Kvalborg

Visst är det kvalborg, dagens har bestått av en massa kval. Har misslyckats med maten så hårt, men har tagit igen det nu på kvällen, vilket resulterar i en jävlig ångest nu. Det är bara att härda ut och sikta framåt. Har börjat planera maten en dag före nu, så jag inte frågar mig vid varje mål vad jag är "sugen" på. Då tar anorexin över och maten blir destruktiv. Idag har jag inte heller tränat! (Förutom en 40 min powerwalk med vikter nu på kvällen). Visserligen har jag varit på flygande fot hela dagen, så jag har ju varit aktiv, men INTE tränat!

I morgon är det Valborg. Dem flesta i min ålder festar och super, men jag kommer hålla mig lugn. Fixa & dona lite hemma, träna och mysa med pojkvännen. Kanske blir det att gå och kolla på någon brasa. Känner inte för att dricka, eller jo, men då lite vin och champagne till maten med pojkvännen. Fast får se om jag dricker ens det, jag vill inte förstöra träningen. Alkohol mår jag inget bra av, min ångest blir så mycket värre när jag dricker.

Morgondagens mat kommer se ut följande (och planer).

07.00 Gå upp och gå ut på en PW med vikter i 40 min.

07.45 Frukost (Fiberhavregrynsgröt+mjölk+1 ägg)

08.45 Stallet

10.30 Gymet: styrka pass 3 ö.k+ 15 min kondition. (1 proteindrink precis efter)

12.00 Lunch: Fullkornspasta med tonfiskröra

13.30 Åka till stallet

14.30 Mellanmål: 1 banan+ägg

17.30 Middag: Skagengryta med musslor, räkor och torsk, samt grönsaker.

20.30 Kvällsmål: Kesella och yoghurt

Vad vi gör på em får vi se, något kul hittar vi på! nej nu ska jag sussa kudden. God natt!

Gör ett försök

Mina dagar går i ett fasansfullt tempo. Jag går upp och sedan så vips så går jag och lägger mig. Känns inte heller som att jag hinner åstadkomma något under dagen, även om det är helt full. Det är stallet, födelsedagar, försäkringar, lägenhet osv som ständigt snurrar i mitt huvud. Har svårt att slappna av även när jag väl försöker tillåta mig att göra det. Varje morgon kommer jag på något som jag "missat" att göra dagen innan och min dag bli om så ännu fullare. Min terapuet försökte planera mina dagar åt mig, för att få mig lugn och stressfri. Dock hjälper dit inget vidare, för även om jag vet att jag tex ska ringa försäkringsbolaget i morgon efter lunch, så ligger jag och grubblar över det kvällen innan, åh, tänk om jag inte hinner, tänk om ingen svarar, tänk om jag glömmer bort det! Detta är en sida av mig som jag måste jobba med.

Idag spydde jag lunchen tyvärr och det satte igång många demoner, men jag lyckas manövrera ångesten och behålla resten av dagens intag. Dock känns förbannar jag över min ätstörning, den tar för mycket tid! Jag hinner inte bli frisk, fast det skall vara min huvudsyssla just nu...Dock är det ofrivilligt och jag hoppas att det lägger sig snart. Nästa vecka är målet att bara ta det lugnt. Jag skräms av tanken att gå upp i vikt, att om jag börjar äta som kommer jag gå upp, upp och upp! För jag har läst att kroppen själv har ett BMI som den fungerar bäst på, men vad händer om BMI:et är högre än vad jag vill? Visserligen har jag alltid varit liten och vältränad, så jag har aldrig varit där. Men tänk om? I vilken mån ska jag tillåta mig själv att bli inaktiv? För jag skräms av tanken att gå upp till 62 kilo igen....

I morgon är min dag fullspäckad så här ser den ut på ett ungefär:

06.30 Gå upp, 45 min jogg/PW

07.30 Frukost

08.00 Tvättstuga + städning

10.00 Stallet

12.00 Lunch

13.00 Hjälpa mamma

14.30 Mellis

15.00 ringa alla samtal + kopiera en massa papper

16.00 Deadline för order

17.00 Ridning

18.30 Middag

21.30 Kvällsmål

22.00 Hjälpa mamma

23.00 Sova.

Orkar någon leva morgondagen åt mig?

Spydde idag för första gången på länge. Ångesten gör sitt numera. Känner inte för att blogga, min negativa energi sprider sig....

Kväll

Ridningen gick super och jag är lagom mör nu! Sitter med en kopp thé i handen och läser bloggar. Kom på i skrivande stund att jag måste deklarera. Har SEB och det suger, för deras e-legitimation fungerar inte bra. Så allt måste fyllas i för hand! Jag hatar att deklarera, räcker det inte med att jag betalar skatt? Nej tydligen inte....

I morgon ska jag träffa terapueten, vilket känns skönt. Har några tankar och funderingar som jag vill ta upp med henne. Annars händer inte mycket, ska passa på att ta det lugnt i morgon och vara med Sunny, för det behövs. De senaste dagarna har jag bort prioriterat honom och det känns inte bra. Visserligen går han i hagen hela dagarna, så han lider inte, det är mer jag som lider tror jag!

Nej nu ska jag fortsätta läsa bloggar, har ni några bra bloggar som är värda att läsa kan ni väl länka dem till mig!

Det finns så mycket att leva för!

Efter några veckors destruktivt tänkande så har jag äntligen börjat känna en lättnad. Den består av hopp, ärlighet och lugn. Efter en morgon, där en massa "måsten" har blivit avprickade, känner jag mig starkare än någonsin. Pratade länge med min mamma, om framtiden, mitt mående och jobb. Ev blir det så att jag INTE läser i höst, utan bara jobbar för min mamma, för att minska kravet på mig och mina ambitioner. Kommer jag in på psykolog läser jag ett tag, för att sedan ta studieuppehåll. Det känns skönt, jag har ingen brådska! Mitt liv ska leva långsamt, avsmakas njutningsfullt och smältas långsamt.

Solen skiner, jag har varit ute med hunden. Nu är det dags att ta sig till gymet. Har lagt om träningen så att det inte är lika mycket kondition och fettförbrännande träning, eftersom jag inte behöver behöver det på samma sätt längre. Förbättrar min kondition genom kortare intervallpass och sedan enstaka längre pass. Styrketräningen ligger kvar som förut, har ökat lite för att bygga upp bålstabilitet. Mina "powerwalks" är promenader med hunden och hästen, vilka jag nu börjar räkna in som träning! (Förut räknade jag inte dessa som de). Nu när min kropp börjat "strejka" så har jag tagit mina varningsklockor på allvar. Vill ha en frisk kropp, kan inte träna som elitidrottare och äta som en anorektiker, det går bara inte, är bara naiv om jag ens fortsätter att försöka.

Följer även mitt matschema bra igen, regelbundna måltider, tallriksmodellen och "utmaningar". Det är tufft, men nödvändigt. Skriver också ner alla möten, aktiviteter och "måsten" i min kalender så jag slipper hålla allt i huvudet, ett stressmoment förebyggt! Bokade även biljetter till Stockholms horseshow i Globen nu i höst, för mig och mamma! Känns kul, är ute i god tid och har fått riktigt bra sittplatser! Det gäller att leva, våga se en framtid. Nej nu ska jag gå till gymet, blir 15 min uppvärmning på crossen i intervaller, sedan styrka ö.k och avslutas med 15 min rodd! Härligt! Sedan är det dags för mellanmål och då blir det nog en macka och lite kladdkaka!

kram på er!

Planering träning!

Måndag: 15 min cross (intervall) ff: Före frukost!

Styrka pass 1 (överkropp)

15 min cykel

60 min powerwalk f.f

45 min ridning

_____________________________

Tisdag: 45 min cykel f.f

+ 20 min mage

60 min powerwalk

_____________________________

Onsdag: 20 min rodd

Styrka pass 2 (underkropp)

20 min cross (intervall)

Powerwalk 45 min f.f

Ridning 45 min

_____________________________

Torsdag: 60 min power walk f.f

15 min rodd + 15 cykel

magträning 20 min

_____________________________

Fredag: Cross 7 km +

Styrka 2 (överkropp)

______________________________

Lördag: Powerwalk 70 min

______________________________

Söndag: 60 min cykel+

mage 20 min

______________________________

Paus

Har inte uppdat så mycket på sistone. Anledningen är att jag genomsyras så mycket av min anorexi, att allt jag skriver kommer från "henne" och inte mig. Nu har jag dock återtagit greppet om mig själv och mina ord. Det gäller nu att blicka framåt, trots några dagar av misslyckande. Acceptera att jag har det jobbigt nu, att jag kan misslyckas ibland, men det är bara att komma igen.

I fredags var jag som sagt i Uppsala, var hos Gisela. Det kostar ca 700 kr/timme som man måste betal ur egen ficka då dietister inte har något avtal med vården. (Visst finns det statligt anställda, men Gisela tjänar mer på att vara "konsult". Dock är jag värd det, min kropp är värd att få denna satsning. Gisela sa till mig "din kropp mår nog sämre än vad du vill erkänna". Visst är det så, anorexin trycker bort alla kroppsliga sympton från mitt medvetande. Nu är första steget att äta alla smörgåsar med smör, urk, men det är bara att göra. Har man fettbrist så har man....

