Julafton

Nu har jag precis firat julnummer 3. Har fått underbara julklappar och har även gett underbara julklappar. Trots att allt borde vara perfekt, så känner jag mig väldigt olycklig. Ångesten står mig upp i halsen och jag känner mig totalt misslyckad. Igår när jag fira jul hos min mor kom hon på mig med att spy. "Du håller väl inte på och utvecklar någon sorts Bulimi där du kräks upp maten?" Jag fick panik och skämdes, men lyckades (nog) övertala mamma att jag hade en otrolig resfeber och har ångest inför flyget. Det har ju trots allt skett två olyckor vid landning på kort tid. Tror att hon gick på det, har försökt fortsätta att spela på samma kort. Dock har jag extrem ångest efter det inträffande. Förlägenhet, blandat med ångest, blandat med panik och nakenhet har upptagit all min tanketid det senaste dygnet. Jag hatar mig själv och rösten inom mig säger: Din idiot, varför äter du ens? Du kan inte ens sköta det snyggt om du äter. Du är värdelös!!

Hur ska jag nu kunna äta normalt? Vill inte bli på kommen men vill inte äta heller. Fick tvinga mig i frukosten och nu känner jag en extrem ångest. Hur ska de reagera på mina ärr? Åhh...vad har jag gett mig in på? Vill bara försvinna, inte finnas och radera hela min existens. Men nu går inte det, jag finns här och jag måste göra det bästa av situationen.

Jag kände mig olycklig förra julen med nedan är ett inlägg från min dagbok för ungefär ett år sedan:

Dan före dan…i morgon är det julafton. Jag minns tidigare år, då såg jag fram emot julen, räkna dagarna, hade svårt att somna kvällen innan och låg förväntansfullt och fantiserade över vad jag skulle få i julklapp. Jag bävade för att julafton skulle gå för fort och när jag la mig på kvällen fanns en ångest inom mig som talade om för mig att nu måste jag vänta ett år till, till nästa gång jag ska få känna den underbara julkänslan. I år vet jag inte, jag känner ingenting alls, tvärtom, jag vill inte ha jul, jag har ångest för att julen ska komma.

Folk säger att det beror på att jag blivit äldre, men jag vet inte det, för är det så, att alla härliga känslor ska försvinna med åren? Vad finns det då för mening att leva? Är inte känslan en belöning för allt slitande här i livet? Jag vet att när jag väl sitter runt bordet med min härliga familj, kommer känslan att finnas där. Jag älskar min familj, utan dem hade jag skitit i att fira jul.

Funderar dock på om denna jul ska vara min sista på ett bra tag, jag ska istället åka utomlands och göra något ojuligt, typ sola på stranden och ta en drink. Jag vill bli fri, jag vill vara lycklig, jag vill skratta, jag vill känna att livet leker, jag vill leva utan krav och jag vill känna att jag är perfekt precis som jag är. Jag vill känna att jag levt mitt liv. Just nu sitter jag framför Tv:n, varför går inget bra på TV? Jag blir sur över det. Nåja, jag ska snart slå in dem sista klapparna och städa mitt rum. Orkar dock inte, men måste. Snart är julen över, trodde aldrig jag skulle säga det här, men jag längtar hem. Nej nu ska jag ta tag i saker, ha det bra och God Jul!!

Detta skrevs innan alla turer hos läkare och terapueter, innan psyk, innan alla mina ärr. Jag minns fortfarande smärtan, frågan är bara om den skiljer sig från i år? Eller om jag helt enkelt har vant mig vid att leva med en ständig smärta? Kan man vänja sig vid sådant? Jag vill fortfarande känna mig lättad, lycklig och fri. Det gör jag inte. För jag är inlåst i min egen kropp och kommer aldrig härifrån. Nej nu ska jag packa det sista, taxin kommer snart.....