Hopp

Just nu känns det som att allt har lättat, jag ser en framtid och jag har drömmar. Under frukosten satt jag och pratade med en som också går här på dagvården. Hon är dubbelt så gammal som mig och hon uppmanade mig att ta tag i mitt liv och satsa på att bli frisk. Visst, jag har hört detta förut, men på något sätt så trodde jag på henne. Hon berättade att hennes liv förvunnit och att det snart är försent att skaffa familj. När jag såg hennes längtan och sorgsna ögon så insåg jag att jag inte ville sluta där, jag vill inte förlora de värdefullaste åren i mitt liv. Varför är jag villig att ge upp ALLT bara för att vara smal? Sedan handlar det ju inte om att vara smal, utan mer MAGER, jag är smal om jag äter och rör normalt på mig. Jag ska satsa på mitt liv och inte välja den enkla vägen, utan kämpa. Jag har världens bästa kille, vänner och familj som stöttar mig, varför börjar jag då inte leva? Bekymmer kommer jag alltid ha, så det är väl bara att lära sig att hantera dem?

Jag har drömmar, jag och min älskling ska jobba lite utomlands, vi ska leva livet tillsammans och inte stadga oss för snabbt. Barn ska jag inte ha på 10 år så det är lika bra att satsa på min framtid fram tills dess eller hur? Åh, jag känner för första gången en längtan inom mig, en längtan som för mig bort från allt detta. Visst har jag ångest hela tiden, men den ska jag inte lida av utan hantera och knuffa undan. Jag ska forsätta njuta av denna eurforiska känsla ett tag till innan en annan känsla tar över. Det är jag värd.