Det är underbart väder ute, varit på en lång promenad med hunden och sambon. Mysigt. Idag ska vi åka och storhandla, det behövs, kyl&frys är helt tomma.

Gisela

Idag åkte jag norrut till Uppsala för att träffa Gisela! Det var ett intressant möte och jag känner att jag måste ge allt nu. Tydligen hade jag järnbrist samt fettbrist. Så nu är veckans mål att ha smör på varje macka+ äta större portioner. Det känns tungt, men nödvändigt. Mina krafter börjar ta slut och min kropp känns allt mer sliten. Nu är det äta mat som gäller och förse min kropp med den näring den behöver. Ska tillbaka till henne om 3 veckor och då ska vi fortsätta. Märkte att hon tyckte det var konstigt att jag inte hade någon terapuet som hjälpte mig på vägen, enligt henne ska jag gå upp i vikt, men under dagvården var målet att behålla vikten, att det var möjligt. Men men, får se, försöker bara att börja från början med allt, äta, dricka och vila. Sitter just nu hemma hos en kompis i Uppsala, vi har ätit mat och även druckit ett glas vin (vilket har gjort mig salongsberusad). Snart ska vi ner på stan och kika lite i affärer...

Måste gå upp i vikt.

Jag kan inte ligga på denna vikt för att bli frisk på riktigt. När jag rider så får jag ont i rumpan pga att mina sittben skaver som sadeln, då är det illa. Jag rider ju (i princip) bara med sätet och går inte det, får jag inte ut något av ridningen OCH det är synd om hästen. Frågan är bara hur jag ska gå tillväga....

Ett steg tillbaka

Idag har jag tagit "ett steg tillbaka". Efter frukosten lade jag mig och sov fram till lunch, för att sedan laga lunch med min kompis och sedan vila. Kl 15.00 åt jag mellanmål och sedan vilat fram till nu. Ska åka till stallet om 30 min. Jag har ätit efter schemat jag fick på dagvården och vet ni, det känns inte så jätte hemskt! På något vis blir denna regelbundenhet en trygghet. Visst kryper det i kroppen, men jag försöker att inte "känna" efter. Håller just nu huvudet högt, ska inte sjunka ner till fröken anorexins nivå!

Måste bli frisk

Gårdagen var en pärs, så många tankar och känslor som bubblade inom mig. Anledningen var att jag åt ganska "mycket" och ej kompenserade. Det tar hårt på mig och det är vid sådana tillfällen som jag inser hur sjuk jag egentligen är. Hur mycket jag än försöker, så klarar jag det inte hela vägen. Men vad ska jag göra? Det finns inget alternativ för mig längre, jag kan inte gå tillbaka till dagvården. Det funkar inte, jag är för frisk för slutenvård. Allt faller ändå tillslut över till mig, jag måste bemästra mina egna problem. Det krävs mer av mig, jag måste sluta tillfredsställa min ätstörning. Ingen lek längre, det är blodigt allvar. Har börjat tappa lite hår, min hud är ständigt torr, jag får lätt blodtrycksfall och jag börjar magra av vid fingrarna, det märker jag eftersom jag knappt kan ha min förlovningsring längre, den trillar av....

Viktmässigt kanske jag är där jag var för 4 veckor sedan, har inte vägt mig. Dock resulterar min träning i att jag är relativt vältränad och har mycket muskler, det ger utslag i att det blir mer kroppsliga symptom som blir resultatet, än en kraftig viktnedgång. Jag äter regelbundet, men för lite. Vågar inte väga mig, för jag vill inte ha en siffra som styr mitt liv. Jag vill inte bli så pass sjuk att jag inte kan leva, för det är de jag vill. Ska inte slösa bort mitt liv, mina chanser och drömmar, på en ätstörning. Hon är inte värd det. Till hösten vill jag börja plugga, skaffa mig en framtid som är uppbyggd på kunskap, förtroende och trygghet. Vill inte se mig själv om 20 år som en söndertrasad själ utan någonting än en ätstörning. Jag måste lämna detta destruktiva beteende, för jag kan inte slita så här mycket på mig själv. Idag kommer mattillåtet, en bra bok av Gisela Van der Sten, jag ska lus läsa den, ha den som min heliga bibel.

Härda ut

Sitter och har en djävulsk ångest. Vet inte varför, dagen har ju varit så bra? Det är säkert ångesten inom mig som skriker, har tagit många tuggor idag och det får ångesten att sakta kvävas. Nu vill monstret överleva, men jag står emot. Även om det är fruktansvärt jobbigt....

Tunga Tankar

Sitter just nu med en kopp te i handen. Är trött och förvirrad. Tankarna snurrar inom mig. Ångesten skriker. Jag förlorar greppet, tappar gnistan, återtar kontrollen, förlorar motivation och tillslut hamnar i ett likgiltigt läge. Det händer så fort mitt liv hamnar i gungning, när jag tvingas ställa mig själv mot väggen. Då blir svälten en tröst, anorexin blir en tillflyktsort där jag inte kan annat än lyckas. Eller misslyckas, beroende på vilken vinkel man vill beskåda handlingen ifrån. Nu måste jag sluta upp med mina destruktiva tankar, för dessa driver mig till vansinne. Det är så svårt när det egentligen är så lätt.

Solig dag!

Drömde att hela världen skulle gå under och allt var kaos, varenda människa sa farväl till varandra alla elden släcktes för gott. Dock försökte jag och någon mer i drömmen (vilken person minns jag inte), överleva och vi kom på olika taktiker för att lura "fienderna". Haha. Vilken dröm, eller mardröm, men den påverkade mig rejält. Vaknade mitt i natten av att jag var tvungen att besöka toaletten och jag vågade knappt gå de 10 meter till toaletten, så rädd var jag! Haha.

Nåja, nog om mina fjantiga drömmar. Gick upp och körde på crossen i morse, det kändes riktigt bra! Förutom att två tjejer bredvid mig snackade jättehögt med varandra när dem tränade(!). Förstår inte vitsen att prata och träna, okej, det är väl ett bra sätt att umgås, men man stör ju alla andra. Träningen

ger ju inte lika mycket heller, jag skulle aldrig palla att prata när jag tränar, kör ju hårt! Men men, det glädjer mig lite att människor finner olika sätt att umgås, för man ska ju göra det man mår bra av! Träning ska vara kul, enkelt och inte på blodigt allvar plus bidra lite socialt också! Jag kan inte träna ihop med mina vänner, blir stressad och får prestationsångest. Jämför mig ju hela tiden, vilket sätter press på mig att ta i mer, springa fortare eller lyfta tyngre. Det g

ör att jag blir tröttare än vanligt= känner mig dålig. Måste lära mig att slappna av!

Idag blir en mysig dag! Först ska jag träffa upp två barndomsvänner för en fika, vi ska sitta ute i solen! Cafét har världens godaste kladdkaka så ska satsa på en sådan! Sedan kommer en annan nära vän hit till Stockholm och hälsar på och då ska vi äta sushi till lunch och sedan åka till stallet! Hon är lika hästtokig som mig! Känner mig sommarfin idag, bar upp alla sommarkläder från källan och har s

att på mig en söt sommar outfit. Ska bara sätta på mig lite mascara så är jag helt färdig. För en gångskull så gör jag mig lite fin och vårdar mitt yttre. Det är inte bara den inre sidan som behöver en boost ibland, utan också den yttre!

Don´t mess with a horsegirl!

Sitter och fikar med min bästa kompis. Vi har ett ordentligt "tjejsnack" just nu och det är så skönt! Även om vi ses varje dag, så har vi 1000-saker att prata om^^. Just nu pratar min kompis med sin far (som hon är osams med, men som hon råkade fick-ringa, lika bra att reda ut allt.) Väntar på att falukorven ska tina och sedan ska jag koka potatis, det ska bli gott! Har ridning ikväll och sedan ska jag till min pärla!

Känner mig allmänt pigg just nu, vilket glädjer mig. Förra veckan var hemsk, så jag är glad att det har gått åt en annan riktning denna vecka. Dock är det början av denna vecka än så länge, men jag hoppas innerligt att det fortsätter såhär! Monstrerna skriker inom mig, men jag är stark. Tänk framåt, stå ut! Det kommer gå bra, jag måste ta en större tugga av livet helt enkelt! Hit är inte fröken anorexi välkommen längre!

HJÄLP

Min blogg är konstig, för min profil (alla sidelement) hamnar längst ner. Vet någon hur man ska göra för att få den på sidan igen?

Måndag morgon bra start!

Morgonen bestod av ett tufft intervallpass på 30 min. Trodde seriöst att jag skulle dö, så jobbigt var det. Efter träningen tog jag 1 proteindrink, 1 ägg, 2 smörgåsar + gröt. Det satt fint! Under förmiddagen har jag suttit och hjälpt min kära mor med lite sysslor och fick även ett samtal som gjorde mig väldigt glad! Hoppas nu att det går vägen. På torsdag vet jag! Så morgonen kunde inte börjat bättre! En bra start på veckan! Tänk så livet kan förändras, vissa dagar vet jag knappt hur jag ska orka genomlida dagen, varje måltid är en stor utmaning och energin är som bortblåst, medan andra stunder så känns allt så lätt. Nästan så att jag är bipolär. (Fast det är jag inte, har inga maniska perioder bl a).

