Varför ska allt bli så fel?

Igår var ingen bra dag alls. Jag mådde verklige skit och använde alla mina krafter till att hålla mig på benen. Efter mötet med min psykolog så var det inte långt till tårarna, men eftersom jag gör allt för att distansera mig från problem, så kom det aldrig några. Det fanns bara en enorm smärta. Hon pratade om att eftersom jag inte nått upp till målen för min behandlingsplan så kanske jag ska avsluta min behandling, eftersom den inte ger något. Detta skapade panik, jag försöker ju verkligen, men ångesten håller mig i ett järngrepp och jag kan inte mer än att kämpa. Andra medicinska skäl gör också att hon ifrågasatte om det var rätt tidpunkt för behandlingen. Även slank det ut en fråga om vad jag hade för planer inför sommaren, som om jag skulle vara frisk då? Hallå?? Du säger indirekt att jag är för sjuk för att få behandling, då kan du väl inte mena att jag är frisk nog att jobba? Omgivningen lugnar mig och säger att hon inte menar så, men jag är så paranoid att tro att så är fallet...

Det handlar inte om att jag inte vill, absolut inte. Jag vill verkligen bli bra, jag vill börja leva. Har utvecklats så mycket på en kort tid och jag önskar hon kunde se det. Min psykolog behandlar ju inte mig utan det har jag en terapuet som gör, som jag haft nu i 8 mån. Hon förstår mig, hon berömmer mig för alla framsteg jag gör. Från att ha sett döden som enda utväg ser jag nu livet. Dock är mitt självförtroende såpass dåligt att minsta sak får hela min värld att vändas upp och ner. Det är något jag måste jobba med och som jag jobbar med, men det är så jag reagerar just nu och även om jag vill, kan jag inte få bort dessa känslor och reaktioner. Skickade ett sms till min terapuet, där mina ångest och kval gick att får fram mellan raderna. Olyckligtvis missade jag hennes samtal, men hoppas på att få träffa henne idag. Jag vill verkligen bli frisk nu, ha hela våren och sommaren på mig att bli frisk, så att jag kan satsa på framtiden sen.