Stressig dag

Idag har jag haft en sådan där dag som jag absolut inte får ha. Dagen har varit fullspäckad från tidig morgon fram till nu! MEN allt har varit värt det. Nu startar min nya epok i livet. I morgon är det dagvården och sedan går jag in på sista veckan. Känns skrämmande, men jag ska bara klara det!

Maten har blivit lidande idag, när jag blir stressad kan jag inte äta, för jag kan inte hantera min ångest. Men ska inte döma mig själv för hårt, detta var en av alla dagar och jag har trots allt kämpat så gott jag kan! Nej nu är jag så trött, ska sova! Uppdaterar mer i morgon!

Eftermiddagslur

Vaknade precis, har sovit i ca 2 timmar, kände att jag behövde det! Var så trött och eftersom mitt liv just nu handlar om att tillfredsställa mina behov för att må bra, så lät jag mig själv sova! Väntar på att pojkvän ska väcka mig, *hihi* han är och köper Thaimat just nu! Börjar bli hungrig! I kväll blir det att kollla på "dating in the dark", en såpa som jag tycker är väldigt underhållande!

Varje morgon så brukar jag börja med att lyssna på låten "Den bästa dagen" det ger mig kraft, styrka och en bra inställning till den kommande dagen! Det gäller att leva här och nu, det har jag insett nu, sedan när alla tunga känslor ramlar över än, så måste man stanna upp och tänka: Det är bara en känsla, en jobbig känsla som jag måste kunna acceptera och handla tvärtemot. För varje gång man trycker undan en "ovälkommen" känsla så växer ens själ och förnuft, sakta tynar demonerna bort. Säger en känsla att du är "värdelös" så måste du stanna upp och se detta, sucka åt situationen, säga: Nej nu känner jag så här igen, och fokusera på nuet och lyfta upp din självkänsla! Sakta kväver du monstret!

Nej nu rasslar det i köket, blir att gå och äta!

Nytt Kapitel

Jag har startat ett nytt kapitel i mitt liv, detta kapitel ska handla om mig och inte om min anorexi. För hon är inte en del av mig, hon är min värsta fiende, en dålig vän som bara vill bryta ner mig. I morgon sker förändringen, då har jag något att lägga min tid på. Tankarna ska fokuseras på utveckling, vänskap och förståelse. Har en vecka kvar på dagvården, en vecka, varken mer eller mindre. Det känns skrämmande, men samtidigt väldigt bra. This is my life! Har så mycket att se fram emot. I sommar ska jag till Australien och bara resa runt, sen till hösten ska jag börja plugga psykologprogrammet. Inget ska få hindra mig att genomföra dessa planer, inte ens anorexin. Jag är sjuk, min själ har feber, men jag ska sakta bota mig själv. Ingen brådska, hellre små steg framåt och små bakåt, än tvärtom. Ju mindre det slår inom mig, desto större chans är det att jag kan hantera mitt liv.

Allt handlar om inställning och förnuft. Just nu strålar mitt liv och jag ska njuta på framgångsvågen. Även om den till slut kommer planas ut, men då tar jag det när det väl kommer! nej nu ska jag ut och äta en STOR och god lunch! Stor kram

Tiden

Tiden är den mest rättvisa fördelade resursen. Alla har 24 timmar till sitt förfogande varje dygn.

Well Well

Jag kände ingen ork till att starta en ny blogg, så antar att jag få fortsätta här. Även om det känns lite jobbigt. Gilalr trots allt att skriva och det är ju därför jag har denna blogg. FÖR MIN SKULL. Kommer börja mina uppdateringar igen..... startar i morgon! Nya tag och en ny start! Ska bli frisk!!

Förlåt

För dålig uppdatering, men det är så mycket som snurrar i mitt huvud och jag har svårt att sätta ord på mina upplevelser och känslor. Mitt friska jag slåss mot anorexin och det lyse igenom i mina texter och kan tyvärr skada andra. Det är svårt att dölja mina tankar och känslor, särskilt dem sjuka. Jag har fortfarande en dödlig strävan efter att gå ner i vikt, ångesten styr mina handlingar. Även om jag INTE vill känna så här så gör jag det och det är det som tydligörs här på bloggen. Jag ljuger mot mig själv, men innerst inne är det ett spel jag kör för att uppfylla anorexins krav. Jag kanske helg enkelt slutar blogga här och startar upp en ny, eller slutar att blogga helt. Sprider bara min negativa energi.

Accepter

Det kommer att ta tid att förändra sig själv och alla inpräntade beteenden. Även om jag så önskar kan inte allt förändras under en natt. Tid och envishet är allt som behövs för att lyckas. Tid som vi i dagens samhälle har så ont om, allt ska gå så fort när man väl vill tänka efter och allt går så långsamt när man väl bestämt sig. Ingenting kan vara lagom, det är trendigt att vara antingen eller. Var tog vår tid vägen? En evighet är en sekund, medan en sekund kan kännas som en evighet beroende på vad man upplever. Är inte det konstigt? Varför ha så bråttom!

Flera framsteg

Hade möte med terapueten idag, det var så skönt, hon lyfter mig verkligen. Allt känns lite tyngre än vanligt igen och nu försöker jag bara finna inre ro. Det handlar om att fokusera på nuet, acceptera att det är svårt och bara vara. Ligg och flyt på ytan, att bara trampa runt gör att man sjunker djupare ner i kvicksanden. Nu kan jag lägga märke till när jag inte är medvetet närvarande och mår sämre, ridningen går sämre och jag känner inte den där underbara kontakten med hästen. Blir förtvivlad och ledsen när jag inte lyckas hantera vardagen och olika situationer. Men ska inte döma mig själv, jag går igenom en stor förändring med mig själv och måste ge mig den tid jag behöver.

Känner mig även ovanligt trött, måste lägga mig tidigare i dag så jag får ordentlig sömn. Sprang 1.4 mil idag och det känns i kroppen, men i helgen blir det två dagars vila och det behöver jag. Måste ha ett sunt beteende till mat och träning. Nej nu ska jag ta och sova!

Träning

Haft en super seg dag, jag är trött och lite lätt retlig. Dagvården var allmänt seg, men traskade hem runt 15.00 och sedan dess har jag bara tränat och tagit en promenad i djurgården. Hade en timme PT idag och det var super kul! Fick en massa nya övningar samt tips på hur jag ska få mina "sex-pack" mer protein och tuffare styrekträning. Han skrattade åt mig när jag förklarae för honom att jag inte ville se ut som en "bodybuilder". "Ingen risk, det tar låång tid att bygga muskler och minsta du äter för lite bryts allt ner, dem som påstår sig gå upp i vikt snabbt av styrketräning lurar bara sig själva, det är mest fett och vatten, räkna med 4 månader innan du ser resultat" Det kändes ganska bra och höra det, eftersom många tjejer är så rädda att få "stora" muskler av styrketräning, mestadels av dessa "muskler" är faktisk fett och vatten! OAVSETT om man har "lätt" att bygga muskler eller ej! Resultat på vågen, alltså ökad vikt, tar flera månader att se!

För att få "platt" mage med snygga muskler krävs hård stryrketräning kombinerat med kondition och avslutas med deff! Ibland blir man så lurad av all media och hälsocoacher som säger annat, det är bättre att lyssna till dem som vet det i praktiken och har mångårig erfarenhet om just muskeluppbyggning och kost! Självklart har vissa lättare att bygga muskler, men det går ändå inte så snabbt! Så nu är planen att äta mer protein och följa mitt styrketräningsprogram+kondition i ca 4 månader, så kanske jag har mitt sexpack på magen! Vore så kul att få skryta med på stranden! För att detta ens ska bli möjligt måste jag träna mer men också dubbla mitt matintag. Få se hur det går bara....Mager kan alla bli, det är bara att sluta äta, men att vara vältränad med snygga muskler är desto svårare och mer credit. Det har jag insett nu!

Idag sprang jag 5 km på 24 min, inte så bra, men kände mig seg. Har även gått 5 km och tränat 40 min styrka. I morgon blir det att ta en proteindrink INNAN morgonträningen och springa 5 km för att sedan på eftermiddagen cykla 60 min och köra ett magpass. Till detta blir det en stor frukost, med massa protein. En god lunch och proteindrink efter träning, samt middag och sedan ett proteinrikt kvällsmål! Känner mig taggad. Svälta leder ingenstans, jag vill vara speciell, jag vill visa att jag kan sköta om min kropp och bygga upp den- Inte bryta ner den-. Hoppas nu fröken Anorexi kan hålla sig borta! Jag behöver maten!!

I morse körde jag ett

Gud vad trött jag varit det senaste dygnet, undrar vad det kan bero på! Sover hela dagarna OCH nätterna, men är fortfarande helt slut. Idag blir det att ta sig till dagvården igen! Snart är min tid där förbi och jag börjar känna lite panik, hur ska jag klara mig helt själv? Jag äter ju nästan alla mål nu, men tränar fortfarande, men kommer nog aldrig sluta med det. Jag älskar min träning, så enkelt är det bara. Okej, inte alla gånger, i morse var det super jobbigt, men känslan efteråt är underbar! MEN ingen träning om jag inte äter och då menar jag 5 ordentliga mål om dagen!

