Just Want To Be Free
- Ingen människa är fri som inte är herre över sitt eget sinne.

lördag 2 januari 2010

Att våga vara jag

Oftast skräms jag av tanken på vem jag är, att jag inte riktigt vet. Det finns en inre bild av vem jag vill vara och den överensstämmer inte med den jag är. Jag kan inte leva upp till den bilden även om jag vill, för hon är för perfekt. Trots att jag inser detta faller en känsla av värdelöshet över mig. Jag räcker inte till, jag gör inte det jag vill och värst av allt; jag vet inte vad jag vill. Det hade varit så enkelt om någon hade kunnat forma mig till en skepnad som alla står ut med, ty jag har alldeles för många som hatar mig. Hela mitt liv har jag brottats med inre och yttre demoner, vars mål var/är att bryta ner mig. Själv står jag där och slåss, ensam och utan att veta vad jag kämpar för. I allt för många år har jag lärt mig att vara en kameleont, jag har ändrat mig efter andra, för att bli omtyckt.

På senare år har jag insett att det aldrig går att vara alla till lags, utan att jag måste sätta ner min sköra fot. När jag väl gjort det har det straffat sig, ord, slag och smärta har sakta brutit ner mig. Just nu är det mina inre demoner som inte lämnar mig ifred, utan som sitter på min axel och viskar i mitt öra om hur misslyckad jag är. Efter att ha kämpat, ensam, mot mobbning hela livet är jag skör. Trött och utarbetad. Under gymnasiet blev jag en egen person, eller iaf så nära jag har kommit att vara en egen person, jag har många vänner, bra kille, god ekonomi och fin lägenhet. Ingen ny vän kan tro att jag legat offer för grov mobbing, men det har jag. Hur många gånger har jag inte fått gömma mig för att slippa stryk av andra? Fick åka hiss för att ingen skulle spotta på mig i trapporna. Hur jag stolt fick gå, helt ensam, till varje lektion. Varför blev jag ett offer? Kanske för att jag vägrade bli en i mängden, ändra på mig för att passa in. När jag väl försökte, var det försent och alla förlorade respekten för mig. Stoppar man ut hakan får man räkna med en smäll.

Jag är svag så svag, men ändå stark så stark. Jag har lärt mig att jag inte duger, accepterat det, men ändå inte slutat kämpa för att uppnå mitt mål; Att bli perfekt-mot alla odds.

2 kommentarer:

  1. Hej,

    När jag läser vad du skriver tänker jag att du är så hård mot dig själv! Finner inga ord just nu...jag tror att du kanske ska försöka vara snäll emot dig själv. Annars blir det aldrig bättre...antar att du redan försökt med det?

    Jag driver hemsidan www.vsmis.dinstudio.se tills med en annan syster. Läs gärna! Jag undrar om jag får citera ditt inlägg här nedan ang din tid på psyk?? Vore bra att belysa hur det fungerar på psyk! Det är fruktansvärt! Läs om min bror på hemsidan...han dog i suicid pga deras skit"vård".

    Kram cecilia

    SvaraRadera
  2. Åh tack för dina underbara ord. Ja det känns mycket mer skamfullt att säga att man har ätstörningar än att säga att man har en annan sjukdom eller för den delen att man är deprimerad (antagligen för att det är "inne" att vara sönderstressad eller deprimerad nu).

    Att vara perfekt är inget bra, perfektion finns inte, för ska du ha ett perfekt utseende och träna hela tiden hur ska du då vara en perfekt flickvän/kollega/vän om du inte har tid med andra än dig själv?

    SvaraRadera