Just Want to be Free

Har insett att det krävs mer av mig för att bli frisk. Det räcker inte med att jag börjar äta, det finns fortfarande ångestmed i bilden och en massa förbjudna saker som jag inte äter. Räknar även mitt kcal intag och ser till att förbränna så jag går minus. Jag är sjuk. Det är inte svårare än så. Det sjuka med det hela är att jag inte ser mig som smal, not at all, men idag när jag köpte jeans köpte jag ett par 23:or (!). Har aldrig kunnat ha den strl förut och det blir mer verkligt när man ser till strl och inte bara spegelbilden. När jag tog jeansen valde jag ett par 26:or. Killen i affären hjälpte mig sedan och skrattade åt mitt val av strl.

Medan min anorexi stärks av min viktnedgång blir jag förtvivlad över att jag inte kan se det. Hur blir man av med tjockhetstänkandet? Det verkar så simpelt att bara börja äta, men det är det inte. Kanske är jag inte mogen? Kanske är det sant det min psykolog säger, tiden är inte inne än. Men vad ska jag göra då? Blir jag någonsin redo? Eller är jag fast i mitt tänkande? Hur ska jag orka mer nu? Hur mycket är jag villig att stå ut? Har trots allt gjort en lång resa med mig själv.

För ska man se till helheten har jag gjort enorma framsteg och tagit mig ut ur en enorm svacka. Det var över 6 månader sedan jag skar mig. På 6 månader har jag slutat med självskadande, har nästan inga självmordstankar och depressionen är i princip botad, även om den kommer och går lite. Från att inte kunnat sett en framtid har jag nu drömmar och mål. Nu när jag vaknar upp på morgonen ser jag framemot dagen, medan jag tidigare önskade att jag slapp leva dagen. Kan nu också sova utan en massa immovan och stilnoct i blodet och jag sover mestadels väldigt gott. Från att ha spytt 6 ggr om dagen spyr jag bara någon gång i veckan. Från att bara spelat teater kan jag nu le, gråta och skratta på rikitgt. Från att bara blivit rädd för mina känslor och försökt att fly, stannar jag nu upp och möter mina känslor och accepterar det jag känner. Från att inte alls lyssna till mina behov är det nu dessa jag lever efter. Jag har gjort en enorm resa och vet inte om jag har krafter kvar att helt utrota min anorexi. Jag kommer försöka, men ska inte klandra mig själv om det tar tid och jag misslyckas. Är trots allt inte mer än en människa.