Nej nu måste jag springa till tunnelbanan! Annars kommer jag inte hinna äta frukost!

Stå ut!

Det är ganska tufft just nu, har svårt med att ta eget ansvar över maten och får ångest efter varje måltid. Dock kämpar jag på och handlar tvärtemot mina impulser och känslor. Det är ett måste om man ska bli frisk. Har visserligen en hel del att se fram emot i sommar och förblir sjukskriven sommaren ut bara för att ta det lugnt och få rutiner med maten. Sedan i höst drar jag igång med studierna och det känns bra, har jag något att se fram emot! Har sökt psykologprogrammet, kommer förhoppningsvis in eftersom jag har goda betyg! Utbildningen är i stort sett på engelska, vilket är bra, eftersom jag har så lätt för det! Äntligen kan jag briljera med mina kunskaper! Haha, nej men få användning av dem i alla fall!

Nej ska nu gå och kolla på en film med älskling, han ska massera mig, det behöver jag!

Dagvården i Östergötland

Fick några frågor och svar från mitt inlägg under dagvård. Bl a fick jag upplägget från dagvården i Östergötland:

Jag tycker dagvården är bra. Äter stor frukost vid 8.30 sen har vi alltid lite stretch till musik, liten rast och passet sen innan lunch är lite olika. På måndagar lagar vi mat tillsammans som vi äter. På tisdag diskuterar vi olika teman t.ex hur det är i familjen eller att äta ute. På torsdag är det typ kroppskännedom. Efter lunch är det 30min vila och sedan liten rast. Sedan alltid matdagboksprat då man går igenom hur det går även hemma och man får läxor. Sedan mellanmålsmacka vid 15.00. Efter varje gång man ätit går man varvet runt och man får säga hur det gick oså. Vi är 5 tjejer och 3 ledare och de är alltid med. Vi har två kisspausar under dagen, en vid halv 11 och en vid 13.30 annars är det förbud. Man får inte gå iväg och man måste komma dit varje gång. Ringer man inte innan den börjar på morgonen 2ggr åker man ut för det är taskigt mot gruppen. Äter man inte upp måste man ta en näringsdryck. Spelar ingen roll om du bara har en potatis kvar eller smakat lite på maten. På frukosten gör de exempel som man ska följa efter men på lunchen lägger de upp portionerna. Jag tycker de är jättesmå så går typ hungrig hela tiden... men antar att man vänjer sig efter ett tag. Det är ju efter rekommendationer och de följer tallriksmodellen.

Mysig runda!

Dagen har varit helt ok. Lite ångest, men jag har klarat det bra! Nu på kvällskvisten var jag och min bästa kompis ute på en löprunda tillsammans! Det var super skönt och det kändes tryggt att springa med någon! Nu känner jag mig ganska så trött och ska ta och lägga mig. I morgon är det dags för dagvård igen. Nåja. Jag är ingen bra skrivare idag, hörs i morgon! God natt!

Världens lyckligaste folk

Gick upp 05.45 för att hinna träna innan gymet fylls av träningsfantaster, blir ni förvånade om jag säger att jag var där först? Körde 32 min cross (7 km) och det var ganska tugnt, men ändå skönt. Lyssnade på RixFm och där var det ett kortare repotage om ett projekt där tre ambassadors ska åka till 206 länder och finna lycka. Lite typiskt amerikanskt sa en av "ambassadörerna" att det var viktigt att finna en ambition i livet. Det räcker inte med att ha alla ting, utan ambitionen gör vardagen och får än att vilja gå upp på morgonen. Det kan låta som en klyscha, men jag tror verkligen att det finns mycket sanning bakom detta.

Vad är det egentligen som driver oss framåt här i livet? Förutom att överleva, som är vårt biologiska arv, så är det att finna någon form av tillfredsställelse. Det kan vara allt från att ha en stressfri vardag till att kunna resa jorden runt. Visst är det viktigt att ha ett bra jobb, ett bra boende och god ekonomi, men det är inte allt. Jag finner det intressant att många människor "nöjer" sig med att leva ett "svensson" liv. När jag är ute och åker och passerar en liten "håla" brukar jag fundera över hur personerna som bor där mår. Vad jobbar dem med? Är dem nöjda med sitt liv? För mig är det otänkbart att leva ett sådant svenssonliv, men kan ändå känna en uns av avundsjuka. Tänk och kunna bli lycklig på det lilla här i livet? Många människor har en sådan passion, att materiella ting inte har någon mer betydelse är praktisk. Kan jag också finna en sådan passion?

Det är så lätt att tro att en fet lön, vackert hus och stor garderob är svaret på alla problem. Jag ska erkänna att jag trodde att det var målet med mitt liv, men nu med alla mina erfarenheter det senaste året har jag ändrat mig lite. Det är mål jag har med livet, men det är inte en förutsättning för att jag ska bli lycklig. Dock kan det underlätta min vardag och göra det möjligt att förgylla min vardag och lättare nå upp till min passion. Jag älskar ju hästar och vill ha en häst, då krävs det en god ekonomi för att kunna utöva min passion. På något vis kan dessa materiella förutsättningar var en del av min passion, även om det inte är ett rekvisit. Jag undrar dock vad min stora passion är i livet? Hur lång tid kommer det ta innan jag upptäcker det? Kommer jag någonsin finna min passion? Kanske.

Det handlar om att finna glädje i det lilla, men ändå inte "nöja" sig. Uttrycket "The sky is the limit" älskar jag och det är så sant. Satsa på det DU vill, även om det kan ses som omöjligt. Så länge man följer sina drömmar, sin passion, har man kul på världen och mer åren kanske man inser att det inte är målet som är det viktigaste, eller så når man målet och finner att "detta var inte vad jag trodde" och finner en ny passion för att få motivation i vardagen och uppfylla sig själv. Låt inget hindra dig från att leva efter din passion, OAVSETT vad det nu är. För det tänker inte jag göra!

Kämpa vidare nu!

Några timmars svacka, nu är jag på benen igen. Höll på att förlora fotfästet, men nu går jag vidare med bestämda steg. Det spelar ingen roll om jag åt hemlagad pizza idag, det är omöjligt att gå upp av en måltid, även om mina känslor säger något annat. Mina känslor är inte logiska, dem kan ingenting och har ingen biologisk förankring. Det är mitt riktiga Jag, min intelligenta och starka sida som måste styra mina val och handlingar. Det är bara att trycka undan rösterna och blicka framåt. Det är okej att misslyckas. I morgon är en ny dag med nya möjligheter. Se det istället för det som passerat, för det kommer aldrig igen.

Trots att rösterna sa något annat sitter jag nu och äter på ett försenat kvällsmål, har inte förmått mig att äta förrän nu. Jag behöver detta, min kropp är fortfarande svag och min hjärna seg. För i morgon blir jag hemma hela dagen, ska börja trappa ner på dagvården och klara mig själv. Det är trots allt bara jag som kan ta den sista striden. Till frukost blir det fil och "egen blandad" müsli samt ett ägg. Till lunch blir det korvstroganoff med ris och sallad, mellis en banan och middag fläskkotlett med potatissallad. En massa "förbjuden" mat på en och samma dag, men det blir till att utmana sig. Jag kan inget mer än att misslyckas. Jag har allt att vinna men inget att förlora.

Vill bara tillägga att mina 23:or var i ett VÄÄÄLDIGT stretchigt material, så de flesta jag känner skulle nog komma i dessa ;) Men ändå, 23:0r liksom....bebis storlek....

Det är kämpigt nu.

Ångesten river inom mig. Det är tufft just nu, men jag kämpar nu! Kom igen Miranda!

Dagvård

Jag funderar ofta på vad som skiljer dagvården åt i olika landsting. Hur är det uppbyggt? Finns det en gemensam mall över hur den ska skötas eller är det upp till varje enhet att bestämma? När jag är i kontakt med andra tjejer som går på dagvård får jag för mig att upplägget är ganska olika. På den dagvård jag går på så är reglerna sådana att man ska äta 5 ggr/dag varav 1 mål består av en frukt. När vi äter sitter alla tillsammans men det finns ingen personal närvarande under själva måltiden, utan bara vid upplägget. Vi äter frukost mellan 8.30-9.30 och lunch mellan 12.00-13.00 sedan frukt vid 14.00. Sedan går man hem och äter middag själv vid 17.00 och kvällsmål vid 20.00. Det är ganska tufft att sköta måltiderna själv, på Capio i Upplands Väsby äter man även middag på dagvården och dagvården består av 16 veckor medan där jag är, i annan del av stockholm, endast är 10 veckor. Rätta mig gärna om jag har fel. Varför är det så att det skiljer så mycket åt mellan två olika enheter?

