Få ut det bästa av dagen!

Ibland känns dagarna så långa och sega, fulla av ångest och tårar, dessa dagar vill jag i alla fall bara gräva ner mig. Dock har jag lärt mig att få ut det bästa av dagen. Försöka göra det bästa för att dagen ska bli uthärdlig och bra så som den dagen bara kan bli. Igår var en sådan dag. Jag hade mycket ångest, drömt många konstiga drömmar, som inte släpper mitt medvetande ens när jag vaknat. Känner mig äcklig, fet och ful och inte nog med det, orkeslös och deppig. Istället för att gräva ner mig tog jag (vi) tag i det. Åkte in till stan, gick lite i affärer, tog en fika och satte oss för att gemensamt lösa sudoku. Då sprang tiden plötsligt iväg och jag var fullt upptagen med att placera in siffror i olika rutor. Jag kunde koncentrera mig och fly vardagen, men på inte på ett destruktivt sätt. Jag var medvetet närvaro i det jag gjorde! Ångestklumpen krympte allt eftersom och när vi for runt på stan kände jag mig lättare än på länge.

Visserligen fanns bara känslan där för ett kort ögonblick, innan den fyllde mig igen, men det gjorde inget. För under denna korta stund orkade jag hämta krafter och vila lite, för att sedan ta tag och orka kämpa vidare. Eftermiddagen blev i ångestväg inte bättre, då det bjöds på fika, kakor och god mat och det blev ett evigt rännande till toaletten. Dock försökte jag vara kvar i det outhärdliga nuet, trots att jag bara ville fly. Jag försökte tänka igenom vad jag höll på med och peppa mig själv att det inte gjorde något om jag åt och inte fick upp allt. Istället för att blockera mig, så öppnade jag mina sinnen och försökte, så gott det gick, att analysera mina tankar. På kvällen var jag full av ångest och ville bara ut, så jag, min fästman och hund gick ut på en långpromenad i rask takt. Tänkte att för varje steg jag lämnade bakom mig, för varje steg gick jag framåt mot något bättre.

Det finns inte bara svart eller vitt, antingen eller. Jag behöver inte välja mellan att äta och vara tjock eller att svälta och vara smal. Det finns ett balanserat mellanting som jag måste finna ro i. Just nu ser jag det inte, men jag vet ändå att det finns där. Mitt friska Jag skriker och jag lyssnar inte, för rösten är bräcklig och tjatig. Måste höra nya röster, som jag vågar lita på och som är starkare än min. Min Ana röst är den enda jag litar på, för det är i den jag funnit kontroll och en (falsk) trygghet. Jag måste lära mig att leva en dag i taget och sluta oroa mig för en framtid, som jag faktiskt inte vet om den finns. Leva i nuet.