. Om jag inte äter får jag höra det och folk låter mig inte vara. Vilket resulterade i att jag spydde 6 ggr igår. Vilket inte är bra. Med tanke på mina tänder och hals. Jag tillåter mig själv att äta mat som är nyttig, proteinrik och fiberrik. Men så fort jag äter för mycket eller "onyttigt" kan jag inte behålla maten. ÅNGESTEN kväver mitt inre och jag vill bestraffa mig själv.

Jag har en personlig tränare som hjälper mig med kosten. Hon försöker få in i mitt huvud att jag ska äta minst 1600 kcal om dagen. Ett underskott på 200-600 kcal om dagen i jämförelse med den totala energin man äter gör att man tappar minst ett halv kilo FETT i veckan. Eftersom jag tränar upp till 10 timmar i veckan skulle jag kunna äta upp till 2000 kcal om dagen och enda minska i fettvikt. Mitt ätstörda jag skulle inte tro henne, om det inte skulle vara så att det har funkat tidigare för mig. Vägde då 45 kilo och åt 1800 kcal om dagen minst. Jag ska verkligen försöka öka kcal intaget. För min kropp får inte bränna bort alla muskler, muskler är snyggt (även om mina knappt är synbara), för då får man en fast, tunn kropp. Jag menar nu inte att jag vill se ut som ett senigt muskelpaket, utan tvärtom. Allt fett vill jag ha bort. Problemet är att om jag äter för lite, kommer min kropp välja att bränna muskler ist för fett, vilket resulterar i större viktnedgång, men fortfarande mycket fett på kroppen.

Det folk glömmer informera "ätstörda" om är att om man börjar öka kcal intaget kan man öka i vikt i början. Detta resulterar i ångest över snabb viktuppgång på 1-4 kg. Men detta beror på kroppens vattenbalans! Kroppen ansamlar vatten. Därför bör man salta maten i början!! Vattenkilona går man ner sen igen när ämnesomsättningen repat sig någorlunda igen.

Just Want To Be Perfect

Jag har valt att skaffa en ny blogg, då min andra lästes av alldeles för många som jag kände. Det går inte att skriva ner ens tankar om människor som man känner läser dem. Jag skäms alldeles för mycket, tycker jag blottar för mycket av mig själv. Samtidigt så hindrar människor mig från att utöva handlingar som får mig att nå mina mål. Den svenska avundsjukan är alldeles för tydlig och jag känner att jag inte kan lita på någon.

Mitt senaste project är att gå ner i vikt. Har alltid varit smal, men efter att jag lades in på psykiatrisk avdelning och blev iproppad en massa olika preparat, gick jag upp ca 19 kg. Från att ha vägt 49 kg, gick jag upp till 68 kg. Nu har jag lyckats gå ner till 56.7 kg. Men för mig är det fortfarande 10 kg för mycket. Mitt liv cirkulerar kring mat, träning och personlig utveckling. Jag försöker träna 10 h veckan och äta minst 1600 kcal om dagen (vilket jag inte lyckas med, ligger runt 700 kcal). Jag brottas ständigt med tankar om att jag inte är värd att äta och att jag äter för mycket. Detta har lett till att jag spyr en hel del och får ångest av att äta. Brottas ständigt av tankar att jag är värdelös. Samtidigt fylls mitt inre av en längtan efter perfection. Att vara lite för smal. Att vara lite bättre än alla andra.

Inte nog med detta så har jag Borderline personlighetsstörning. Jag går just nu på DBT, men det är inte enkelt. Vill ha en blogg som inte är destruktiv, men samtidigt ärlig. Det är en svår kombination, men jag ska ge det ett försök.