Jag tycker det är jobbigt att sköta middag och kvällsmålen själv, särskilt nu i början. Visst ska man på sikt kunna sköta det själv, men tyvärr gör inte alla det från början av behandlingen. Det gör heller inget om vi lämnar mat ibland, kanske om det upprepas många gånger hotas man med att man "kastas" ut från behandlingen för att tiden inte är mogen. Är det så på alla enheter? För det känns jobbigt och höra att man åker ut ur behandlingen om man misslyckas, för man försöker ju så gott man kan. Vad händer om man blir utkastad? Får man ingen vård alls då eller? Någon som blivit det? På ett annat ställe i Sverige tvingas man dricka näringsdryck om man lämnar mat, oavsett storlek på patienten och man erbjuds terapi under dagarna. Där jag är finns ingen terapi alls, vi bara ligger i sängarna eller kollar på film. Har vi tur får vi träffa en psykolog 1-2 ggr/veckan och prata, men inte då om hur man mår eller känner, utan bara hur det går med maten. Går det dåligt hotas man med att slängas ut och går det ok så avslutas samtalet. Jag känner mig iaf väldigt utsatt och ensam och tror inte jag har några verktyg som får mig att klara mig på egen hand efter behandlingen.

Tack och lov så har jag en super bra terapuet på sidan om dagvården och det gör att jag får ut alla mina tankar, känslor och bekymmer ändå. Dock kan hon inte hjälpa mig med min ätstörning, eftersom det är utanför hennes "område". Dagvården i Upplands Väsby, där min kompis går, är det terapi i form av kroppsuppfattning och självkännedom. Det saknar vår enhet och då är den inom samma landsting. Det kan kännas lite orättvist att vissa har rätt till bättre vård, men å andra sidan är världen inte rättvis och det är väl bara att tacka och ta emot för den vård man erbjuds, men ändå. Det är något jag kan irritera mig över.

Har insett att det krävs mer av mig för att bli frisk. Det räcker inte med att jag börjar äta, det finns fortfarande ångestmed i bilden och en massa förbjudna saker som jag inte äter. Räknar även mitt kcal intag och ser till att förbränna så jag går minus. Jag är sjuk. Det är inte svårare än så. Det sjuka med det hela är att jag inte ser mig som smal, not at all, men idag när jag köpte jeans köpte jag ett par 23:or (!). Har aldrig kunnat ha den strl förut och det blir mer verkligt när man ser till strl och inte bara spegelbilden. När jag tog jeansen valde jag ett par 26:or. Killen i affären hjälpte mig sedan och skrattade åt mitt val av strl.

Medan min anorexi stärks av min viktnedgång blir jag förtvivlad över att jag inte kan se det. Hur blir man av med tjockhetstänkandet? Det verkar så simpelt att bara börja äta, men det är det inte. Kanske är jag inte mogen? Kanske är det sant det min psykolog säger, tiden är inte inne än. Men vad ska jag göra då? Blir jag någonsin redo? Eller är jag fast i mitt tänkande? Hur ska jag orka mer nu? Hur mycket är jag villig att stå ut? Har trots allt gjort en lång resa med mig själv.

För ska man se till helheten har jag gjort enorma framsteg och tagit mig ut ur en enorm svacka. Det var över 6 månader sedan jag skar mig. På 6 månader har jag slutat med självskadande, har nästan inga självmordstankar och depressionen är i princip botad, även om den kommer och går lite. Från att inte kunnat sett en framtid har jag nu drömmar och mål. Nu när jag vaknar upp på morgonen ser jag framemot dagen, medan jag tidigare önskade att jag slapp leva dagen. Kan nu också sova utan en massa immovan och stilnoct i blodet och jag sover mestadels väldigt gott. Från att ha spytt 6 ggr om dagen spyr jag bara någon gång i veckan. Från att bara spelat teater kan jag nu le, gråta och skratta på rikitgt. Från att bara blivit rädd för mina känslor och försökt att fly, stannar jag nu upp och möter mina känslor och accepterar det jag känner. Från att inte alls lyssna till mina behov är det nu dessa jag lever efter. Jag har gjort en enorm resa och vet inte om jag har krafter kvar att helt utrota min anorexi. Jag kommer försöka, men ska inte klandra mig själv om det tar tid och jag misslyckas. Är trots allt inte mer än en människa.

Vila på maten

Dagen har varit helt ok. Var ute på stan och shoppade ett par nya jeans och en tröja. Kändes som jag behövde lite vårkläder! Jag och min kille strosade mest runt och pratade. Älskar honom så och han får mig verkligen att må bättre. När vi kom hem åt vi lunch och jag blev verkligen proppmätt, ni vet sådär ÄCKLIGT mätt som vi ätstörda hatar! Men inte ska jag sörja eller få ångest för det, tvärtom, nu har jag tankat på min kropp med energi så jag klarar mig till middagen. För att samla krafter och stå ut med dessa känslor som tyvärr dyker upp när jag ätit, så har jag lagt mig i sängen för att sova en stund. Det är viktigt att vila på maten!

Sedan blir det en härlig promenad i solen med hunden. Det gäller att ta tillvara på dagen, den upplevs bara en gång! Men nu ska jag ta och sova en stund!

Gå och lägg dig fröken Anorexi!

Har vaknat, det kryper i hela kroppen. Efter gårdagens godis försöker nu fröken anorexi tvinga upp mig ur den varma sängen för att gå ut och löpträna. "Du måste bränna bort allt fett ditt äckel". Jag hade tänkt att köra en runda, men nu måste jag avstå. Fan. Solen som skiner och snön som smälter, men hon ska inte få vinna. Det är sjukt hur mycket man påverkas av dessa "äckel" känslor, jag känner mig jätte tjock, min mage har svällt och mina lår är gigantiska. Fast igår INNAN godisen så kände jag mig ganska nöjd, även om jag fortfarande inte ser mig som smal.

Det finns ingen logik i att jag skulle svälla upp av lite socker, ingen alls! Det är bara en känsla Miranda. Hantera den, agera tvärtemot den, vila idag. Visa att du är stark och logisk, anorexin är svag och korkad. Det är när du allierar dig med henne som hon blir stark, för hon tar din styrka och vänder den emot dig. Det är nu jag måste ta ett beslut. Gå och lägg dig fröken anorexi!

Jag är så stolt över mig själv!

Idag när jag traskade mot Waynes för att köpa en Latte dök tanken "jag känner mig lyckligare än på länge nu" upp. Den strömma igenom min själ och gav mig ett sådant rus att jag var tvungen att sätta mig ner. Känslan varade i någon minut, men har nu fått mig att orka tusen till. Jag har klarat mig ännu en dag utan att faila och även om jag nu dumt nog räknade kaloriintaget idag, så känner jag att jag kan klara detta!

Det går nu att skratta med magen, älska med hjärtat och tindra med ögonen. Vågar slappna av och verkligen leva. Innan hade jag svårt att hantera mina känslor och kärlek innebar "äckelkänslor" för mig och något jag alltid försökte undvika. Jag kände för mycket, för ofta och agerade efter känslan. Nu vågar jag stanna upp och agera MOT känslan. Visst är det lätt att falla tillbaka i gamla fotspår och beteenden, men nu uppmärksammar jag det på ett annat sätt. "Okej nu blev/gjorde jag så, varför? Hur kan jag agera för att det inte ska hända igen? Jag dömer inte längre, jag accepterar mitt beteende, men godkänner det inte alltid. Istället för att straffa mig själv, försöker jag belöna mig själv istället. Det är så lätt när man är känslig och ambitiös att man klandrar sig själv allt för mycket, vi ser bara till det dåliga vi gör och inte det som är bra.

Försök att slappna av framför datorn/Tv:n och bara tänk på dina kvalitéer, för det finns många, det gäller bara att uppskatta dem själv!

Min morgon!

Gick upp 6.30, tog på mig mina träningskläder och gick ut en sväng med hunden. Andades in den fuktiga luften och hörde fåglarna kvittra; våren är på väg! Satte sedan av mot gymet där jag ställde mig på crossen i 32 min (7 km) och körde järnet. Peppade mig själv med good soul music. Nu sitter jag och avnjuter en god frukost; 2 mackor+ost+paprika+ 1 ägg+ 1 kopp saffran Te! Det bär sedan av mot gymet igen för lite styrketräning. Skippar dagvården helt idag! Ska testa nu om jag klarar av att leva mitt "nya" liv. ( Jag ska ta en proteindrink (på 300 kcal) efter styrkan, nu ska min kropp repareras.)

Att våga försöka

Det är så lätt att ta vatten över huvudet, att försöka för mycket och sedan falla tillbaka. Jag har lärt mig att ta små, små steg för att vara säker på Vart jag sätter fötterna. När man ska bryta ett mönster är det så lätt att tappa greppet. Den trygga motorvägen ersätts av en snårig skogsstig och frestelsen att vända tillbaka till den "trygga"vägen är stor. Motorvägen kan ses som så trygg, den är rak, svänger inte så mycket, det går att ta sig mil utan att man noterar allt man passerar. Det är bara att köra på. Medan skogsstigen är snårig, man måste se var man sätter fötterna och det tar betydligt längre tid att ta sig fram. Dock, efter ett tag så tröttnar man på att köra fort, att inte upptäcka något nytt och inte uppleva något på vägen. Motorvägen är också farligare och ju fortare du kör, desto större är risken att något går snett. Den trygga vägen blir istället en dödsfälla och man blir fartblind. Tillslut ser man inte älgen som springer över vägen och då kan allt ta slut....