Resterande av dagen ska jag mest pula lite, åka till stallet, städa och träna. Ikväll ska jag skriva kontrakt med tjejen som jag har boxen av, det är inte gjort än. Fy mig, fast till min fördel i och för sig. Nej nu ska jag ta och förbereda lunchen!

Tjejklassiker

Mitt första delmål är att klara Tjejklassikern! Då ska man klara av att:

Tjejklassikern

För att erövra Tjejklassikern ska du

• genomföra ett av skidloppen Kristinaloppet 30 km eller Tjejvasan/Kortvasan 30 km
• cykla Tjejvättern 100 km
• simma Vansbro Tjejsim 1 km
• springa Lidingö Tjejlopp 10 km

Genom att genomföra dessa lopp inom ett år blir du en Tjejklassiker och erhåller tjejklassikerdiplomet. Du kan starta med valfritt lopp.

Svensk klassiker!

Ni som läser min blogg kanske undrar varför jag tränar så pass mycket som jag gör? Jag tjatar om att bli frisk, men tränar som en "idiot"? Svaret är enkelt: Jag vill klara av en svensk klassiker nästa år. Under min sjuka period har jag trots allt fått en bra kodnition och styrka, så varför inte använda den optimalt nu när jag vill bli frisk. Förut var mitt mål att bli smal, nu är mitt mål att klara en svensk klassiker. Märker ni skillnaden? Jag tränar för att bygga upp mig, jag känner inte för att lägga all träning på hyllan för att börja om på ett halvår. Ska använda mitt bakslag till en framgång istället!

Det är inte lätt att träna om man är ätstörd, det ska jag medge, men jag tänker inte ge upp med att försöka klara det! Jag äter som en häst just nu, är otroligt noggrann med att jag inte GÅR NER I VIKT och att jag inte övertränar. Jag kollar aldrig på min vikt, men min pojkvän håller koll på den. En anorektiker klarar inte av en svensk klassiker rent fysiskt utan att skada kroppen. Vad har en anorektiker för energi källor att ta av? Dock behöver jag inte vara normalviktig för att klara en heller, allt beror på kroppsammansättningen. BMI är vilseledande och jag mäter inte min BMI längre. Jag tar reda på hur mycket energi jag behöver för att orka vara pigg och förbättra min träning.

Det kanske inte går, jag kanske inte klarar av besegra min ätstörning på detta sätt, men jag tänker inte ge upp en! Har faktiskt fått tillbaka min MENS nu och det är väl ett friskhetstecken rent fysiskt? Vi har alla våra metoder, vi är alla unika, jag testar bara en väg som jag tror passar bäst för mig!

Planering träning!

Måndag: 10 min uppvärmning rodd

Styrka pass 1 (överkropp)

***********************************

Intervall 30 min crossen

Avsluta med 30 min stretching

____________________________

Tisdag: Crosstraining 28 min

Magträning 30 min

***********************************

Powerwalk 60 min

____________________________

Onsdag: 15 min uppvärmning rodd

Styrka pass 2 (ben)

***********************************

Ridning 45 min

***********************************

Cykel 45 min

____________________________

Torsdag: Löpning 25 min. (obs! fokusera på teknik)

Mag+ryggträning 30 min

_____________________________

Fredag: Cross 10 km (44 min).

************************************

Styrka pass 3 (överkropp)

_____________________________

Lördag: VILA

_____________________________

Söndag: Löpning 30 min (teknik)

Vaknade nyss

Shit, klockan är tjugo i tolv! Jag och min älskling ligger fortfarande i sängen och sover. Vaknade vid ca halv tio, men somnade om. Det är väldigt ovanligt att jag tillåter mig själv att sova så här länge. Dagens planer är endast stallet och cykel 60 min. Det tar jag senare. Ligger just nu och funderar på vad jag ska äta till lunch! Vet inte riktigt vad jag vi har hemma, men det är snart pengar igen så får hålla ut och länsa frysen veckan ut!

Fysisk ork bekämpar psykisk svaghet

Varit en mycket deppig dag, humöret är inte det bästa och tårarna har legat och skvalpat i ögonvrån. På eftermiddagen körde jag ett ordentlig styrkepass och jag lyckades höja på nästan alla övningar! Stolt! Det var nog den stora uppladdningen av mat innan som gjorde susen! Dock gjorde jag ett stort misstag. Efter träningen åt jag inget och åkte direkt till stallet. Detta resulterade i att mitt blodsocker sjönk och jag blev yr. Det är okej ibland att "missa" en måltid om man är frisk, men vi ätstörda får ALDRIG göra det!! Mitt mod sjönk, allt kändes meningslöst och fröken anorexi satt på min axel. Hunger är min värsta fiende, måste se till att ALLTID äta.

Det var idag i stallet som jag insåg hur viktigt mat var för mig, likt det är för ALLA. Det går inte att le med ögonen om kroppen svälter. Min ork försvinner och den vackra dagen förvandlas till ett mörker. Svetten rinner lättare, jag måste röra mig långsamt för att inte svimma och jag blir otålig och grinig. Att hoppa över en måltid, om det så bara är en smörgås, tar hårt på både min kropp och mitt psyke. Det gör det på oss alla. Väl i ett "svältande" tillstånd så kommer man in i en ond cirkel, där svälten gör oss ologiska! Det gör att istället för att återställa balansen i kroppen, förvärrar vi situationen och drar ner mer på maten. Istället för att inse att; om jag äter ordentligt nu kommer jag må mycket bättre, så tänker vi; Jag förtjänar inte att äta, jag är tjock, ingenting har någon betydelse. Jag brukar då tänka, det handlar inte om vad jag vill, utan det finns inget annat alternativ än att äta. Maten är vår medicin, så enkelt är det. Det handlar inte om ett val, utan bara om ett måste.

Åt Tacos till middag och det var gudomligt gott. När jag kom hem var jag helt slut och grät, men nu efter måltiden känner jag mig lugn och nöjd. Det visar på hur enkelt det är att reglera ens mående. Visst finns ångesten där, men kroppslig har man en större möjlighet att handskas och gå emot den. Är jag starkare fysiskt, har jag en större möjlighet att agera mot mina känslor, än om jag är helt fysiskt nedbruten!

Uppladning

Var och hämtade ut mitt nya tillskott idag! Creatin Monohydrate. Ökar prestationsförmågan och muskeluppbyggning i samband med träning! Nu ska denna intas 4 ggr/dag de första 6 dagarna för att sedan intas 1 g/dag resterande veckorna. Tar även WNC Triple Protein dagligen efter träning och även innan (vid konditionsträning). Smakar väl inge vidare, men nödvändigt ont! Berocca tar jag också dagligen, tror det håller förkylningen borta! Självklart är detta ENDAST ett komplement till varierande kost! Dessa intas UTÖVER mitt dagliga intag, just för att kunna bygga upp kroppen!

Breaking Down

Jag har ont i magen, jag måste helt enkelt lägga löpardojjorna på hyllan nu. Efter dagens lilla runda trodde jag seriöst att något skulle brista inom mig. Jag är mer värd än några kilometer på spåret. Jag måste lyssna på min kropp, även om den inte alltid tillfredsställer mitt inre. Vaknade av att min kära mor ringde och väckte mig, berättade att företagets produkt kommit ut på tv-reklam, kul! Det är kaos här hemma, grejjer överallt, dammigt, disk och även om jag uppfattas som en slarv-person, är jag riktigt pedantiskt. Men mitt hem hänger samman med mitt inre. Är det kaos inom mig, blir även lägenheten ett bombnedslag. Jag förmår mig inte att reda ut allt, städa undan varje vrå, utan jag blundar och låtstats som ingenting. Det är lättare så.

Idag ska jag försöka få ordning på lägenheten, plocka undan alla kläder och diska upp alla koppar. Sedan sätta mig och planera veckans måltider, får bli skärpning på detta från min sida. Jag är brist på inspiration till matträtter. Lät mig vägas i morse, har ingen aning om vad vågen visade, bara min pojkvän vet. Det får inte gå neråt, för då vinner demonerna. Sitter nu och lyssnar på nostalgisk musik, det är skönt. Längtar till sommaren, då ska jag bara njuta av att vara mig. Det är skrämmande att skriva så, men det är mitt mål. Mins när jag var yngre, då bestod sommaren av tältning i stallet, långa uteritter med A och en tripp ner till Falsterbo. Längtar tillbaka till den enkla livet som tonåring. Sommaren innebar många timmar i stallet, på stranden och utflykter med vännerna. Men inte förra året; Då innebar sommaren endast en kamp om att överleva. Det gjorde jag. Denna sommar ska handla om att leva, men frågan är hur man gör. Och det är de våren är till för, redskapen till att leva.

