Ett jävla liv

Är uppe i norrland hos min älskade mans familj. Första gången jag träffar dem, men hittills har dagen varit trevlig på den sociala fronten. Värre har det varit med min ångest. Den har krafsat, grävt och smutsat ner mitt inre. Mitt annars nu naturliga leende har byts ut mot en fejkad grimas och jag kan inte sitta still. Det är när jag lämnar mina rutiner, mitt hem och min trygghet som jag inser att jag fortfarande är sjuk. Det är så lätt att blunda och leva "normalt" när jag själv kan planera, styra upp och disponera min egna dag. Annat blir det när man kommer bort. Frukost vid 10, lunch vid fem och sedan inget mer. Monstret vaknar genast till liv. Mina portioner är inte stora, vilket leder till blodsockerfall stup i kvarten. Maten är inte vidare nyttig och när jag äter "mer" mål än dem andra kommenteras det. "Du äter oss ur huset" "En riktig storätare är vad du är", säger dem med ett leende på läpparna. Dem menar inget illa, men jag tar åt mig.

Min demon skriker inom mig och jag känner en enorm skuld. Det gör att varje tugga växer i munnen, ångesten kryper och jag har svårt att äta. Samtidigt vet jag att jag MÅSTE äta, min kropp skriker efter energi. Var ute på en löptur i 20 min, vågar inte ge mig ut för långt i främmande trakter. Ångesten minskar, jag känner mig mer "ren" när jag tränat. Det är lugnande, få känna kroppen jobba. Dock hjälper inte det mig i längden, men ibland måste jag få leva för stunden, kunna hantera nuet. Brukar inte träna i kompensationssyfte, men idag blev det så. Bara för att jag kände mig så äcklig, oren och fet. Några godisbitar har slunkit ner i magen och det gör ju inte ångesten bättre, tvärtom. I morgon ger jag mig ut innan frukosten. Måste få lugn och ro. Under hela dagen idag har jag knappt kunnat stå still, jag har verkligen inte varit medvetet närvarande idag. Mina krafter används till att behålla lugnet, spela normal och glad.

Vill hem, hem till mina rutiner. Inser nu hur tvångsmässig jag är och hur sjuk jag faktiskt är. Frågan är hur jag ska överleva helgen? Hur ska jag orka stå emot omgivningens prat om vikt, mat och bantning, samtidigt som min demon tjatar på mig hela dagarna. Det blir aldrig tyst. Ska man säga något? Nej, varför det? Jag känner mig som världens fetaste just nu, så skulle aldrig säga att jag har anorexi; för anorektiker äter inte så som jag gör, dem ser inte heller ut som jag gör...

Nåja, inget positivt inlägg, men känner att jag måste få skriva av mig. Livet suger verkligen ibland. That's life....