Stigen däremot är lugn och trygg, men inte till en början. Innan man vant sig vid den ojämna marken, alla intryck och ljud, så upplevs skogen som väldigt skrämmande, för det spelar ingen roll hur fort du tar dig fram, du är fortfarande kvar på stigen och i skogen. Istället lär man sig att läsa av omgivningen, lyssna till alla ljud och fokusera sig på att ta del på alla nya intryck som ges. Tillslut blir denna stig en trygg väg och man vet vart man ska sätta ner fötterna utan att snubbla. Innan en katastrof händer finns det oftast ett val, man hinner oftast tänka efter innan man tar nästa steg, nästa val. Visst finns det ingen garanti för att allt förflyter på smärtfritt, men man minskar iallafall risken.

Jag har så länge valt den snabba motorvägen, för att slippa tänka efter, för att sträva efter ett mål som egentligen inte existerar, för ju längre jag kör, desto fortare vill jag köra. Det finns inget stopp, målet kommer bara längre och längre bort. Nu har jag valt att ge mig ut på stigen, där jag måste lära mig att läsa av omgivningen, lära mig att sätta mina fötter rätt och vara uppmärksam. Stigen är inte rak och jag vet inte riktigt vad den leder, men jag tänker följa den. Vissa dagar får jag ta mindre steg, för att inte kliva snett, medan andra dagar kan jag ta stora steg då jag vet vart jag ska. Det handlar om att våga. Jag vågar, vågar du?

Tuffdag

Idag har jag trotsat anorexin ska ni veta! INGEN träning alls idag, inte ens en powerwalk! Tvärtom har jag ätit MASSOR och suttit mycket stilla. Det kryper i kroppen och jag vill inget hellre än att ge mig ut på en "löptur", men jag FÖRBJUDER mig själv. Vilket är otroligt jobbigt. Det handlar om att bli frisk. Det är OK att vilja vara smal, att träna mycket och äta "hälsosamt" men då ska de ske utan tvång och ångest. Tränar man mot ett mål, tex att klara milen under 40 min eller ta 150 kg i benpress så kan man känna press att man ska ut och träna för att inte sabba detta mål, men det är ju en annan sak, än att man känner press att man måste träna för att "bränna" kalorier.

Tänkte skriva dagens mat för att visa att jag talar sanning!

Frukost: 2 mackor+ost+paprika

Lunch: kyckling+3 potatisar+sås

Mellis: 1 banan+2 sesamkakor+ 2 mackor med ost

Kvällsmat: Spaghetti+köttfärssås (3/4 portion dock)

Kvällsmål: 2/3 äpple+ 1 kladdkaka (!!!)

Ser ni? Jag klarade en hel dag utan att träna och spy! Jag är bäst helt enkelt!

Pepp

Nej nu måste jag rycka upp mig. Det går inte att falla tillbaka, det är inte ens ett alternativ. Jag måste börja leva ordentligt nu. Det är nu eller aldrig. Jag ska börja träna mindre, släppa lös ångesten och besegra den för alltid! Jag har raderat alla äs bloggar som triggar, det hjälper inte mig att läsa om flickor som vill gå ner i vikt. För jag fann inte lyckan där, jag måste sluta romantisera viktnedgång. Viktnedgång=undergång. Punkt slut. Jag ska fokusera på att leva och hantera vardagen, finna mening med livet via mig själv.

Någon som är med mig på resan?

Tröttmössa

Känner mig helt slut idag, min energi är på minus och jag är super seg. Har även en massa jobbiga tankar i mina banor och det gör att jag omöjligt kan koncentrera mig. Det är främst hur min framtid ser ut gällande min ätstörning, den är ju kvar och den växer. Åh jag vill bli fri, jag vill bli frisk, men jag kan inte känns det som. Nåja, det är säkert bara en tillfällig svacka, men jag känner mig ganska moloken just nu...

Blev ingen morgonträning, orkade inte, när det bara är ångesten som driver än så kan man lika gärna skita i det. Träningen ska jag må bra av och drivas genom all energi och näring från mat, inte från det anorektiska monstret. Hon ska bannemej inte få förstöra min träningsglädje!

Status: OK

Dagen blev bättre än förväntat, även om jag var inne hos min psykolog och grät en skvätt. Vi gick igenom tänkbara orsaker till att jag har blivit så deppig igen, kan det vara hormoner? Eller är det den typiska vårdepressionen? Vi kom gemensamt till att jag fått ett ordentligt bakslag, mitt matmonster lämnar mig inte ifred. Om jag missar ett mål, eller spyr, eller inte äter upp allt, får den kraft och återtar kontrollen över mig. Ett mål blir ett till, som sedan blir ett tvångsmässigt beteende. Får inte äta upp allt, för inget händer ju om jag lämnar? Det gör att jag blir svagare fysiskt vilket genererar till att jag blir ännu svagare psykiskt. En ond spiral som är svår att stoppa.

Imorgon blir det nya tag, för det har blivit en del "fail" idag. Dagen börjar med en löptur på morgonen och sedan dagvård, för att sedan avslutas med milen. Det ska gå och jag ska ÄTA som en häst!

Hoppas på en bättre dag

Usch, igår var inte min dag. Mådde verkligen skit och förmådde mig knappt att äta, men lyckades tvinga i mig lite mat i alla fall. Det var som en våg av hopplöshet och mörker som föll över mig och ångesten blev helt plötsligt en del av mig. Liknande känsla finns idag, men jag tänker inte "den" låta förstöra min dag.

Körde ett morgonpass på gymet, det var tungt idag. Inte konstigt med tanken på gårdagens begränsade intag. Måste skärpa mig, vill inte ge upp träningen. Det är ändå "bra" att jag märker på min kropp att jag presterar så mycket sämre när jag svälter. Tävlingsmänniska som jag är hatar jag att inte kunna springa lika fort och ta lika tunga vikter osv. Det gör att jag sporrar mig till att äta ordentligt, för att kunna förbättra mig! Även om det inte ska vara anledningen till att äta, men det är en god väg och ett logiskt tänkande!

Idag ska jag vara hela dagen på dagvården, känner att jag behöver det. Sedan blir det ett pass i kväll förutsatt att jag får i mig alla mål, samt ska jag tvätta och städa hela lägenheten. Det behövs verkligen.

Nej

Mår verkligen inte bra. Känner mig jätte nedstämd och allt känns dystert. Det finns en klump i min mage och den får jag inte bort. Varför är det så? Klarar jag ingenting alls längre? Minsta press och jag bryter ihop. Vad är jag för människa egentligen? Så jäkla svag. Åh.

Plan

Har satt upp en liten träningsplan, eller en ram eller i alla fall riktlinje på hur veckans träning ska se ut, jag har ju så lätt att överträna så det är lika bra!

Måndag: 40 min promenad innan frukost.

30 min cross eftermiddag

60 min ridning

Tisdag: 30 min cross på morgonen

60 min styrka

20 min löpning på kvällen

Onsdag: 30 min cross morgon

60 min ridning

40 min promenad kvällen

Torsdag: 30 min cross morgon

40 min styrka

Fredag: Springa milen

Lördag: 60 min styrka

2 h promenad

Söndag: 45 min cross

25 min löpning kvällen

Är det för mycket? Eller? Kommer äta som en häst!

Anmälan till universitet hösten 2010

Idag kan man börja anmäla sig till utbildningar som startar i höst, idag kl 13.00 för att vara exakt. Det känns stort att anmäla sig i år, som om det är på riktigt den här gången. Det blir början på mitt nya, friska liv. Ett liv vars grundsten är vilja, mitt liv ska handla om mig och vad jag vill göra. Det låter så paradoxalt när jag skriver så, men på vilket annat sätt kan jag beskriva något så fundamentalt? Hittills har mitt liv varit anpassat efter min omgivning och deras behov, nu är mitt liv anpassat efter mig och mina behov. Detta ger upphov till skuldkänslor, jag känner skuld över att jag prioriterar mig själv först och det skapar ett kompensatoriskt tänkande, vilket i slutändan leder till att jag åsidosätter mig själv.

Min ätstörning kommer inte vara borta till i höst, hon är för stark. Det handlar mer om hur jag ska kunna leva ett liv, utan att hon blandar sig i alldeles för mycket. Hur ska jag frånta henne makten som jag tidigare givit henne? Jag är för svag för att vinna kampen men för stark för att förlora den. Det måste finnas en mellanväg, ett gränsland där jag skyddas av hennes röster men samtidigt får hennes trygghet. Det låter bisarrt, men det är en bisarr sjukdom, utan dess like förhäxas man av hennes ångor och den trygghet och falska självkänsla hon ger får mig att klara vardagen. Det handlar om ett fult spel, där dess regler är; förvrängd kroppsupfattning, äckelkänslor, hårda ord och ful spegelbild. Jag kan inte ens neka dessa, för jag upplever de som verkliga, det är min vardag och min verklighet. Alla mina sinnen tror på det, mina känslor tyder på det och bara mitt förnuft talar emot det. Men när ska man lita på sitt förnuft? Alltid? är det inte magkänslan som man ska följa? Jag är trots allt knäpp, mitt förnuft kan ju också vara infekterad av den bisarra sjukdomen, eller hur?

I höst ska jag söka något som kan ge mig mitt liv tillbaka, istället för att fokusera på det som varit, ska jag fokusera på det som komma skall. Det gäller bara att lista ut, Vad Jag Vill.

Energilös

Känner mig helt utmattad, all energi har runnit av mig och jag orkar ingenting. Jag är mentalt helt slut, det är dags att börja prestera Miranda. Men jag gör det så gärna. Dem jag älskar kan jag dö för......

