Nu är jag hemma hos min pappa, jag och min pojkvän ska vara här under helgen. Jag känner mig så trött, på något sätt har jag börjat fly från allting igen. Stressen, kraven, pressen och smärtan gör att jag springer och springer, från mig själv. I morse när jag vaknade skakade jag som ett asplöv och jag kände mig tung i hela kroppen. Det tog mig 1 timme att ta mig upp ur sängen och till gymet. Där emellan bröt jag ihop, blev tröstad, grät lite till och brottades med min ångest. Tillslut insåg jag att jag var tvungen att träna, för att få bort ångesten och mitt dåliga samvete. Då jag inte ätit särskilt bra den senaste månaden, så blir jag helt vimmelkantig efter träningen. Körde 5 km på crossen i ett hårt tempo. När jag genom lidit dessa 29 minuter är jag nära att avlida. Men jag känner mig stark och duktig.
Dock försvann denna känsla snabbt. Lunchen kunde inte behållas, men jag åt 1/3 brownie, vilket gav mig en väldans ångest. Vilket gjorde att jag inte kunde behålla middagen. Ändå känner jag mig äcklig, fet och misslyckad pga det jag ätit, även om det inte är mycket. Det blir inte bättre av att det är svinkallt ute, vilket gör att jag helst inte lämnar dörren, men vilket jag måste, eftersom jag inte har något gym här. Men på söndag får jag träna igen....
Jag och min "sambo" pratade idag om min sk ätstörning. Problemet är att jag egentligen inte vill äta normalt. Jag vill ha mitt sjuka förhållande till maten, för då har jag kontroll och kan fortsätta att gå ner i vikt. Ändå vill jag kunna äta normalt, inte ha någon ångest och vara smal ändå. Det är en kamp mellan själ och förnuft. Hoppas ändå förnuftet vinner, även nu om min själ säger motsatsen.
Åh jag känner så igen mig i det du skriver....
SvaraRaderaDet är jättesvårt att läsa sig själv ibalnd och det gör en s¨å förvirrad... ibland vill jag¨vara kvar i den dåliga matsituationen:/ Gillar ju att att äta och hetsätningen är en dröm bara att ångesten för att gå upp blir så jobbig efteråt. Men kan inte låta bli att gilla och uppskatta mig själv mer när jag hållt igen några dagar och känner hur magen krymper.. fast ibland orkar man bara inte må så dåligt och verkligen ta sig ur. Bli frisk så man kan lägga energi på saker som egentligen betyder något. Att vara smal känns så ofta som viktigast i världen men innerst inne vet jag att det inte är sant! Det är ett så löjligt mål i livet och det är sorgligt om det är det man lever för... vilken tråkig person liksom!
SvaraRaderaSom sagt man bli så så splittrad...
Det låter jättetufft... Jag hoppas att du snart hittar en balansgång mellan hur mycket du äter i förhållande till hur mycket du tränar.
SvaraRaderaDu duger precis som du är! (jag vet själv hur idiotiskt svår just den meningen är att ta till sig, själv har jag ännu inte lyckats..)
Jag skickar en famn med kraft och värme!