Igår kväll kom min hemska ångest tillbaka, den värsta känslan som finns och som jag inte kan hantera. Från att allt känts ok till att plötsligt bli kolsvart skedde på en sekund, skuggan drog över min själ och lämnade en hemsk smärta. Varför blev jag ledsen? Varför fick jag panik? Hur kunde allt bli så svart och dystert? Jag försökte ta till alla knep, men inget hjälpte, känslan hade etsats fast i min själ och jag kämpade för att överleva. Min kille höll om mig, försökte stötta mig och rädda mig från alla demoner. Tillslut ringde jag mamma, klockan var bortåt 00.00 men jag brydde mig inte, var tvungen att höra hennes lugna röst. Mamma svara och efter att vi pratat i 7 min var jag så pass lugn att vi kunde lägga på. Efter det pratade jag och min älskling lite och han smekte mig över ryggen och klia mig i håret tills jag somnade.
Jag sov inge vidare bra, vaknade till och från och i morse kom jag inte upp för att träna. Min kropp sa nej, varenda muskel i hela kroppen strejkar och jag har ont överallt. Nu måste jag sluta plåga mig själv, träning skall vara kul och inte ske pga fröken anorexi. Kom lite sent till dagvården och kunde knappt få ner frukosten men jag tvingade mig själv, ligger nu i sängen och mår förjävligt. Det var länge sedan jag mådde så här, men ibland måste ju bakslag få komma. Måste bara orka kämpa nu och se framåt, livet är inte så här mörkt, solen har bara gått i moln en liten stund.
Hoppas er dag blir bättre än min.
Du skriver mycket klokt vännen. Jag hoppas innerligt att du fortsätter kämpa så som du gör. Du är otroligt stark och jag vill inget hellre nu än att du tar dig upp och börjar må bättre.
SvaraRaderaDet känns synd att vi inte hör av oss så ofta eller heller ses så som jag önskar, men vi båda har ju rätt mycket just nu. Men jag hoppas ändå att vi kan försöka att höras och ses oftare för jag tycker så otroligt mycket om dig vännen! Kramar. Hoppas att vi ses på måndag.