Var på gymet i morse och sprang 1 mil på 44.40! Känner mig grymt stolt! Körde även ett styrkepass på nästan 40 min på kvällen. Känns som att jag har hur mycket energi som helst när det kommer till det fysiska. I morgon ska jag vara på avdelningen redan 8.00. Suck. Men men, sådant är livet.

Blä vilket omotiverande inlägg, men man kan inte alltid vara på topp, eller hur?

God natt!

Tidig morgon

Jag ska alltid vakna tidigt när jag väl får chansen att sova ut. Inte ens min hund vill gå upp, fick släpa ut honom på en promenad och då sprang han iväg och kissa, för att sedan sätta fart mot dörren igen. Det blev att vända och gå tillbaka till lägenheten. Pojkvännen sover också, fast det behöver han. Funderar på hur jag ska spendera dagen. Har en fruktansvärd träningsvärk, så det känns inte lockande att ge sig ut och springa nu på morgonen. Nej jag väntar tills gymet öppnar och ställer mig då på crossen i 30 min. I eftermiddag blir det styrka ö.k med min kompis.

Åh det är så vackert väder ute, klarblå himmel och sol. Jag kanske ska tvinga ut hunden på en morgonpromenad trots allt?! Ja det gör jag!

En seger!

Löptränade 4 km ute, hade en sådan jävla håll efter 15 min, men jag fortsatte att springa och det gjorde så j*vla ont =( Dock är jag stolt över att jag lyckades springa trots smärtan. Det gäller att aldrig ge upp, hur ont det än gör.

Att kämpa mot min ätstörning kan liknas med dagens löptur. I början när jag väl började springa var det lätt, lite stelt, men inte ett dugg jobbigt, efter ett tag blev det jätte jobbigt eftersom jag lade upp tempot lite för mycket, gick ut för hårt i starten. Sedan rulla det på utan svårigheter, för att sedan säga, PANG och smärtan lamslog mig. Mitt i allt stannade jag upp och frågade mig själv, ska jag ge upp? Eller ska jag bita ihop och trotsa smärtan? Bestämde mig för det sistnämnda och fortsatte. Motivationen var låg, men jag visste att ju fortare jag sprang, desto snabbare skulle jag nå målet. Det gällde att blicka framåt, lyfta huvudet och sträcka på mig. Den sista biten var plågsam, men jag gav inte upp. När jag väl var framme kändes det som en seger. Jag lyckades!

Det gäller att aldrig ge upp och peppa sig själv till max. Genom att verkligen försöka och satsa lyckas man tillslut, även om det inte går så fort som man hade hoppats! När jag kom hem belönade jag min kropp med en smörgås och ett äpple samt en kopp te! Idag har jag inte heller spytt eller slarvat, utan följt schemat perfekt! Bra jobbat Miranda!

Min bästa vän och värsta fiende

Nu sitter nog många och kollar på Melodifestivalen, men inte jag. Håller på att sätta på mig skorna för att ge mig ut på ett löppass med min hund. Måste få rensa tankarna, måste få ro och släppa all kontroll. Mina andetag kommer leda mig till målet och endast tröttheten kommer hindra mig från att springa, för alltid. Det känns jobbigt att äta utan att träna, det är svårt att svälja och varje tugga växer i munnen. Hon finns med mig överallt och styr mina val, hon sparkar på mig, trots att jag redan ligger ner. Ändå är hon min trygghet, hon ger mig ett mål, en dröm som skall uppfyllas. När hon är nöjd med mig leker livet, jag får ro och kan slappna av ett tag. Hungern är inte märkbar, för den är ett bevis på att jag lyckas lyda. Hon är min bästa vän, men samtidigt min värsta fiende. Hur ska jag kunna överge en vän?

Solig Lördag

Gårdagen gick alldeles utmärkt! Körde ett styrkepass på 1 timme och idag kan jag knappt gå. Utfall ger verkligen träningsvärk, det gör till och med ont att sätta sig på toaletten. Kände mig lite små krasslig igår, men idag känns det bättre! Längtar till att bli helt återställd så jag kan ge mig ut och löpträna! Förut klarade jag bara av att träna på morgonen pga håll, men nu är kvällarna mycket skönare. Har mer energi och det känns som att jag springer fortare än vad jag gör eftersom det är mörkt. Varvar löpträning med att gå, för att undvika håll.

Idag ska jag bara ta det lugnt, gå promenader, sola lite, kanske hälsa på någon kompis och ikväll blir det att äta ute (!), Thaimat, glasnudlar med kyckling och wokade grönsaker, mums! Även min ångest skriker NEJ till sådan mat, så kan jag njuta när jag väl sitter där och äter. Till frukost blev det två mackor med ost och en kopp Te. Det tar mig emot fortfarande att äta bröd, men det är något jag måste lära mig att äta, särskilt eftersom jag behöver kolhydraterna när jag tränar. Nästa vecka ska jag träffa min kära mor, vi har inte setts på över 2 månader, vilket är det längsta vi varit ifrån varandra någonsin. Haha. Tror hon tror jag är smalare än vad jag är, så hoppas hon inte utbryter; tycker inte du är så smal. För då kommer jag bryta ihop. För jag vet att jag ligger på ett BMI på 17. Vilket inte är så smalt för en anorektiker. Visserligen är det tankarna som är anorektiska, men många förknippar anorektiker med benrangel, och jag är inget benrangel. (Mina muskler finns kvar och jag är i god kondition). Även om min mens är borta, vilket oroar mig. Men den kommer väl tillbaka så småningom....

Unna dig något gott!

Nu är det dags för fredagsmys! Äntligen helg igen visst är det skönt? Eller? Många ätstörda är livrädda för helger, för det innebär frestelser, hets och ångest. Helgen spenderas mestadels genom att undvika mat och räkna kalorier. Målet är att äta lite och röra på sig mycket. Kompensationstänkandet tar över allt och om man väl "unnar" sig något, så dras middagen in, matintaget blir drastiskt mycket mindre och detta resulterar i att "hetssuget" (hungerskänslorna) tar över och man kan inte sluta att äta av det goda. Detta är ett helt sjukt beteende!!!!

Istället för att svälta in helgen, ät ordentligt. För om kroppen är nöjd, kan man äta "lagom" av det goda och njuta av det! Att unna sin själ ibland är inget fel, och inget man blir tjock över, om det sker ibland. Det farliga är att svälta sig själv för att kunna äta te x godis. För vad händer då om du har en full godispåse? Kan du ta 2 hg och sen sluta? Njae, påsen slukas nog och ångesten river inom dig. Istället ska man äta sina 5 mål, precis lika stora som alltid och ta 2 hg godis utöver det. Man blir nöjd av det, det räcker faktiskt! Visst kan man få ångest, men det är en ångest som man måste kunna hantera, för det är sjukligt. Ibland kan det hända att jag köpt hem godis, men när jag ska äta det är jag inte sugen och sparar det till nästa dag. Detta skedde aldrig när jag inte åt ordentligt, för min kropp var ständigt hungrig. Men det är ju inte så konstigt!

Så våga sätta dig med lite godis och njut av det! Nej nu ska jag gå till affären!

Fyfan

Mår inte vidare bra, näsan rinner och jag känner mig allmänt hängig. Åkt på en liten förkylning. Laddat upp morgonen med 1 Berocca + 2 alvedon+ Rinexin+ Sinova Forte. Nu ska jag gå och lägga mig igen, struntar i dagvården idag. Onödigt att smitta ner alla andra. Hoppas på att jag mår lite bättre i eftermiddag, för då blir det styrketräning och promenader. Måste hålla igång, fast i lagom takt, håller mig friskare om jag håller igång. Varför vet jag inte, talar emot all logik. Min kropp är enastående helt enkelt.

Ska verkligen se till att öka min muskelmassa rejält nu. Ska börja styrketräna varje dag, fast olika muskelgrupper. Nu har det även börjat tina upp och kan ge mig ut på löpspåren igen! Nej nu ska jag gå och lägga mig. God natt igen!

Lurad

Har inte tränat idag. Känner mig små krasslig och har ingen ork. Men ha ätit som ordinerat ändå. Det känns i hela kroppen, det sliter och river i mig. Vill bort ifrån min feta kropp. Gå ut och springa i en timme, fasta i morgon och sluta tro att jag är värd något om jag äter. Det är jag inte. Vill inte sluta gå ner, vill fortsätta ha kontroll och svälta. Låta min kropp skrika "hjälp mig". Men. Det går inte.

Hur mycket jag än vill ge upp nu så kan jag bara det inte. Inte när jag kommit så här långt. Fan. Mitt mål är inte uppnått, jag är inte smal än. Jag är en misslyckad anorektiker som ligger på gränsen mellan underviktig och normalviktig. Inget kan jag göra ordentligt, utan bara halv bra. Men. Jag kan inte ge upp.

Får fortsätta min morgondag och ta mig igenom allt, förhoppningsvis kan jag träna lite i morgon. Hoppas bara att jag inte är lika snorig. För jag vill kunna äta med lagom ångest. Mer klarar jag inte nu. Men. Jag måste klara av mer, kämpa mer; Annars kommer jag aldrig bli frisk....