Ångestdag nr 1

Det är lättare att sitta här framför datorn och låta kaxig och stark, men det är svårare att förverkliga det man säger. Jag vill bli frisk, men det är så svårt. Satt och grinade igenom mig lunchen som min pojkvän tvingade i mig vid halv fyra. Hur kan man vara så känslig, tider är viktigt, jag får inte missa en enda måltid för då får mina demonerna kraft över mig. Då blir nästa måltid en pina. Idag var ett bevis för det. Nåja, jag får kämpa vidare. Tyvärr kan jag inte bara skriva om att jag lyckas, för det gör jag inte. Middagen gick bra och det är jag nöjd över!

Har haft en hel del problem på sista tiden, men idag har några lyckats lösa sig. Det känns bra och jag är tacksam att jag har så underbara föräldrar <3.>

Frukost!!

Min Frukost idag! Fullkornshavregrynsgröt med bovete och linfrön, ett kokt ägg med salt, samt en smörgås med smör och ost, hembakad! Till det en kopp Kokosthe (Som min vän i Uppsala tipsade mig, om suuuper god). Sedan när jag ätit upp ska jag lägga mig och vila en stund!

Styrka

Kom precis hem efter en tuff löprunda och då menar jag inte tuff konditionsmässigt. Utan snarare "magsmärtomässigt". Tydligen har jag ett utslitet ligament i magen, på höger sida som håller upp tjocktarmen. På grund av att jag avbelastat knäna och tagit "stöten" i magen. Detta har gjort att ligamentet har blivit utslitet, vilket resulterat i att jag måste springa mycket mjukt och försiktigt. Jag kan utan problem springa i 25 min, men sedan börjar smärtan. Idag tänkte jag i min enfald "Äh jag springer 45 min". Tog en lååång runda och efter 30 min började problemen. Det är frustrerande, jag är inte ens trött och jag ÄLSKAR att springa. Dock klarar JAG inte det. Varför utsätter jag ens min stackars kropp för detta? Hela kroppen skriker smärta och försöker göra allt för att jag ska sluta springa, men jag är lika envis och fortsätter tills det absolut inte går längre. Varför? Vad vinner jag på att ignorera min kroppssignaler? Vad är egentligen kondition värt när något brister inom kroppen?

När jag väl är inne i dessa tankebanor, vad saker och ting är värt, ser jag min situation ur en annan vinkel. En värderande vinkel som inte är destruktiv. Vad får jag ut av att inte äta? När det enda jag tänker på är mat och nästa måltid. Vad får jag ut av att vara "smal"? När jag inte ens kan visa mig i tajta kläder? Vad blir mitt "magra" liv värt om jag inte kan skratta? Vad blir mitt liv värt när demonerna styr mina handlingar? Mitt liv är värt mig, min existens, mina handlingar och min omsorg. Jag skulle aldrig låna ut ett "ting" till någon som sliter sönder det, lånar jag ut något så förväntar jag att få tillbaka det i samma skick som innan. Dock är det inte så jag gör när jag "lånar" ut min dyraste ägodel, min kropp, till demonernas förfogade. Tvärtom. Jag ser bara på när min kropp sakta bryts ner och jag sakta äger min kropp mindre och mindre. För varje utebliven tugga, tar demonerna en större tugga av min kropp.

Det gäller att jag återtar kontrollen över min dyraste ägodel, den tillhör trots allt mig. Det är bara jag som har rätt att slita på den och det tänker jag göra väl i 70 år framåt. Frågan är hur jag ska klara av att på egen hand återta kontrollen. Jag får luska ut det. En bra början är att nu äta en Ordentlig frukost, för om jag utmanar demonerna, så vinner jag mark och det är plats JAG behöver ta!

Hemklickad

Beställde hem denna bok. Läst i många ätstörningsbloggar om denna bok och hur fantastisk den är. Ska man satsa så ska man satsa eller hur?

Våga bli bra

Anser att jag ber om att min ätstörning ska återta makten över mitt liv. Dessa känslor måste jag avstyra och det nu. Genom att agerar efter mina känslor så gör jag bara situationen värre. Vad strävar jag efter EGENTLIGEN?

Ingen träning

Blev ingen träning alls idag. Istället har jag tagit två smörgåsar till kvällsmål. Laddar upp inför i morgon. Denna helg ska jag träna extra hårt, för att sedan vila lite i början av nästa vecka. Även super Miranda behöver vilodagar. Just nu sitter jag och beskådar min vackra pojkvän. Han är underbar. Älskar honom så. I morgon ska han plugga hela dagen och sedan HELA helgen. Jag får roa mig på egen hand.

Var hos terapueten igår och det var skönt. Fick gråta av mig en skvätt. Det känns så tungt just nu. Kämpar och kämpar, men viljan finns inte där. Det går aldrig om man inte vill, viljan gör underverk. Inställningen finns i hela kroppen och påverkar allt. Måste börja våga ta det lugnt. Hur gör jag det? Hur ska jag våga göra det? Första steget är att andas, stressa av och ta bort alla "måsten". För vad behöver jag EGENTLIGEN göra? Mitt största fokus är att bli frisk, det måste vara det jag prioriterar. Men hur säger man det till sig själv? Jag är van att prioritera mitt innersta sist. För det går aldrig att tillfredsställa mig fullt ut. Jag vet inte hur jag gör.

Skulle i skrivande stund bara vilja försvinna ur min äckliga kropp. Hur kan man hata sitt yttre så mycket? Känner mig äckligt fet. Usch. Vill bara försvinna. Det finns inte ord. Nej nu ska jag ta och gå ut och gå, rensa tankarna lite!

Trött

Har haft en fullspäckad dag, gjort saker jag inte bör göra, men som jag gärna vill göra! Är nu så trött att jag knappt inte vet vart jag ska ta vägen. Stallet är i alla fall avklarat och jag ska se till att pallra mig till gymet för att köra styrka i 30 min. Sedan är min dag över och jag ska inta sängen. Inser för varje dag hur trött jag egentligen är, men som jag total ignorerar. Måste bli bättre på att lyssna på den inre GODA rösten, det blir så lätt att man stänger av alla röster, för att orka kämpa.

Pojkvän står och lagar korvstroganoff, usch, korv, men det är bara att tugga och svälja. Är för övrigt vrålhungrig. Till lunch blev det en grekiskssallad och frukost 1 macka, så jag har lite att ta igen. (Fast åt både en banan + lite yoghurt+musli till mellanmål). Undrar också vart mitt protein som jag beställt tagit vägen, borde fått det nu vid det här laget... Hmmm.....Får kolla kolinr. Nej nu blir det mat!

Sitter och äter lunch, min sambo ligger hemma och har maginfluensa, hoppas nu inte jag blir smittad. Känner mig ganska krasslig. Gick och träna ändå och det var såååå tugnt. Blev bara 5 km löpning. Mer orkade jag inte, kroppen skrek NEJ! Det tog mig emot, men jag slutade springa och tog mig hemåt. Min mage känns lite upprorisk, men skyller på placebo. Nu ska jag till min älskling i stallet och sedan in till NK och träffa mammi.

Träningen får bli lite förflyttad pga mående, men jag får se dagen som en "vilodag". I morgon blir det styrka och löpning! (Om jag är friskare förstås! Ha en bra dag!

Denna dag har varit helt ok, men väldigt jobbig. Tränade först 60 min cykel och 45 min styrka. Ville ge mig ut på en löptur, men kroppen måste få vila lite. I morgon bitti skall jag träna 30 min kondition eller så tränar jag 45 min efter frukost. Får se när jag vaknar i morgon. Sedan blir det löpning på eftermiddagen. Eller så blir det inte det. Får helt enkelt se!

I morgon skall jag även träffa terapueten. Efterlängtat ska jag säga. Usch anoexin har inte varit snäll mot mig idag. Jag vet knappt hur jag ska gå vidare, men det är väl bara att kämpa på eller hur!?! Dagens mat ser ut så här, vet inte om jag ska skratta eller gråta:

Frukost: 2 hembakade smörgåsar med lite smör.

Mellis: 1 proteindrink + 1 kladdkaka

Lunch: 1 port gröt+ 1 smörgås med lite smör

Middag: Fil och hemgjord musli+ 1 ägg

Kvällsmål: 1 riskaka+vindruvor.

Nå? Är det för lite? inte vet jag, för mig har det varit ångest, ångest ångest över dagens matintag. Det känns så mycket, så äckligt. Nej i morgon måste jag äta MAT. Det bara är så. Jag har inget val.

Tisdagmorgon!

Gick upp vid 7.00 och satt på cykeln kl 07.45 och cyklade i 60 min. Jobbigt, men jag klarade det. Rumpan känns lite stum, men då vet jag att det är som det ska vara. Efter passet körde jag 40 min styrketräning. Har börjat höja på nästan alla övningar nu! Det gör mig glad. Såg dock en tjej som hade otroligt komplex för sin kropp. Tror hon körde 8 st olika magövningar medan jag tränade. Vill bara gå fram och säga att hon är fin som hon är, men att om hon vill minska i omfång (var lite lätt rund) så ska hon satsa på kondition. Det går inte att punktförbränna. Det är bättre att träna hela kroppen och koppla på magmuskelaturen i alla övningar, för då tränas magen samtidigt. Jag förstår inte denna hysteri med att BARA träna magen? Det fungerar ju inte så bra....

