Ångest

Hela helgen har jag varit ett enerverande nervvrak. Ångestnivån var otroligt hög, vilket har lett till några små bråk med min kille. Ena sekunden älskar jag honom över allt annat, för att i nästa inte känna någonting alls. Vill bara att han ska försvinna och sluta irritera mig. Det hemska är att när jag säger sårande saker, får jag inte ens dåligt samvete. Det spelar ingen roll om han gråter, känner mig bara likgiltig. Min respekt för honom är obefintlig och jag prioriterar honom minst. Dessa perioder hatar jag, för jag känner mig bara tom. Det enda som finns i mina tankar är jag, och min ångest. Börjar inse att det finns samband med ångesttopparna och maten. När jag ätit lite eller inget, mår jag bäst. Samtidigt så mår jag somatiskt sämst.

Dessa dagar då jag brukar kalla mig för elak, har minskat under åren. Jag har en underbar pojkvän som älskar mig mest av allt och alltid förlåter mig. Han vet att jag har borderline och att jag försöker jobba med min elaka sida. Under en kortare period så har min elakhet ökat. Varför vet jag inte. Önskar bara att de försvann, för jag älskar honom otroligt mycket och kan inte se mitt liv utan honom. Hur ska jag någonsin kunna bli så stark, så att jag vinner över demonerna i mitt huvud?