Tips!

Lägger upp lite tips på bra, proteinrik och näringsrik mat! Jag brukar vara lite ensidig i min kost, men jag har börjat utöka mitt register lite!

Frukost

Sicken röra

2 1/2 dl yoghurt (mini eller lätt) gärna naturell eller med blåbärssmak

1 krm kanel

4 msk mini keso

blanda ihop och ät! Riktigt gott och särskilt om man är sötsugen!

Gröt på mjölk

1,5 dl mjölk

1/2 dl vatten

1/2 dl havregryn

1 krm salt

*Koka upp på svag värme, gröten blir mer "rinnig" och inte fast. Är gott och grynen blir mer "lättsmälta".

Äggröra

2 ägg

2 msk mjölk

2 msk vatten

1 krm salt

1/2 tomat i bitar

*Blanda och stek! En riktig proteinbomb

Lunch

Korvstroganoff med ris (ca 4 port)

400 g falukorv

1 gullök

1 burk Arla kökets stroganoff panna

Fullkornsris

*Koka upp riset, gärna ris som ska kokas i 40 min. Strimla korven och hacka löken. Stek i olivolja och häll sedan i "stroganoffpannan" och låt koka på svag värme 10 min. Utsökt gott!

SötSallad

Isbergssallad

4 soltorkade tomater

2 bitar fetaost

1/2 avocado

1 msk Solrosfrön

Gurka

Paprika

1/3 rödlök

2 msk Kesella mini + pressad vitlök i

1 ägg (kokt)

100 g kyckling (lagad)

*Blanda alla ingridienser och pressa lite lime och salta. Proteinchock för kroppen, dressingen ska blandas med pressad vitlök. Sedan bara att äta!

Mer tips kommer, men måste iväg!

Trötthet

Hade möte med min psykolog idag, brukar vanligtvis ha möte med henne på torsdagar men hon ska på semester så alla vi fick pressas in idag. Jag berättade för henne om mina framsteg och hur hårt jag kämpat. Har faktiskt nästan helt slutat spy nu, det kan hända ibland, men det är oftast pga "fel" mat eller oregelbundna måltider. Är fortfarande beroende av dagvården och dess måltider, för det krävs mycket stöd när jag äter. Det går inte att äta själv, än. Nästa steg är nu att våga göra fler avsteg och äta mer "ångestladdad" och "förbjuden" mat. Ska också slussas ut ur dagvården långsamt. Ångest. Men det ska gå, det MÅSTE gå.

Kom precis hem ifrån en skön löprunda runt Gärdet med min hund! Gud vad mysigt det var! Sprang utan ångest och med lätta steg. Tänkte att jag lämnade allt gammalt groll bakom mig. Det funkade ganska bra!

Hoppet sviktar

Min tro på mig själv börjar svikta. Känner mig tom och trött. Hur ska jag orka med framtiden? Varje dag försöker jag fylla mig själv med livsenergi och vara den glada Miranda. Utåt sett mår jag bra, men på insidan är det kaos. Demonerna knäcker mig och mitt sätt att fly börjar likna det jag gjorde förut. Fejk leendet på, starka ord aktiverat och starta döma dömandet. Jag hatar mig själv för detta. Det är något jag vill ha bort ur mitt liv, vill inte att den attityden ska vara en del av mig. Det är dags att sakta ner tempot och börja leva i nuet. Ta tillvara på alla färdigheter som jag lärt mig. Sluta döma, börja känna och reflektera. Det låter så enkelt men för mig är detta otroligt svårt.

Vad kommer hända när dagvården tar slut? Hur ska jag Kunna fortsätta? Kan inte äta ensam, det går bara inte. Så fort det ställs krav på mig raserar min värld. Tryggheten försvinner och jag blir utelämnad åt mitt öde, vilket inte vill mig väl. Vad aka jag ta mig till?

Har haft en strålande dag idag! Solen ger mig verkligen energi och hela kroppen skriker VÅR! Idag sprang jag 5 km och tog en morgonpromenad i solen. Hoppade frukosten på Dagvården och tog en lång dusch och bara pysslade om mig själv! För första gången på länge kände jag mig så lätt, allt kändes så självklart och enkelt. Sedan att känslan inte varade så länge är inget jag kan göra något åt. Det kommer allt eftersom. På kvällen har jag mest tagit det lugnt och bara umgåtts med min pojkvän. Åt lite kladdkaka och ångesten började direkt riva i kroppen, men istället för att spy, tog jag mig en varm skön dusch. Försökte avleda ångesten så gott jag kunde, även om jag fortfarande bara vill spy. Känner mig så äcklad.

I morgon bitti får jag sällskap när jag tränar, min bästa kompis har bestämt sig för att börja träna och jag ska vara hennes Pt! Det blir 30 min (ca 7 km) cross och på eftermiddagen ett träningspass. Fokus på armar, bröst, rumpa, mage och rygg. Magrutor nästa! Annars är morgondagen helt TOM! Skönt, ska passa på och tvätta och städa igen. Blir väl kanske en hyrfilm och mys på kvällen. Idag tycker jag att jag kan skriva upp mitt matintag, då det är bra!

Frukost: 2 mackor+ leverpastej+skinka+1 glas mjölk

Lunch: Kalops med ris+grönsaker

Mellanmål: Riskaka+äpple+Te

Kvällsmat: Spaghetti+köttfärssås

Kvällsmål: Sallad+soltorkadetomater+fetaost+kladdkaka

Bra va?? On my way to a normal life!

Nej nu en liten kvällspromenix! God natt!

Ny design och header

Är det någon vänlig själ som vill hjälpa mig att få en ny header och design? Jag är kass på sådant....

Det går om man vill!

Idag har jag haft en superhärlig dag! Först så har vi storstädat hela förrådet och lägenheten, köpt en ny byrå på IKEA och gått promenader! Nu är det bara lite kvar innan jag kan få ro, haha, jag kan uppfattas som en slarvmaja, men sanningen är att om det är kaos runtomkring mig, är det kaos inuti. Vill vara pedantiskt, men misslyckas ofta! Sitter och dricker på ett super gott fruktte! Jag älskar att dricka Te, gärna fruktiga och lite syrliga teer. Har i lite minimjölk. Jo jag vet, borde vara mellanmjölk men jag tycker inte om det. (Tyvärr fortfarande förbjudet). Jag var ute på en promenad på Gärdet. Lyssnade på lite "deppmusik" och sakta men säkert fylldes mitt inre av tusen nålar och i huvudet snurra bara negativa tankar. Jag är känslig för förändringar, för stress och krav. Det kan handla om att jag "upplever" att en vän är sur på mig eller att jag inte räcker till. Detta sätter fart på demonerna inom mig och jag får sedan ångest av all mat jag äter och det resulterar i ännu mer ångest.

Denna onda spiral är något jag har svårt att stoppa. Jag känner bara förtvivlan och frågar mig gång på gång om jag klarar av att leva med mig själv. Allt eskalerar och min mening med livet dunstar bort. Idag höll jag på att drunkna i det svarta djupet, men vet ni? Jag tog mig upp. Istället för att älta allt som är jobbigt och sjunka nedåt, slog jag på mina favoritlåtar och började sjunga med. Sket i om någon hörde mig, Spice Girls skrålade i mina lurar och jag låtsades att jag var Emma. Började tänka på allt positivt som hänt och allt roligt som jag har framför mig. Istället för att se alla problem, såg jag bara alla lösningar! Visst flydde jag från mina känslor, men inte på ett destruktivt sätt. Det är ok att fly, man måste kunna låta allt rinna av än. Det mesta av mina problem är uppbyggda på fiktiva känslor och har ingen förankring i verkligheten. Bara för att jag känner en sak, behöver det inte betyda att verkligheten är sådan. Istället för att bygga en mur av känslor, försöker jag göra moln av dem, för att sedan bara låta mig själv gå rakt igenom utan att ta någon skada!

Det går om man vill, den enda som kan ändra ens inställning är man själv. Har börjat inse det nu. Försöker ta tag i mina känslor och problem, möta dem, för att sedan låta dem passera. Färdigheter är något vi alla lär oss förr eller senare, men jag behöver dessa nu, för att kunna möta mitt liv och hantera vardagen!

Söndag

Var först på gymet i morse, sprang 1 mil på 47 min. Helt slut. Magen ville ha frukost, men eftersom jag får håll om jag äter innan fick jag hoppa den. Hoppas nu att resten av dagen går bra ändå. Fasiken så skönt det var att träna, efter gårdagens energibomb så orkade jag hur mycket som helst! Kunde kört 30 min till, men jag ska ta det lugnt. Tränade ju på tom mage och det är bara bra för fettförbränningen de första 30 min, sedan tas det av musklerna och det vill jag inte! I morse när jag låg i sängen kände jag på mina bröst, fick en klump i magen, det var en knöl! Bad min kille känna efter, han kollade mig i ögonen och sa: Det är dina revben man känner, det är BEN och ingen knöl. Älskling du tränar bort dina bröst..... Även om jag borde reagera "nej", så blev jag lite lättad, jag har inte rusat upp i vikt, utan snarare tvärtom. Det känns bra, nu kommer jag våga äta lite mer ändå....