Idag har jag INGET mer bestämt. Ska skicka ett paket till min vän, skulle skickat den igår, men eftersom jag mådde som jag mådde så orkade jag inte. Tror hon förstår det....I skrivande stund sitter jag och häller i mig min proteindrink (Inte gott). Det är bra! Sedan ska jag duscha och ta mig en nap innan lunch. Efter lunch ska jag åka till stallet och bara vara där hela eftermiddagen. Min häst har fått gå ute utan täcke så han lär vara lagom ren ^^. Sitter också och googlar lite på Capio? Någon som vet hur behandlingen ser ut där? Saknar min underbara pojkvän, det är lite tomt utan honom på dagarna. Men jag får se honom ikväll igen! Längtar!

Svar på tal!

Fick en ganska "spydig" kommentar: Du lurar ju bara dig själv, ditt tränande är sjukligt och du har ett tvångsmässigt beteende. Låtstats inte som att du är frisk, för det är långt kvar, våga möta din blick i spegeln och ta tag i dina problem! Det är lätt att äta när man förbränner allt när man tränar^^.

Eftersom du inte lämnade någon mailadress så svarar jag här. Visst lurar jag delar av mig själv, absolut. Men vad ska jag göra? Antingen kan jag välja att backa för anorexin och rasa neråt, eller kompromissa med henne och sakta gå uppåt. Jag får ingen mer hjälp från anorexicenter nu, jag måste klara mig själv. Hur illa det än låter, så har jag fått en FELAKTIG borderlinediagnos som gör att jag skjuts över till en annan avdelning, vilka inte kan hjälpa mig mer än vanlig samtalsterapi, eftersom jag INTE har borderline. Eftersom min terapuet anser att jag bör vara sjukskriven, så låter vi det vara så fram till efter sommaren. Då ska jag söka mig in på Capio om det inte blir bättre. Min diagnos avskrivs efter sommaren och då mottas jag bättre i andra delar inom psykiatrin.

Jag har aldrig varit extremt underviktig, jag funkar inte så, det är inte mitt problem. Utan det är alla tankar, mardrömmar och känslor kring mat och vikt som sakta driver mig till vansinne. jag har alltid älskat att träna, är väldigt aktiv och blir lätt rastlös. Självklart är det anorexin som ligger bakom. Jag är fullt medveten om att jag tränar mycket. Därav så kan jag inte se att jag ljuger för mig själv, ha jag någonsin påstått att jag är frisk? Det finns väl mer en önskan om att bli frisk i mina texter?

Jag kan inte äta godis, chips, kakor, pizza, snabbmat mm. Det går inte. Men frågan är om det är den striden jag ska ta nu? Räcker det inte med att äta mat så att jag behåller min vikt? Jag lägger upp ett noggrant träningsschema och räknar ut på ett ungefär på vad jag förbränner. Visst går jag minus varje dag, men jag försöker komplettera mina måltider med proteindrinkar och uppladnningsdrycker. Äter olika tillskott varje dag för att få min kropp att må så bra som möjligt. Allt går inte att få i sig via maten, om man förbrukar näringsämnen i den takt som jag gör. Bara för att jag vill bli frisk, ser jag inte något hinder med att träna. Om det bara hade varit kcal som jag vill förbränna hade jag te x inte cyklat i 60 min idag, utan kört 60 min på crossen.

Det går inte heller att träna de pass som jag gör utan att äta, skulle inte orka många veckor. För att orka träna måste man äta, annars får man inte ut något av träningen. De dagar jag äter dåligt kollapsar min kropp direkt och jag mår skit. Det får mig att ÄTA mer, för att jag längtar ut i solen för att löpa. Visst, det kanske inte är ett hållbart koncept, men än så länge funkar det. Det handlar om att överleva att leva. Det gör jag nu, även om det är tufft.

Bättre mot kvällen

Sov bort nästan hela eftermiddagen, lät allt bara få vara. Sedan kom min bästa vän över och vi gick ut en sväng på stan. Det var skönt att bara få strosa runt, även om det kröp i hela mig, kände mig så äcklig, fet, ful och värdelös. En mycket jobbig känsla, som är väldigt orimlig, men man känner den ändå. Sedan åkte jag till stallet och red, det gick sådär. Var inte i nuet, kunde inte slappna av och fann ingen ro. Stressad åkte jag vidare till stallet där jag har Sunny. Väl där möttes jag av en gnäggning och hela min själ fylldes av kärlek och ömhet. Tog ut honom på en promenad, gosade och bara lät hans positiva energi fylla mig.

När jag kom hem var älskling hemma och vi drog ut på en löptur, det var behövligt, för nu mår jag mycket bättre! Löpning ger mig lugn. Bara jag och min kille, i solnedgången joggade i ljudet av naturen. Detta är terapi. Kroppen kommer igång, pulsen ökar och endorfinerna strömmar genom blodet. Väl hemma duschade vi ihop och det ena ledde till det andra. En perfekt avslut på kvällen. Nu ska jag ta och sova, god natt.

Kaos

Andas. Boka av. Vila. Ät. Slappna av. Tankar. Måsten. Bekymmer. Andas. Ingen ork.

Varför ska det alltid vara något? Aldrig att jag får lugn och ro. Skapar jag detta kaos själv? Eller är jag bara en olycksfågel? Som man bäddar får man ligga, men jag hinner ju inte ens lägga mig i sängen! Denna vecka måste jag ta det lugnt, blåsa av det mesta. Annars kommer jag gå under, igen. Måste strukturera, ta en sak i taget. Hur kan det vara så svårt? Hur lyckas alla andra människor?

Morgonträning!

Passet gick bra, de 7 km förflöt på väldigt bra. Gud vad jag svettas, förut kunde jag hålla mig hyfsat torr, men nu är jag genomsur efter ett pass, om det så bara är på 30 min. Det är tummen upp, betyder att jag har god förbränning! Nu sitter jag med mitt hembakade bröd (som sätter igång magen kan jag lova) och kollar på The Voice. Ska ta det lugnt idag, ska ner på stan för några ärenden och sedan till stallet.

Nej nu ska jag ta och vila! Hörs sen!

Ny vecka, nytt andetag!

Dagen har varit relativt lugn. Åkte ut till stallet och var där i några timmar, kom hem och möttes av en thailändsk doft-pojkvän hade lagat middag! Efter middagen drog jag till gymet och tränade 40 min styrka. Nu sitter jag med ett gott saffransthé i handen och läser bloggar. Pojkvän tvättar och snart ska vi ut och gå en powerwalk! Sitter även och nojjar mig över antagningen hästen 2010, kommer jag komma in på psykologutbildningen i Stockholm? Har tot: 21,69 poäng utan upptentade betyg. Det är svårt att veta hur det kommer se ut, för man vet ju inte hur snittet ser ut utan upptentade betyg. Jag hoppas verkligen på att komma in och helst på KI. Dock är det flera månader tills jag får reda på det, så jag kan lika gärna sluta nojja mig över detta nu..

Hur ser då den kommande veckan ut? Har gjort en planering, men det kan ju bli så att jag ändrar efter veckans gång, formen gör ju sitt.

Måndag: Cross 30 min (7 km)

Styrka Pass 2 30 min

Ridning 45 min

powerealk med hästen ca 45 min

Tisdag: Löpning 30 min

Cykel 60 min

Onsdag: Cross 30 min (7 km)

Styrka Pass 1.

Cross 3 km

Ridning 45 min

Torsdag: Löpning 20 min (VILA)

Fredag: Löpning 45 min

Styrka Pass 3.

Lördag: Cross 60 min

Söndag: Löpning 30 min

Cykel 30 min

Hoppas jag nu håller mig frisk och kry. Beställde hem proteinpulver och andra tillskott från gymgrossisten för att få i mig tillräckligt med energi och protein för att bygga upp kroppen. Känner att jag börjat nalla av musklerna!

11.41 Söndag "morgon"

Ligger fortfarande i sängen, är väldigt trött. Sov otroligt gott i natt, tackvare 1 (!) ynka Atarax. Kände att jag behövde sööömn och slippa alla mardrömmar om att jag är tjock. Lyckades, även om det i sig resulterade i andra obehagliga drömmar. Idag ska jag bara ta det lugnt, för det är min kropp värd. Jag ska åka en sväng till stallet på eftermiddagen och mysa med min lilla Sunny. I kväll ska jag träna lite styrka, men konditionen ska helt få vila. Måste ta igen mig. Igår morse sprang jag 6 km och det känns i musklerna, eftersom jag sprang så mycket på asfalt.

Har även lyckats klämma i mig lite frukost. Bakade ett riktigt gott och nyttigt bröd igår, med rivna morötter, pumpakärnor, linfrö och solrosfrön. Åt en skiva nyss med lite räkost+ 1 ägg+ 2 skedar yoghurt och musli. Mer orkar jag inte, är så trött! ZzZZz. Eftersom klockan är så mycket får även detta bli min lunch, så kan jag passa på att sova lite på maten. Solen skiner utanför och jag har INGA måsten planerat idag, jag kan känna mig lugn.

