Det rör på sig....

Jag har väl inte varit någon bra bloggare de senaste dagarna. Mina få inlägg har varit triggande, dystra och fulla av meningslös ångest. Därför valde jag att igår inte publicera något mer inlägg, även om jag har skrivit hur många som helst. Vill inte skapa osäkerhet hos andra människor, vill inte föra vidare min ångest och mina mörka tankar. För många som läser min blogg, är precis som jag, en förvirrad och trasig själ som söker efter trygghet, lycka och ett gott liv. Alla har vi rätt att må dåligt och dela med oss av det, absolut! Jag menar bara att jag inte vill känna mer skuld än jag redan gör....

Tänkte sammanfatta dagarna lite. Igår var jag väldigt ångestfylld, bröt upp med en nära vän, eftersom vi tyvärr lider av likartad problematik och triggar omedvetet igång varandra. Jag kände att jag inte vill bära hennes mående på mina axlar och inte heller belasta hennes, ingenting är för evigt, men det gör väldigt ont ändå. Så igår var en riktigt jobbig dag, tränade otroligt mycket och åt lite. Vilket gjorde mig helt slut, sover allt sämre på nätterna och det gör att dagarna känns längre. Ridningen igår lyfte upp mig rejält och det var skönt, ångesten lindrades betydligt. Idag var jag hos min terapuet, ett jobbigt men ändå ett bra samtal. Hon bestämde att jag ska hoppa av DBT:n för att söka hjälp för min "anorexi" (vill förtydliga att den INTE är långt gånget viktmässigt). Jag kommer fortsätta med samtal för henne, kanske till och med 2 gånger i veckan, men hoppar av gruppen och då även "behandlingen". Det lutar åt att jag ska få dagvård, alltså äta i grupp och få samtalstid med en psykolog, ska prata vidare om detta på torsdag nästa vecka. Inget är bestämt.

Omställningen är den som är jobbigast, nu ska jag ta tag i allt, men jag känner fortfarande att jag inte vill. Eller jag vill men inte mina demoner och därför vill jag inte!? Hoppas ni förstår. Jag tänker inte välja att leva ett liv i övervikt, men jag måste finna en balans där maten inte innebär ångest. Återfå en hälsosam kontroll över mig själv. Är väldigt splittrad just nu och känner ett behov av att gå ner så mycket jag kan nu innan allt börjar....Sjukt, men jag är ju sjuk?! Min hund får lämnas bort till mina föräldrar (nu blir dem glada) och jag kommer sakna henne så otroligt mycket. Men som sagt, ingenting är för evigt! Nej nu biter ångesten mig i baken, dax att dra ut och springa ifrån den. Sköt om er!