Resten av dagen ska jag städa, gå promenader och bara ta det lugnt. Behöver vila upp mig lite. Kanske blir det ett pass till på kvällen, men jag får se hur jag känner mig! Det är viktigt att lyssna på kroppen Miranda, ge den vad det vill ha! Nej nu ska jag sova lite på maten innan vi sätter igång och storstädar!

Lördag

Dagen bestod av många utmaningar. Efter en trevlig fredagskväll med lite vänner, som tyvärr slutade i att jag spydde, så hade jag ångest redan på morgonen när jag vaknade. Gick till gymet och körde lite styrketräning och kondition (bara 30 min) det var egentligen min vilodag, men jag fuskade. Sedan blev det "bakis" mat för oss, min kille åt kebabtallrik och jag sallad. Det var dock gyros i och SÅS. men jag åt hälften och trots att ANA skrek: SPY!! Så gjorde jag inte det. Istället drack jag vatten och vila. Under dagen blev det mysiga promenader i solen, så skööönt väder. Äntligen lite sol. På kvällen åkte vi hem till min killes föräldrar och där bjöds det på thailändsk mat. (Fick panik, onyttigt!!) Dock åt jag wokade glasnudlar med grönsaker och kyckling. Det smakade ljufvligt! Åt hälften (man får ju hur mycket mat som helst ju!) och tog resten idag till lunch. Så jag åt 2 "förbjudna" mål utan att spy!

Inte nog med att jag åt detta. Åt även en kanelbulle (vi fikade hos min killes moster, så jag kunde inte neka hennes nybakade bullar som hon gjort för att vi skulle komma) och sedan några godisbitar på kvällen + kvällsmål! Alltså jag klarade det! Fast ångesten rev i magen och ANA satt på min axel och skällde på mig, vilket har resulterat i dålig sömn. Men jag måste ju utmana mig själv, annars blir jag aldrig fri. Annars flöt dagen på bra, men jag var helt slut när jag kom hem. Det är psykiskt krävande att äta och stå emot alla röster och impulser. Ska nog ta det lite lugnt de närmaste dagarna med maten, för annars kommer jag få ett hårt bakslag och jag är inte tillräckligt stark för det än.

Våga bli frisk!

Mid rädsla att bli lämnad överrumplar mig ofta. Jag grips av panik och jag kan bara tänka i dystra banor med ett katastrofalt slut. Det tänker inte jag göra den här gången. Om jag nu kommer ses som frisk, ska jag lita på deras bedömning. Jag har 1 månad kvar på dagvården och sedan återupptar jag DBT:n igen. Jag behöver den. Tänker inte låta livet glida ur mina händer igen, så stark som jag ändå lyckats bli under dessa månader. Min ätstörning finns kvar och jag går ner i vikt fortfarande, men det är inget som skall hindra mig längre. Jag ska satsa på mitt liv nu, ordentligt. Det finns mycket jag vill göra och upptäcka innan studierna drar igång igen. Jobba kan jag alltid göra och i värsta fall kan jag leva på mina sparpengar ett tag. Mina föräldrar kommer stötta mig och ge mig jobb, så varför är jag så rädd? Egentligen är det inte den ekonomiska biten jag är rädd för, utan att jag ska börja springa igen. Öka mina ambitionsnivåer och krav, för gör jag det, kommer det knäcka mig. Det måste jag ha i åtanken. Men bara för att jag börjar leva "normalt" igen behöver det inte betyda att krav ska bli en del av min vardag, utan tvärtom. Jag behöver bara klara mig, mitt inre måste få läka. Mitt "nya" liv är ett liv som är baserat på att jag ska överleva och det med ett leende på läpparna. Mitt "nya" liv ska jag forma efter mig själv och mina behov. För jag är speciell, precis som Du.

Funderar på att skaffa en häst, eller låna en, bara för att få tillbaka rutiner och glädje i livet. Jag ska börja ta hänsyn till min kille och hans liv, mer än vad jag gjort hittills, han kämpar så med sina studier och han behöver en stöttande flickvän. Tänkte även boka in en resa till han och mig efter sommaren, kanske blir det Paris? Rhodos? New York? Beroende på de ekonomiska förutsättningarna vi har blir det den bästa möjliga resan för oss, och vår kärlek. Jag ska även hälsa på min mormor mer, njuta av hennes tillvaro så mycket jag kan, man vet aldrig när den tiden är förbi. Tänker åka med min kille till hans morföräldrar i skåne och kanske ta en tripp till Göteborg för att gå på Liseberg? Tänker ta tag i mina språkkunskaper och lära mig ett nytt språk, om så bara grunderna. Min mammas hundar behöver utbildas lite och det kan jag ta mig an på under sommaren och det kan jag tjäna en slant på. Min gamla tränare behöver säkert hjälp i stallet också.

Det gäller att se möjligheterna, även om jag VET att i morgon kommer inte samma positiva energi finnas, men jag ska ha dessa tankar i åtanken så fort det börjar mörkna. Det blir mitt lilla ljus i tillvaron. Jag måste trots allt leva mitt liv efter mig själv och mina behov. Vad nu dessa är får jag ta reda på under resans gång, tillbaka till livet!

Var bara en snabbis på avdelningen idag, kände inte för att vara där efter det som sades igår. Jag blir lite less på allt. Pratade dock med min terapuet och hon tröstade mig. Skulle inte oroa mig för det som psykologen sa, eftersom hon inte är läkare och kan göra en bedömning om eller jag kan arbeta eller ej. Ska fortsätta att kämpa vidare! Idag har jag klarat utan att spy och har ätit hyfsat bra!

Varför ska allt bli så fel?

Igår var ingen bra dag alls. Jag mådde verklige skit och använde alla mina krafter till att hålla mig på benen. Efter mötet med min psykolog så var det inte långt till tårarna, men eftersom jag gör allt för att distansera mig från problem, så kom det aldrig några. Det fanns bara en enorm smärta. Hon pratade om att eftersom jag inte nått upp till målen för min behandlingsplan så kanske jag ska avsluta min behandling, eftersom den inte ger något. Detta skapade panik, jag försöker ju verkligen, men ångesten håller mig i ett järngrepp och jag kan inte mer än att kämpa. Andra medicinska skäl gör också att hon ifrågasatte om det var rätt tidpunkt för behandlingen. Även slank det ut en fråga om vad jag hade för planer inför sommaren, som om jag skulle vara frisk då? Hallå?? Du säger indirekt att jag är för sjuk för att få behandling, då kan du väl inte mena att jag är frisk nog att jobba? Omgivningen lugnar mig och säger att hon inte menar så, men jag är så paranoid att tro att så är fallet...

Det handlar inte om att jag inte vill, absolut inte. Jag vill verkligen bli bra, jag vill börja leva. Har utvecklats så mycket på en kort tid och jag önskar hon kunde se det. Min psykolog behandlar ju inte mig utan det har jag en terapuet som gör, som jag haft nu i 8 mån. Hon förstår mig, hon berömmer mig för alla framsteg jag gör. Från att ha sett döden som enda utväg ser jag nu livet. Dock är mitt självförtroende såpass dåligt att minsta sak får hela min värld att vändas upp och ner. Det är något jag måste jobba med och som jag jobbar med, men det är så jag reagerar just nu och även om jag vill, kan jag inte få bort dessa känslor och reaktioner. Skickade ett sms till min terapuet, där mina ångest och kval gick att får fram mellan raderna. Olyckligtvis missade jag hennes samtal, men hoppas på att få träffa henne idag. Jag vill verkligen bli frisk nu, ha hela våren och sommaren på mig att bli frisk, så att jag kan satsa på framtiden sen.

Trött

Är så himla trött, igår blev det nog lite för mycket. Körde Tot 1 mil på crossen, gick 16000 steg och dansade 1 timme. Jag åt visserligen helt okej, inget kom upp! Men med tanke på min träning är det tok för lite ändå. Idag ska jag fika med en kompis och sedan rida och träna 40 min styrka! Känner mig inte särskilt taggad nu, men det blir bättre när jag tankat på kroppen med energi! Funderar på att ta mig till Apoteket och köpa vitaminer, för jag känner att jag har brist på något men jag vet inte vad. Usch i
morgon är det vävning, det är det alltid på torsdagar här. Tänker inte se siffrorna, men jag vill ju ändå veta. Men men.

Nu ska jag spela spel med några tjejor här på avd. Tror det blir monopol!

Tjock

Usch, idag är en sådan dag då jag känner mig äcklig och fet. Ni vet dagar man helst vill gömma sig under täcket och svälta ihjäl. Dock ska inte denna känsla förstöra min dag! Det finns som sagt ingen sanning i att jag är fetare en dag och smalare en annan, men känslan finns där och den måste jag jobba med. Kan det vara så att tjockkänslan kommer från min primära känsla rädsla? I själva verket är jag livrädd att ta steget fullt ut och bli frisk? För att jag ska behöva återgå till vardagen och all press och stress det innebär? Eller för att jag är rädd för att min omgivning inte längre ska ta hänsyn till mig när jag blir frisk? Att alla i själva verket är snälla enbart pga att jag är sjuk? Eller är jag helt enkelt rädd för att bli fet? Att jag ska tappa kontrollen o rusa upp i vikt likt i somras? Att jag ska uppfattas ha "dålig" kontroll och gå upp i vikt ?

