Dagvård

Jag funderar ofta på vad som skiljer dagvården åt i olika landsting. Hur är det uppbyggt? Finns det en gemensam mall över hur den ska skötas eller är det upp till varje enhet att bestämma? När jag är i kontakt med andra tjejer som går på dagvård får jag för mig att upplägget är ganska olika. På den dagvård jag går på så är reglerna sådana att man ska äta 5 ggr/dag varav 1 mål består av en frukt. När vi äter sitter alla tillsammans men det finns ingen personal närvarande under själva måltiden, utan bara vid upplägget. Vi äter frukost mellan 8.30-9.30 och lunch mellan 12.00-13.00 sedan frukt vid 14.00. Sedan går man hem och äter middag själv vid 17.00 och kvällsmål vid 20.00. Det är ganska tufft att sköta måltiderna själv, på Capio i Upplands Väsby äter man även middag på dagvården och dagvården består av 16 veckor medan där jag är, i annan del av stockholm, endast är 10 veckor. Rätta mig gärna om jag har fel. Varför är det så att det skiljer så mycket åt mellan två olika enheter?

Jag tycker det är jobbigt att sköta middag och kvällsmålen själv, särskilt nu i början. Visst ska man på sikt kunna sköta det själv, men tyvärr gör inte alla det från början av behandlingen. Det gör heller inget om vi lämnar mat ibland, kanske om det upprepas många gånger hotas man med att man "kastas" ut från behandlingen för att tiden inte är mogen. Är det så på alla enheter? För det känns jobbigt och höra att man åker ut ur behandlingen om man misslyckas, för man försöker ju så gott man kan. Vad händer om man blir utkastad? Får man ingen vård alls då eller? Någon som blivit det? På ett annat ställe i Sverige tvingas man dricka näringsdryck om man lämnar mat, oavsett storlek på patienten och man erbjuds terapi under dagarna. Där jag är finns ingen terapi alls, vi bara ligger i sängarna eller kollar på film. Har vi tur får vi träffa en psykolog 1-2 ggr/veckan och prata, men inte då om hur man mår eller känner, utan bara hur det går med maten. Går det dåligt hotas man med att slängas ut och går det ok så avslutas samtalet. Jag känner mig iaf väldigt utsatt och ensam och tror inte jag har några verktyg som får mig att klara mig på egen hand efter behandlingen.

Tack och lov så har jag en super bra terapuet på sidan om dagvården och det gör att jag får ut alla mina tankar, känslor och bekymmer ändå. Dock kan hon inte hjälpa mig med min ätstörning, eftersom det är utanför hennes "område". Dagvården i Upplands Väsby, där min kompis går, är det terapi i form av kroppsuppfattning och självkännedom. Det saknar vår enhet och då är den inom samma landsting. Det kan kännas lite orättvist att vissa har rätt till bättre vård, men å andra sidan är världen inte rättvis och det är väl bara att tacka och ta emot för den vård man erbjuds, men ändå. Det är något jag kan irritera mig över.