Psyket

Ibland låter jag mig själv minnas sommaren, när jag låg inne en månad på vuxenpsyk. Trodde aldrig att jag skulle hamna i en sådan situation att jag var tvungen att läggas in, för att inte ta livet av mig. Jag minns intoxerna, när jag gick på spåret eller satt på brokanten. Min desperation att ta mitt, jag ville inte uppleva min 20-årsdag. Hur jag dövade mina känslor med mediciner. Inne på psyk tog läkaren bort alla mediciner inom ett dygn, jag hade sådana utsättningsbesvär att jag ibland inte kunde stå upp. I efterhand är det fruktansvärt att en läkare kan sätta ut så mycket mediciner så snabbt, min terapuet ville anmäla honom men jag orkade inte.

Psyk är så annorlunda som det bara kan bli. Där är man ingen patient som mår dåligt, utan en belastning för samhället. Det finns ingen vårdande personal, tvärtom, de suckar och stönar om de måste hjälpa patienten. Jag kände mig bara ivägen och hade ständiga skuldkänslor, samtidigt som det inom mig byggdes upp av hat. Det är svårt att vara tyst när man ser hur de missköter sitt jobb eller gör fel. Om vi hade haft ett känsligt hjärta skulle man behandlas med omsorg och noggrannhet, men nu är vi bara ett gäng knäppskallar med inbillade störningar. Sådant stör mig. Väljer man att må dåligt? Mjo, okej vissa vill nog inte må bra, men i grunden strävar vi alla efter lycka och välmående?! Oavsett om det är kroppen eller själen som är brusten, skall alla behandlas med lika omsorg. Ingen ska man ge upp på! Alla är värda ett bra liv.

Istället för att behandla patienten låser man in henne och väntar på att hon självläker. Vilket hon gör, men såret är så djupt att det lätt börjar blöda igen. Så istället för att försöka laga såret, med omsorg och välsydda stygn, så väntar man och ser om det läker ihop av sig själv. Gör det de, blir ärret oftast väldigt synligt och fult. Jag skar mig mycket i somras och lyckades utan problem smuggla in rakblad på psyk. När jag sedan hade fula, djupa sår ville knappt sjuksköterskorna lägga om det. Minns några av mina sår, de var så djupa att de var tvungna att sys, men istället för att sy dem på en gång, så sköt sjuksköterskorna upp det till nästa syrra, tills det blev för sent att sys. Nu är det ett fult ärr. Försvaret var: Du får ju skylla dig själv om du skär dig! Är inte detta lite sjukt? Under den perioden ville jag döva mina känslor, jag ville dö och bara försvinna. Att skada mig själv var mitt enda sätt att få ut och konkretisera den smärta jag kände. Men ändå ska jag skylla mig själv? Suck. Några läkare i efterhand har sagt att mitt ärr skulle varit betydligt mindre om jag hade åkt in och sytt det på en gång. När jag berättar att jag fick dem när jag låg inne blir de stumma.

Visserligen har jag haft tur med den psykiatriska vården i övrigt, går just nu på DBT och har en bra terapuet. Eller hon är bra för min borderline. När det gäller min ätstörning har jag ett annat problem. Sist jag var på terapi så sa min terapuet: Om du anser ditt problem med maten blir för jobbigt pratar vi om det då, du får själv ta upp det. Annars verkar det som att du har kontroll över ditt matintag och att du ändå får i dig det du behöver. Du har full kontroll över att det inte går till överkant. Min Terapuet satt i princip och berömde mig och minimiserade mitt problem. Självklart gav det styrka till mina demoner och hetsade på min ätstörning. Jag hade ju kontroll, det är ju tydligen bra! I efterhand inser jag hur dumt hon uttryckte sig, att hon sköt bort ett problem så snabbt, när läkaren ändå sagt åt henne att ta tag i det. Men DBT handlar bara om att sluta skära sig och försöka ta livet av sig, de andra problemen är inte deras jobb. Funderar på att söka mig till ätstörningsenheten, men jag får se. Min vän tycker det och hon har själv anorexi och ser allvarligt på mitt problem med maten. Själv tycker jag om att vara ätstörd, jag blir ju smal! Det är ändå mitt mål och hur sjukt det än låter, så vill delar av mig inte bli frisk. Jag gillar att ha kontroll.