Fick igår kväll ett underbart SMS från min bästa vän, blev tårögd när jag läste det:

Du har hela livet på dig att springa å träna,

men man lever bara för stunden och den måste du vara rädd om min vän.

Vad är en löprunda om hjärtat slutar slå?

Om ögonlocken förblir tunga och pulsen slutar slå?

Det är bara DU som avgör ditt liv, ditt öde.

Jag finns här varje dag för dig

och jag följer dig vart du än är och går

men lova mig, inte in i mörkret

ty mörkrädd jag är.

Jag älskar dig <3

Jag lovar dig min vän, att jag inte ska dra med dig ner i mörkret. Du är underbar, älskar dig A! Tack för att du finns!

Dagvården är över

Det känns konstigt, dagvården är över, min behandling är slut. Nu lämnas jag åter i min terapuets händer, vilket jag inte har emot, jag tycker om henne. Jag väger nästan 1 kg mindre nu än när jag skrevs in. Jag äter, vilket är ett framsteg, -1 kg på 10 veckor är ju ingenting, vilket skrämmer mig. Hur ska jag våga äta mer? Nåja. Det känns lite konstigt, för jag har ju inte fått någon vidare bra behandling, mer än att börja äta och inte spy. Dock har redan spökena börjat återvända mer och mer och jag får ångest över allt jag äter, visserligen äter jag fortfarande, men mina krafter börjar ta slut. Ser mig fortfarande som groteskt tjock, jag skäms varje gång jag unnar mig något, känner skuld och skam. Detta håller jag för mig själv, inte ens min terapuet vet, för vad tjänar det till? Hon kan faktiskt inte hjälpa mig med den delen.

Min psykolog gav mig "fina" lovord i mina journaler, att jag skött mig utmärkt och håller på att bli frisk. Visst blir jag glad, för jag har verkligen kämpat, men ändå, rädslan för att bli utslängd från dagvården har gjort att jag inte berättat om mina snedsteg, rädslor och tankar. Mitt sista möte med psykologen varade i 5 min, sedan var det tack och hej. Nu ska jag klara mig själv igen. Träffade även min terapuet och hon föreslog att vi snart ska börja ses varannan vecka istället, om JAG känner för det, panik. Jag blir verkligen övergiven. Det är bara för att den "duktiga" Miranda pratar omkull alla, framstår som stark och klok. Men det är hon inte, det är bara demonen inom henne som vill dölja hennes strävan att gå ner i vikt, att folk ska sluta lägga ögonen på henne, så hon kan sköta detta för sig själv.

Jag kan inte beskriva hur tacksam jag ändå är över min fina häst, han gör så mycket för mig. Det räddar min destruktiva vardag, får min kropp att fyllas av kärlek, ömhet och glädje. Nu ska ännu mer tid läggas på honom. För han ska ta min demons plats, jag kan inte bli något annat än en god människa då eller hur?!

Får se hur om jag tar mig ur detta, eller om det blir en uppföljning. Hoppas på att jag ska klara det, eller? Jag vet varken ut eller in.

Sista dagen

Nu har jag tränat lite, körde 33 min på crossen och det var riktigt skönt, hade ganska mycket lutning och motstånd, så kom bara 7 km, men är nöjd eftersom jag var lite krasslig igår! Nu ska jag skynda mig iväg till dagvården, sista dagen idag. Har inte varit där så mycket i veckan, eftersom jag lider av ganska stor seperationsångest, så måste jag "sakta" bryta med min behandling och alla underbara människor där. Får se vad som sägs, anser att jag inte fått så mycket hjälp alls, min terapuet som jag hade sedan innan är den som hjälpt mig, vården i övrigt suger och visserligen har jag börjat äta, men allt annat som hör en ätstörning till, finns kvar. Nu försöker jag "bota" mig själv, för det är bara jag som kan bestämma hur JAG ska leva MITT liv.

V Ä R D E L Ö S

Jag hatar skuldkänslor, det är den värsta känslan som finns. Kan inte hantera den, förstå den eller ens tränga bort den. Jag avskyr mig själv, skuldkänslorna skapar jag själv och därav är det rätt åt mig att må dåligt. Hatar min impulsiva sida, den sätter mig i skiten, ständigt. Trodde jag hade lyckats hantera mina "uppåt" perioder, men tydligen inte. Gör samma jävla misstag hela tiden. S-A-K-T-A ner Miranda, S-A-K-T-A ner. Måste lära mig någon gång.

Var är du?

Har varit helt väck idag, tänkt på allt och inget. Eller jag har tänkt på massor, men när väl tanken är tänkt kommer jag inte ihåg vad jag tänkt...åh, ni hör ju själva! Har i alla fall beslutat att ställa in vissa planer inför sommaren, ska inte forcera fram mitt tillfrisknande. Det får ta den tid det tar helt enkelt. Idag har jag inte gjort så mycket, varit i stallet, ätit lunch ute och storstädat lägenheten. Mått lite sådär blir deprimerad över att inte kunna träna, så om jag känner mig bättre imorgon blir det ett lättare pass på gymet! Sedan far jag hem till far och hälsar på, det ska bli mysigt, ska även träffa min bästa kompis!

Helgen blir nog ganska lugn, lite träning och mys i stallet. Ska även passa på att pussa extra på min pojkvän!

Åh, är helt borta, får inte fram något vettigt alls. Är helt borta!!! Var är jag?

Krasslig

Känner mig krasslig, lite små sjuk, men samtidigt inte. Kunde inte sova något i natt, kroppen värker, särskilt nacken. Jag är torr i halsen och har huvudvärk, faan. Jag som vill träna, blir rädd att jag ska tappa mycket när jag vilar. Men logiskt sätt så lär jag ju inte göra det eller hur??

Ont i kroppen

Jag har sååå ont överallt, i nacken, ryggen och huvudet. Det är nog pga min hårda träning så i morgon blir det en efterlängtad viiiila! Jag ska ta en lååång sovmorgon och sedan bara ta det lugnt. Stallet får bli på eftermiddagen.

Idag har jag ätit:

Frukost: 2 mackor+räkost+paprika+1 ägg

Lunch: Gröt+1 macka+1 ägg

Middag: Spaghetti och köttfärssås

Kvällsmål: 2 mackor+gröt+1 äpple

Dagens träning:

25 min löpning (5 km)

31 min hård cross (7 km)

60 min ridning

1 h stalljobb

8000 steg

Inte konstigt att jag är trött, ligger minus så det bara skriker om det...i morgon blir det vila. En ordentlig vila. AJ, min kropp värker....

En önskan...

Åh vad jag vill ha ett barn. Känner att det kryper i hela mig. En suktande längtan efter den starkaste känslan i världen. Det är inte läge nu, absolut inte, men det måste ändå vara tillåtet att få längta och drömma? Eftersom jag har en spiral så är det inte bara att "råka" bli gravid, utan det krävs en del aktiva val och beslut för att ens göra det möjligt. Vilka jag inte kan göra, för min skull. Jag är för sjuk för att bli mamma, jag är för ung och framförallt kan jag inte ge mitt barn den uppväxt han/hon förtjänar. Jag ska ev påbörja min utbildning i höst, den är på 5 år, sedan ska jag jobba något år och gifta mig, för att sedan skaffa barn. Det är de enda vettiga, men det känns så långt bort, längtan är så stark.

Jag har redan en hund och en häst och bär på en hel del ansvar, jag ska inte bära på något mer. Jag måste få leva ett friskt liv, känna hur det är att njuta över livet och bli trygg i mig själv. Vårda min kropp så att den klarar av att skaffa barn. Det är jag värd, det är mitt kommande barn värd.

Mulen morgon

Vaknade med ångestkänslor, det kröp i kroppen och ingenting kändes roligt. Kollade ut och såg en grå trist mulen himmel och det gjorde ju inte humöret bättre. Klädde motvilligt på mig mina löparkläder för att ge mig ut på en runda. Jag var nära på att banga hur många gånger som helst, men är nu glad över att jag tvingade mig själv till att ge mig ut. För nu känns allt bättre, formen var super idag, det flöt på bra och det slutade regna i samma stund jag tog de första stegen! Sprang ca 5 km och jag hade nog orkat några km till, men bestämde mig för att "nöja" mig med min prestation när jag fortfarande kände mig stark, pigg och stolt!

Dock ringde min mamma och lät ganska uppgiven, hon hade glömt bort min systers födelsedag, så istället för att inleda samtalet i morse med grattis! Så började hon direkt prata jobb, så nu har jag fått agera medlare dem emellan och tröstat mamma. Min syster är ganska så mycket äldre än mig och hon brukar ständigt glömma morsdag och mammas/pappas födelsedag, men jag har alltid räddat henne genom att påminna och köpa presenter. Min mamma är väldigt stressad just nu med alla företag och allt och det oroar mig att hon börjat glömma saker pga stress, det är inte bra. Mamma brukar ALDRIG glömma sina barns födelsedagar, så jag måste tvinga henne att sakta ner, vill ha min mamma kvar i livet!!

Fått några frågor av nära och kära varför jag fortfarande tränar, det tänkte jag svara på!