Ja, så är det nog! Jag är rädd för att jag inte ska klara livet o allt det innebär. Men det behöver ju å andra sidan inte betyda att jag inte klarar det, utan snarare måste jag själv sätta ribban för vad jag ska klara. Det är ju mitt liv och jag bestämmer själv vad det ska innehålla. Får försöka i största mån jag kan att plocka bort stress och krav ur vardagen. Sedan kan jag inte vara så egoistisk att jag kan kräva att min omgivning passar upp och särbehandlar mig. Jag är som alla andra, dock lite känsligare. Relationer ska ge mig motivation och livskraft och byggas på omtanke, respekt och ömsesidighet; från båda parterna. Blir det en radikal skillnad mellan mig o min familj och mina vänner får jag ta problemet då. Det gäller att våga ta konflikter och prata öppet om ens känslor i den relationen. Inte heller finns mitt värde som person i hur jag ser ut eller väger. Att äta normalt blir maninte fet av, så är det bara. Kontroll och mat är en livsfarlig kombination och ska absolut inte kopplas ihop! Men förnuft och mat däremot är en bra kombination som man skall använda sig av. Det viktigaste är trots allt hur du ser på dig själv, för det lyser igenom allt och påverkar omgivningen!

Helt okej dag. Har precis ätit mellanmål och inväntar att maten skall brytas ned så jag kan gå och träna! Har otroligt ont i magen idag och jag börjar ana att jag kanske är laktosintolerant. Gjorde ett test om jag var det för några år sedan, men det visade inget. DOCK kan man ju ha enzymet, men att det inte är aktivt eller tillräckligt bra. Har fortfarande inte fått någon läkartid och det suger verkligen, vill få bort denna smärta och satsa på att bli helt frisk!

Var även hos terapueten idag, åh hon är så bra! Vi pratade om skam och skuld och våra primära känslor. Hon berömmer mig hela tiden att jag kommit så långt med min förmåga att hantera och förstå känslor. Varje gång jag träffar henne fylls jag av lugn och massor av energi. Det är långt kvar, men jag har kommit en god bit på vägen. Allt handlar om att finna sig själv och ens INRE kvalitéer, att fastna i det yttre kan driva vem som helt till vansinne, för där finns ingen sanning, inga känslor och ingen förmåga. Jag kan aldrig ändra på hur jag ser ut, men jag kan ändra på hur jag uppfattar mig själv. Även om jag sminkar mig, tappar vikt, opererar mig eller ändrar klädstil, är jag den jag är och min bild över mig själv är detsamma. Det är Fejk. Det är känslan som är viktig och inte spegelbilden. Bara för att vi ätstörda människor har gjort en funktion där spegelbild=värde behöver det inte vara så som verkligheten i realiteten är.

Det går inte heller att gömma sig eller undvika sin spegelbild, utan man måste Acceptera det man ser. Sedan hur man ska låta det man ser påverka än är en helt annan femma. Bara du själv kan reglera på de känslor som dyker upp i huvudet och förhålla dig till dem. Du kan även acceptera att du inte accepterar hur du ser ut. Det är också någon form av acceptans. En människa som är lugn och trygg i sig själv blir vacker. Så ENKELT är det. Osäkerhet förstör vilken spegelbild som helst och osäkerheten minskar inte av att man går ner i vikt. Inte heller säger det att man måste öka i vikt, fungerar allt i kroppen som det ska och man mår bra kan man vara där.

Ta hand om dig själv och ge dig själv det Du förtjänar. I slutändan måste du ändå lära dig att leva ihop med dig själv.

God Morgon

Körde på crossen i 22 min (5 km), riktigt skönt. Fick mjälthugg när jag gick till gymet och efter 5 min på crossen fick jag håll! Snacka om en psykisk utmaning, (ska jag även nämna att jag hade skoskav OCH var trött?). Men jag peppade mig själv till max, Kom igen nu Miranda; Du är bäst! Så jag kom i mål tillslut....

Tycker vintern kan försvinna nu, jag vill ha vår. Det är lättare att må bra när solen gör än sällskap. Dess strålar fyller än med liv och den bara marken öppnar upp för långa, ångestdämpande, promenader. I vår ska jag se till att ladda krafterna, finna vägar att kommunicera med mig själv och ge mig det jag behöver.

Nej nu ska jag rusa till T-banan! Kram så länge

Planen sprack

Blev bara lite träning på morgonen och ridning på kvällen. Känner mig besviken, borde träna mer. MEN, jag fick ingen tid, min kompis kom över och vi satt och myste med en kopp te. Varför skriver jag en planering för veckan när det bara gör mig ont? Jag får ångest över att jag inte lever upp till mina krav. Det måste bli ett slut med det. Hädanefter ska jag träna när jag känner för det, men ändå fördela träningen så det blir lite jämvikt mellan styrka och kondition. Varje morgon ska jag lägga upp träningen efter hur min dagsform känns! Lyssna på kroppen Miranda, lyssna riktigt noga! För nu känner jag skuld över att jag INTE tränat så mycket idag, bara för att jag innan planerat vad jag BORDE träna. Detta har genererat i att jag spydde både middag och kvällsmål, jävligt dåligt gjort av mig.

Men imorgon är det nya tag som gäller, jag måste vara ännu noggrannare med måltiderna. Ska äta fulla portioner och hålla tiden, jag är alldeles för känslig för minsta rubbning av schemat. Nej nu ska jag ta en kopp te och njuta av mitt sällskap!

Gör det du vill!

Jag följer många bloggar, allt från matbloggar till modebloggar och studentbloggar. Jag gillar att läsa andra människor tankar, dvs det som framkommer i texten. Genom att läsa andra bloggar blir man mindre ensam, ngn annan blottar sig och ger uttryck för ens känslor. Vi är inte ensamma, vi har varandra. Det som fick mig att gå in i väggen var all press och krav, både från mig själv och min omgivning. Jag dög aldrig, var alltid näst bäst. Detta knäckte mig, efter år av utanförskap, ångest och goda resultat, var jag helt slut; utbränd. Mitt psyke sa Nej! Under min jobbigaste period tvingades jag möta livet i vitögat. Det handlade om att överleva men också om att finna en mening. Vad vill jag? Så länge har jag levt livet efter hur jag BORDE vilja ha mitt liv och inte hur det passade mig att leva. Jag körde på för fullt efter gymnasiet, jobb och studier. Tio år frammåt var mitt liv planerat och grundstenen var prestation och pengar. Det gick i ett halvår, sedan var livet mediokert, meningslöst och dystert.

Under snart 1 års tid har jag jobbat med mig själv, men jag har framförallt tagit mig tid till att lära känna mig själv och mina behov. Jag är mer sårbar än andra, jag måste sova minst 8 timmar för att jag ska fungera, jag får inte stressa och jag säger Ja alldeles för ofta. Mina egenheter ser jag inte längre som ett problem, utan som en del av mig. Jag behöver inte bli något bara för att jag har bra betyg, jag behöver inte pressa mig själv till bristningsgränsen och jag har rätt att sägs nej om jag inte orkar. Ska skaffa mig den utbildning som passar mig, den utbildning som jag vill ha. Oavsett om det är läkare eller lärare man vill bli så ska man satsa! Men UTAN krav, vad gör det om det tar 10 år innan jag blir det jag vill bli? Eller 40 år? Livet har så mycket att ge och det känner jag nu, jag är långt ifrån framme, men vet i alla fall
vart jag ska. Stå inte stilla och låt livet komma till dig, utan börja leta bland urvalet och ta dig till livet!

Lyssna på kroppen!

Helgen var ok, har fortfarande problem med att äta och behålla. Det känns ganska tungt just nu och varje måltid är en utmaning. Tränade inte alls mycket i helgen, även om jag gick många promenader (ca 20.000 steg i lördags) och körde 60 min cykel igår (hårt). Det känns som nästan ingen träning alls och det visar sig tyvärr på maten. Har spytt både i fredags, lördags och igår. Dock har det varit "förbjuden" mat som kommit upp, förutom igår då det var middagen. Dock straffar det sig, i morse när jag skulle träna orkade jag bara i 16 min 3.5 km. Min kropp var inte trött, utan helt utmattad, jag hade ingen energi alls. Antar att det var bikram yogan som tömde mig på alla energi och att jag inte kompenserat det än...Men idag är det tillbaka på dagvården med nya friska tag, ska även passa på att sova lite, om det går. (Mina roomies snackar lite väl mycket ibland) annars blir det väl att hänga framför Tv:n och se på någon film.

Inser nu i skrivande stund hur viktigt det är att lyssna på kroppen och dess signaler. Det är omöjligt att träna utan energi, visserligen kan kroppen ta "av fettet" men alla vi som tränat mycket vet att det inte funkar så, för att bränna fett och förbättra tränigen måste man äta, för annars orkar man inte ta ut sig ordentligt och få en effektiv träning. Visst hade jag kunnat plåga mig igenom 7 km, men till vilken nytta? Min kropp kunde inte, det fanns ingen energi, varför ska jag slå på någon som redan ligger?? Så istället ska jag äta mat på dagvården och efter den gå och träna lite om jag ORKAR. Nej nu ska jag byta om och ta mig till dagvården, ska se till att vara där innan halv nio!