Breaking Down

Jag har ont i magen, jag måste helt enkelt lägga löpardojjorna på hyllan nu. Efter dagens lilla runda trodde jag seriöst att något skulle brista inom mig. Jag är mer värd än några kilometer på spåret. Jag måste lyssna på min kropp, även om den inte alltid tillfredsställer mitt inre. Vaknade av att min kära mor ringde och väckte mig, berättade att företagets produkt kommit ut på tv-reklam, kul! Det är kaos här hemma, grejjer överallt, dammigt, disk och även om jag uppfattas som en slarv-person, är jag riktigt pedantiskt. Men mitt hem hänger samman med mitt inre. Är det kaos inom mig, blir även lägenheten ett bombnedslag. Jag förmår mig inte att reda ut allt, städa undan varje vrå, utan jag blundar och låtstats som ingenting. Det är lättare så.

Idag ska jag försöka få ordning på lägenheten, plocka undan alla kläder och diska upp alla koppar. Sedan sätta mig och planera veckans måltider, får bli skärpning på detta från min sida. Jag är brist på inspiration till matträtter. Lät mig vägas i morse, har ingen aning om vad vågen visade, bara min pojkvän vet. Det får inte gå neråt, för då vinner demonerna. Sitter nu och lyssnar på nostalgisk musik, det är skönt. Längtar till sommaren, då ska jag bara njuta av att vara mig. Det är skrämmande att skriva så, men det är mitt mål. Mins när jag var yngre, då bestod sommaren av tältning i stallet, långa uteritter med A och en tripp ner till Falsterbo. Längtar tillbaka till den enkla livet som tonåring. Sommaren innebar många timmar i stallet, på stranden och utflykter med vännerna. Men inte förra året; Då innebar sommaren endast en kamp om att överleva. Det gjorde jag. Denna sommar ska handla om att leva, men frågan är hur man gör. Och det är de våren är till för, redskapen till att leva.