Livrädd för att leva, dödsrädd för att dö.....

Har varit lite frånvarande på bloggen, men det har varit pga strejkande internet. Nu är jag tillbaka! Det har hänt en hel del roliga saker. En av dessa är att jag köpt en häst, en underbar häst som är 2.5 år gammal. Han heter Sunny och är en stor fux med strimbläs. Jag insåg att det fattades något i mitt liv och när jag fick chansen, så gjorde jag något åt det. Så veckan har bestått av att leta stall, förbereda och lösa allt praktiskt. Har fått plats på ett stall som ligger ganska centralt belagt, för att vara Stockholm och det går att ta tunnelbana+buss dit, men i fredags fick jag en bil av min älskade pappa, inget vrål åk, men en fin och fungerande bil! Har även fixat boendeparkering och den får sponsrar mina föräldrar! Så nu blir det en hel del tid spenderandes i stallet, vilket får mitt liv att blomstra lite mer. Nästa vecka går jag även in i sista veckan på dagvården och det kändes lite tugnt till en början, men nu när jag fått Sunny vill jag hellre spendera tid i stallet än på dagvården! För nu ska han sadeltämjas, ridas in och allt som hör till!

Jag har inte lagt av att träna, för jag tänker inte ge upp det bästa jag vet. Visst handlar det om att bli frisk, men det handlar också om hur JAG lättast blir frisk. Det är inte att vara stilla och äta, utan att göra det jag tycker om och leva. Det kanske inte går att kombinera mitt tränande, men vet ni; Jag äter nu utan att tänka på mängden och vad jag äter, mat tankar jag bara in mellan allt roligt jag gör. Visst har jag ångest, men den bleknar mer och mer när jag gör saker jag tycker om. Under 1.5 år har jag stått stilla, varit ensam, förvirrad och ledsen. Jag tänker inte stå stilla mer, nu sätter jag mig själv i rörelse och vågar leva. Det kan resultera i att jag faller tillbaka, men också i att jag blir helt frisk. Jag tänker ta den chansen, för jag har inget att förlora, ska inte stå stilla mer. För första gången i mitt liv ska jag försöka leva ett liv som jag själv vill leva. Jag ska våga säga ifrån, våga må dåligt, våga misslyckas och våga stöta på motgångar. För mina handlingar gör inte mig, det gör bara min vardag och det är i den som jag vill leva i.

Det finns bara en väg och den är framåt. Nu ska jag försöka att leva ett friskt liv, även om min anorexi ständigt kommer förfölja mig, men vet ni, hon ska inte locka mig in på en väg som jag inte vill gå på, likt ingen ska tvinga mig att göra något JAG inte vill. Det är skrämmande och mina tårar rinner när jag skriver detta, för det är början på mitt nya, levande liv och jag är livrädd....