Jag tränar nu för att må bra, jag gör det inte i "fettförbränningssyfte", för första gången i mitt liv har jag jobbat upp en bra kondition, visserligen pga anorexin, men ändå. Vill inte tappa detta nu, jag älskar att träna och jag gör det med måtta. Planerar noggrant mina pass, räknar ut så att det inte blir för mycket av något och jag SPONTANtränar nästan aldrig, för det är när jag tränar utöver min plan som jag måste dra öronen åt mig. Det är även helt ok att hoppa över planerade pass, men inte lägga till! Dessutom MÅSTE jag äta för att få träna, dvs om jag äter för lite och inte dricker mina proteindrinkar så ställer jag in det kommande passet, det gäller att vara hård mot mig själv. Jag är helt enkelt en person som älskar att röra på mig och det ska INTE anorexin få förstöra!

Mensmonster

Mina hormoner far upp och ner i kroppen, mitt humör pendlar mellan sorg och glädje. Mensen is back! Visst skriker anoreximonstret inom mig, men i övrigt är jag lättad, nu fungerar allt som det ska igen. Det tyder ju på att jag är på god väg i min behandling och nu ska jag fortsätta kämpa, även om jag väckt monstret inom mig! Visserligen spydde jag middagen, men jag dömer mig inte för det. Jag gjorde 1000 saker samtidigt när jag åt, pratade i telefonen, surfade, städade och åt samtidigt och alldeles för fort. Jag är så känslig att det blev för mycket för mig, jag klarade inte av att hantera ångesten. Men men, nya tag!

Sunny älskar att rulla sig, jag såg inte ens vilken färg han var i. Tog över 1 timme att bara borsta honom!! Men men, visst är det underbart att ha häst i dessa tider? Ska inte klaga, nu är våren äntligen påväg! I morgon ska jag rida på honom, min kompis följer med till stallet och leder så änligen ska jag få rida min egna häst! Det ska bli super kul!! nej nu ska jag äta upp kvällsmålet!

Underbara sol!

Det var sååå mysigt i stallet idag, åkte dit för att fixa allt stalljobb och jag var helt ensam där med min hund. Njöt verkligen av att bara strosa omkring och sköta alla stallsysslor. Solen sken och jag satte mig på bänken utanför stallet i solen och bara njöt. Det blev så varmt att jag tog av mig till bara t-shirt. Fåglarna kvittrade, solen sken och hästarna frustade, precis som i en film. När jag väl var klar i stallet åkte jag hem och slängde på mig löparkläderna och stack ut på en tur med hunden, parken är så vacker just nu och solen värmer så skönt. Sprang bara ca 4 km, men det var otroligt skönt, tog det lugnt och sprang bara för psyketsskull.

Nu sitter jag och äter lunch, potatissallad med kyckling och grönsaker+vitlökssås. Om ett tag kommer min kompis och då ska vi dra ut till stallet för att rida och pyssla om Sunny! Ikväll blir det sedan styrka underkropp+mage, sedan ska jag bara fika och ta det lugnt!

Muskler

Tanken var att ge sig ut på en löparrunda, men min kropp säger ifrån. Det gäller då att lyssna på kroppen, även om det känns fel. Tränar ju för att bygga upp min kropp och inte för att bryta ner den! Istället så ska jag nu äta en ordentlig frukost och sedan åka till stallet. Där blir det även en promenix med hunden, för hon behöver komma ut!

Igår på gymet var det en man (!) som kommenterade min kropp. Han sa: Jag ber om ursäkt för eventuella missförstånd, men gud vilken snygg och vältränad kropp du har! Det är inte ofta man ser tjejer med den kroppen! Hur ofta tränar du? Haha, jag blev faktiskt väldigt glad av komplimangen, för hur ofta är det att någon utomstående berömmer än för sitt utseende bara sådär? När jag sedan stod och tittade på mig själv i spegeln, svettig och med vikter i händerna, såg jag i några sekunder en snygg vältränad tjej, även om bilden snabbt ändrades till en tjock ful tjej med för stora lår, smala armar och putande mage. Dock stod jag kvar och berömde mig själv för allt jobb, det börjar synas, även om det är en lång tuff väg kvar. Den tjejen jag såg först hade en platt mage, snygga bröstben, fina linjer och synliga muskler. Det gäller att ösa beröm över det lilla man ser, för det förändras ju snabbt!

Nej nu ska jag ta och sova en liten stund till innan jag går upp!

Kvällsfunderingar

Det är lätt att man börjar filosofera så här på kvällskvisten. Det är ofta tankar om livet, obesvarade frågor och ens nära och kära som snurrar runt i huvudet. Sitter nu här med en proteindrink i handen och frågar mig själv vilka bitar som saknas här i livet för att det skulle bli perfekt. I och för sig gillar inte jag ordet "perfekt" men använder det i detta sammanhang. Det är svårt att lägga fingrarna på vad det exakt kan vara men jag har kommit fram till att det är god självkänsla, inre trygghet och lugn och ro som saknas. Jag har ingen god kroppsuppfattning och kan inte se mitt värde. Tuffa ord och skratt räddar mig från jobbiga situationer men bakom fasaden gömmer sig en osäker flicka. Vet inte riktigt vad jag är bra på, vad min potential i olika sammanhang är och hur mycket jag ska visa mina känslor.

Jag är inte trygg i mina val och är väldigt känslostyrd människa. Det är ofta så att jag handlar efter mina känslor utan att koppla på förnuftet. Minsta bakslag kan få mig att ge upp, medan ett lyckorus kan få mig att ta i för mycket. Det är svårt för mig att hitta en balans, där jag kan koppla av och handla efter mitt "wise mind". Eftersom mina beslut är känsloreglerade så kan detta leda till intressanta destruktiva beteenden, ett agerande jag tar till för att bestraffa mig själv. Dessa kan vara allt från att tänka negativa tankar, till att spy, till att överträna, ställa in roliga aktiviteter eller bara sluta in mig i ett skal. Jag har försökt att kartlägga mina destruktiva beteenden, men det är svårt att i "stundens hetta" ta reda på det, eftersom jag är inne i mitt känslomässiga tänkande. Nu försöker jag "stanna upp" och reflektera över mitt handlande, men det är då så lätt att döma mig själv och det resultera till mer destruktivitet. Behöver verkligen finna inre trygghet för att få bukt med min destruktivitet och förbättra min självkänsla, för det är den som dras ner i mitt maniska tänkande.

Jag klarar verkligen inte stress. Mina dagar får inte vara fulla och det spelar ingen roll om de är fulla av roliga eller tråkiga aktiviteter. Jag måste få känna att jag kan ta det lugnt när jag vaknar på morgonen, att allt jag gör under dagen är på grund av mitt aktiva val och inte måsten. Visserligen finns det även måsten i min vardag, men dessa får inte utgöra den största tiden. Prestation är viktigt, men det ska ske på mina villkor. Att skapa en relativt stressfri vardag är inte lätt, särskilt inte när man omges av produktiva, drivande och ambitiösa människor. Att kunna sakta ner även om alla andra springr är inte en dans på rosor, det är ju så lätt att man dras med i andras tempo utan att ta hänsyn till ens egen form. Istället för att utnyttja dygnens timmar försöker jag slösa med dem, för mängden är ändå detsamma, men det är orken som varierar.

Hur ska jag kunna finna en tillvaro där jag mår helt okej? När jag kan känna att mina byggstenar är på plats och det är bara att använda dem rätt för att ta sig framåt? Kommer jag någonsin uppnå en stressfri tillvaro? God självkänsla och inre trygghet? Det vet jag inte om jag ska vara ärlig, men det kanske är strävan efter det som gör sitt? Vägen dit kanske är viktigare än målet?

Mat och träning

Pust. Är helt slut, kom precis ut ur duschen. Det gick super bra med Sunny idag, en kompis till mig kom ut till stallet och hjälpte mig. Hon fick sitta på honom och jag ledde, vi travade till och med. Sunny har verkligen ett underbart temperament, brydde sig inte nämnvärt över ryttaren på ryggen och skötte sig exemplariskt! I morgon blir det liknande sak igen och då kommer den gamla ägaren ut och hälsar på! Mina svärföräldrar var även i stallet och hälsade på och nu har nästan alla sett den nya skönheten!

Efter stallet begav jag mig till gymet och körde en mil på crossen, det tog 44 min och 60 sek. Det kändes ganska tungt idag, men jag klarade det! Nu ligger jag i soffan och bara tar det lugnt och här kommer jag ligga resten av kvällen, undantag promenad med min hund. Det känns ganska bra just nu, förutom att kroppen känns lite sliten, borde söka upp en massör som lättar på lite spänningar. När det gäller min matångest går det framåt, om än långsamt. Spökena i huvudet säger åt mig att inte äta, medan mitt förnuft skriker: ÄT MER. Känner mig även väldigt obekväm i min kropp och har ingen vidare lust med sex, men så kan väl även en "frisk" person känna ibland. har inte haft mens på ca 4 månader nu, men hoppas den kommer denna månad. Vill ju att min kropp ska fungera normalt. Läste dock att den kan försvinna pga träning, men jag vet inte rikigt hur det funkar. Är det lika farligt då? Bra kan det ju aldrig vara, men det kanske är bättre att den försvinner pga stress och inte svält?

