Min psykolog gav mig "fina" lovord i mina journaler, att jag skött mig utmärkt och håller på att bli frisk. Visst blir jag glad, för jag har verkligen kämpat, men ändå, rädslan för att bli utslängd från dagvården har gjort att jag inte berättat om mina snedsteg, rädslor och tankar. Mitt sista möte med psykologen varade i 5 min, sedan var det tack och hej. Nu ska jag klara mig själv igen. Träffade även min terapuet och hon föreslog att vi snart ska börja ses varannan vecka istället, om JAG känner för det, panik. Jag blir verkligen övergiven. Det är bara för att den "duktiga" Miranda pratar omkull alla, framstår som stark och klok. Men det är hon inte, det är bara demonen inom henne som vill dölja hennes strävan att gå ner i vikt, att folk ska sluta lägga ögonen på henne, så hon kan sköta detta för sig själv.
Jag kan inte beskriva hur tacksam jag ändå är över min fina häst, han gör så mycket för mig. Det räddar min destruktiva vardag, får min kropp att fyllas av kärlek, ömhet och glädje. Nu ska ännu mer tid läggas på honom. För han ska ta min demons plats, jag kan inte bli något annat än en god människa då eller hur?!
Får se hur om jag tar mig ur detta, eller om det blir en uppföljning. Hoppas på att jag ska klara det, eller? Jag vet varken ut eller in.
Jag är också duktig på att prata. Enda gången jag fått panik för att jag inte kunnat snacka mig ur en situation var när jag fick LPT första gången.
SvaraRaderaNu vet min skk och kp precis hur jag fungerar så dom brukar pressa mig lite extra och inte tro på allt jag säger. men det kommer bli jobbigt när jag får nya kontakter här i gbg som inte känner mig.
Men jag tycker att du ska berätta för din samtalskontakt hur du känner och att du kanske borde träffas en gång i veckan fortfarande?
Man är ju absolut inte frisk bara för att du börjat äta osv, du har gjort enorma framsteg och det är super! Men som du redan vet så sitter det ju i huvudet.
Jag tycker det är konstigt att du inte ska gå kvar? är det inte en väldigt kort tid du gått där?