Dag 1

Ligger i sängen i rummet på dagvården. Jag känner mig så trött, men samtidigt är det kaos i mitt inre. Det är bara jag här, frukosten var jättejobbig. Åt inte upp och jag hatar de blickar som kontrollerar mig. Känner mig så liten och ensam, tårarna ligger och guppar i ögonen och jag har en stor klump i magen. Det är skönt att kunna fly till datorn och alla bloggar. Får min ro och frihet framför den lilla fyrkantiga skärmen. Direkt efter frukosten träffade jag min terapuet och jag satt bara och grät. Hon är min trygghet nu, hon är den som förstår mig. Om en liten stund ska jag träffa min behandlare, känns jobbigtm, jag litar inte på män. Fördelen här är ändå att jag får vara ifred och kan göra det jag vill, dvs sitta framför datorn och läsa.

Jag tränade i morse, även om jag vet att jag inte får. Det är så svårt för mig att låta bli, jag älskar trotsa allt att träna på morgonen, jag kommer igång ordentligt och känner mig pigg o redo för dagen. Allt får väl komma successivt antar jag, det går inte att kräva för mycket för snabbt. Då låser jag mig bara. Jag har börjat inse hur sjukt mitt beteende är, men jag kan inte erkänna för mig själv att det är fel och att jag inte trivs med det. Känslan att gå ner i vikt är skön och jag har bara siffror i huvudet, allt jag stoppar i munnen räknar jag kcal på och för varje steg jag tar känner jag hur jag förbränner kcal. Sjukt, men en trygghet. Dock måste jag lämna boet. Jag ska vara smal, men frisk. Inte smal och sjuk. Jag vill vara hållbart smal och då måste jag bli frisk.