Dagens matintag har sett ut så här:

Frukost: 2 mackor+räkost+1 ägg

Lunch: kyckling+potatissallad+sallad+2 msk mini keso

Mellanmål: 1 macka+räkost+paprika+kladdkaka

Middag: 1,5 dl makaroner+2 dl köttfärssås

Sedan blir det kvällsmål också och då blir det 1 smörgås+ 1 äpple.

Suck, borde äta mer, men jag känner mig så mätt och trött. Ska även försöka trycka i mig 1 ägg till också, om någon (pojkvän) orkar ta sig till affären.

Jag borde äta mer eller hur? Gaah. vet inte hur mycket mer jag ska äta när jag tränar så mycket. Har tränat 45 min styrka och 45 min cross samt varit i stallet och gått promenad med Sunny och mockat.

Nej nu ska jag kolla på Sex And The City och bara ta det lugnt!

Morgontrött plus aktiv dag!

Var på bio igår, vi såg Flickan från ovan, har läst boken och jag är överraskad över hur bra filmen var, även om den var baserad på en bok. Jag tyckte verkligen om den, även om filmen, likt boken, skapade en hel del känslor inom mig och lämnade efter sig ett känslomässigt kaos. Lyckades i alla fall att reda ut detta kaos innan jag somnade.

Sitter just nu och äter frukost, laddar för att gå till gymet och pumpa styrketräning. Det blir överkroppsträning idag! 2 mackor+ 1 ägg är uppladdningen och ska kompletteras med en proteindrink när jag är klar! Sedan bär det ut till stallet och där ska jag pyssla en hel del. Håller på att frisera hela Sunny och tro mig, han gillar det INTE. Haha. Hade först tänkt att åka till stallet tidigt i morse, för att mocka och fixa allt annat. Insåg dock att jag behövde mer sömn och sköt upp stalljobbet till eftermiddagen. Min kille har ju redan lärt sig stallsysslorna så jag kan nog be honom fixa det om tiden blir knapp!

Ikväll blir det kondition, troligen ett litet längre pass, kanske ca 45 min. Har löptränat nu flera dagar i rad så känner mig inte så sugen på att ge mig ut, mina ben känns lite stumma och ömma. Det blir nog crossen idag, vilket är skönt, för den är jag en hejare på! Nej nu ska jag äta upp och masa mig iväg till gymet!

TACK Magnolia för dina fina ord <3!

Livrädd för att leva, dödsrädd för att dö.....

Har varit lite frånvarande på bloggen, men det har varit pga strejkande internet. Nu är jag tillbaka! Det har hänt en hel del roliga saker. En av dessa är att jag köpt en häst, en underbar häst som är 2.5 år gammal. Han heter Sunny och är en stor fux med strimbläs. Jag insåg att det fattades något i mitt liv och när jag fick chansen, så gjorde jag något åt det. Så veckan har bestått av att leta stall, förbereda och lösa allt praktiskt. Har fått plats på ett stall som ligger ganska centralt belagt, för att vara Stockholm och det går att ta tunnelbana+buss dit, men i fredags fick jag en bil av min älskade pappa, inget vrål åk, men en fin och fungerande bil! Har även fixat boendeparkering och den får sponsrar mina föräldrar! Så nu blir det en hel del tid spenderandes i stallet, vilket får mitt liv att blomstra lite mer. Nästa vecka går jag även in i sista veckan på dagvården och det kändes lite tugnt till en början, men nu när jag fått Sunny vill jag hellre spendera tid i stallet än på dagvården! För nu ska han sadeltämjas, ridas in och allt som hör till!

Jag har inte lagt av att träna, för jag tänker inte ge upp det bästa jag vet. Visst handlar det om att bli frisk, men det handlar också om hur JAG lättast blir frisk. Det är inte att vara stilla och äta, utan att göra det jag tycker om och leva. Det kanske inte går att kombinera mitt tränande, men vet ni; Jag äter nu utan att tänka på mängden och vad jag äter, mat tankar jag bara in mellan allt roligt jag gör. Visst har jag ångest, men den bleknar mer och mer när jag gör saker jag tycker om. Under 1.5 år har jag stått stilla, varit ensam, förvirrad och ledsen. Jag tänker inte stå stilla mer, nu sätter jag mig själv i rörelse och vågar leva. Det kan resultera i att jag faller tillbaka, men också i att jag blir helt frisk. Jag tänker ta den chansen, för jag har inget att förlora, ska inte stå stilla mer. För första gången i mitt liv ska jag försöka leva ett liv som jag själv vill leva. Jag ska våga säga ifrån, våga må dåligt, våga misslyckas och våga stöta på motgångar. För mina handlingar gör inte mig, det gör bara min vardag och det är i den som jag vill leva i.

Det finns bara en väg och den är framåt. Nu ska jag försöka att leva ett friskt liv, även om min anorexi ständigt kommer förfölja mig, men vet ni, hon ska inte locka mig in på en väg som jag inte vill gå på, likt ingen ska tvinga mig att göra något JAG inte vill. Det är skrämmande och mina tårar rinner när jag skriver detta, för det är början på mitt nya, levande liv och jag är livrädd....

Jobbig natt

Gaah, vaknade med världens sämsta humör och det har resulterat i att det varit gnabb mellan mig och min kille. Jag är irriterad på att han under hela natten, har kastat sig av och an i hela sängen, vilket gjort att jag ramlat ur 3 ggr (!). Vi sover bara i en 1.20 säng, så det är trångt ändå, även när båda ligger stilla. Har väl inte fått mer än 3-4 timmars ordentlig sömn i natt och det är tok för lite för att jag ska fungera normalt. Sedan blev jag sur på min kille för att han vägrade gå upp ur sängen, medan jag som var så trött, gick upp direkt. Tyckte han skulle gå ut med hunden, eftersom jag annars oftast gör det (då jag är hemma), men det slutade med att han frågade:- Om jag går upp och drar upp rullgardinen, kan inte du gå ut med hunden då? Visst är det en bra deal? NOT. Men jag tänkte att det kan jag väl göra, är ju redan uppe. När jag kom tillbaka på efter den lilla promenaden, så ligger han fortfarande och sover! Visserligen var rullgardinen uppe, men han skulle ju också gått upp. Haha, nu små bråkar vi över situationen och han påstår att jag aldrig gör något för honom, medan han gör allt för mig. Intressant diskussion. Härligt att leva sambos!

Nej men skämt å sido, kan hålla med att jag är lite "bossigt", men min kille är inte så initiativtagande så jag tror det är ganska bra ändå. Men ska tänka på att ställa upp mer för honom, för då kan jag kräva tillbaka samma sak (Nu är det så att han gör mer för mig, tyvärr, sk bättra mig)! Min pojkvän är underbar och jag älskar honom så, men allt är inte en dans på rosor, särskilt inte när två tröttmössor ryker ihop!

Du och jag för alltid <3<3<3

Se dig själv med objektiva ögon

Det är så lätt att döma sig själv, sina egna misstag och brister. Vi är mer öppna för andras behov än våra egna. Människan är i grunden egoistisk, målet är att överleva och lyfta fram sig själv och sprida våra gener vidare. Vad förut harvarit ett beteende för att överleva, har nu istället blivit ett beteende för att inte få leva. Det handlar oftast om att vi vill vara perfekt, vilket är en utopi. För vad ligger egentligen under benämningen perfekt? Är det hur man beter sig? Hur man ser ut? Vad man har för hobby? Jobb? Relation? Det finns ingen som är perfekt, och då menar jag inte att det är på grund av att ingen kan vara perfekt, rent sakligt, utan att ingen kan vara perfekt på grund av dess subjektiva form.

När vi ser människor passera, stannar vi ibland upp och avundas varandra. Alla gör det, att påpeka motsatsen skulle vara oerhört naivt. Däremot varierar det från person till person hur man tacklar denna avund och låter det påverka än. Vissa noterar det bara och tar det inte särskilt hårt, medan andra trycker ner sig själv i skorna och tar illa upp. Vi dömer då oss själva, men också vår omgivning. Hur kan det komma sig att vi kan döma oss själva så hårt, när vi inte låter andra göra det? Jag tar absolut illa upp om någon kritiserar eller dömer mig, det känns hårt, för INGEN, förutom jag, är berättigad att döma mig, för INGEN vet hur jag mår eller tänker. Det finns oftast en orsak till hur vi hantera olika situationer och det tar oss hårt om vi blir dömda utan "rättegång". MEN att döma sig själv är vi väldigt bra på, det finns inga ursäkter, inga men eller sympati. Vi är som spanska inkvisitionen.

Det jag lärt mig är att vara snällare mot mig själv. Försöka att vara så sympatisk som möjligt för mig, mina behov och val. Jag tillåter mig själv att fela, misslyckas och har helt slutat eftersträva utopin perfekt. För innerst vet jag, att jag är så perfekt som bara JAG kan bli, så istället för att blunda åt det jag redan uppnåt, försöker jag sträva efter något mer, något som förgyller mitt liv. <3