Hetsätning

Idag har jag umgåtts med min äldsta barndomskompis. Vi gick runt på stan, hon behövde handla klart de sista julklapparna och sen åt vi lunch. Det är alltid befriande att umgås med riktigt gamla vänner, som känner än väl och man kan slappna av. Dock känner jag mig inte avslappnad, då jag, för att ingen ska kunna använda det mot mig, inte berättar om allt jobbigt som jag råkar ut för och känner. Samtidigt pratar vi om mycket, ja, typ allt, men ändå inte. Folk har börjat kommenterat min viktnedgång och berömmer mig för det (få vet om mina ätstörningar). Det är triggande, men samtidigt jobbigt. Det hade varit skönt att höra dem säga; Tjejen, ta det lite lugnt nu va, du duger som du är! Visst, jag tror dem anser att jag gör det, men det vore skönt att höra.

Jag kunde inte behålla lunchen, även om det bara var en kycklingsallad med fetaost. Eller "kunde", jag ville inte behålla den. Rädslan av att gå upp igen om jag börjar äta skapar ångest, samtidigt som jag gillar kontrollen jag har över mig själv. Det är ett problem, men det är ju inte synd om mig, för jag väljer ju detta eller hur? Jag vet om att jag gör fel, jag får helt enkelt skylla mig själv. Samtidigt fungerar inte allt så, att man kan skylla sig själv. Men det är så jag dumt nog resonerar med mig själv.

Min "hetsätning" brukar bestå av vanlig mat, typ en portion sallad, en bulle eller en kaka. Sedan spyr jag. Det är min definition av "hetsätning", eftersom jag äter allt relativt fort, för att sedan snabbt spy upp allt igen. Läkaren säger att det inte är en hetätning, men för mig blir det ju en sorts hets. Aja, saksamma egentligen. Blir galen av att ej kunna träna, har så dåligt samvete....suck.

Vill poängtera att jag inte ser en människas värde i vikt, det är bara en jävla siffra. Den vän som jag mest ser upp till är 166 och väger 60 kg. Hon älskar sin kropp, sig själv och utstrålar ett självförtroende som får varenda människa att bli avundsjuk. Hon är attraktiv och rolig, skäms aldrig. Hon är bekväm i sig själv. Hon är min idol.