En seger!

Löptränade 4 km ute, hade en sådan jävla håll efter 15 min, men jag fortsatte att springa och det gjorde så j*vla ont =( Dock är jag stolt över att jag lyckades springa trots smärtan. Det gäller att aldrig ge upp, hur ont det än gör.

Att kämpa mot min ätstörning kan liknas med dagens löptur. I början när jag väl började springa var det lätt, lite stelt, men inte ett dugg jobbigt, efter ett tag blev det jätte jobbigt eftersom jag lade upp tempot lite för mycket, gick ut för hårt i starten. Sedan rulla det på utan svårigheter, för att sedan säga, PANG och smärtan lamslog mig. Mitt i allt stannade jag upp och frågade mig själv, ska jag ge upp? Eller ska jag bita ihop och trotsa smärtan? Bestämde mig för det sistnämnda och fortsatte. Motivationen var låg, men jag visste att ju fortare jag sprang, desto snabbare skulle jag nå målet. Det gällde att blicka framåt, lyfta huvudet och sträcka på mig. Den sista biten var plågsam, men jag gav inte upp. När jag väl var framme kändes det som en seger. Jag lyckades!

Det gäller att aldrig ge upp och peppa sig själv till max. Genom att verkligen försöka och satsa lyckas man tillslut, även om det inte går så fort som man hade hoppats! När jag kom hem belönade jag min kropp med en smörgås och ett äpple samt en kopp te! Idag har jag inte heller spytt eller slarvat, utan följt schemat perfekt! Bra jobbat Miranda!