Pojkvän och ätstörning?

Läser en hel del bloggar, vissa borde jag inte läsa för att de är så triggande, medan andra ger mig styrka och glöd. Det som jag reagerar på är hur många frågar hur det är att ha en pojkvän och en ätstörning? Typ som om det skulle vara något svårt, ovanligt och jobbigt att kombinera dessa två ting? Men hur är det om man är diabetiker och ha en pojkvän? Det är väl inga problem eller? Jag brukar tänka att jag INTE är min ätstörning, men att den är en del av mig och som jag måste kunna koppla bort. Det är så lätt att göra sig själv till ett "offer", jag "förtjänar" inte att ha en sådan fin pojkvän. Men är inte detta en del av vår sjukdom? Kä

nslan av att inte förtjäna något, att äcklas av oss själva? Det betyder ju inte att verkligheten ter sig så, dem har ju funnit våra kvalitéer och älskar oss, så vad blir det som sätter käppar i hjulet? Jo, delvis är det vårt värderande som vi ständigt försöker pränta in i killarnas huvud, vår egen sneddrivna självbild och bristande självförtroende.

Det går visst att kombinera ett fantastiskt förhållande och en ätstörning, det handlar bara om hur man tillsammans ska tackla den! Det största problemet är att vi försöker dölja det för vår partner, främst för att vi skäms, men också för att vi ska bli lämnade ifred med vår svält. Andra orsaker är kroppsbetingat, vi hatar våra "tjocka" kroppar och äcklas av när han tar på den. Det viktigaste är att lägga korten på bordet: Det här är mina problem, jag jobbar med dem, men det får mig att må.......och berätta EXAKT hur du upplever dig själv, situationen och omvärlden. Dölj inget, låt dina mörka tankar komma fram. Älskar du denna person och känner att han är värd att satsa på, är han värd att veta hur du mår. Tro mig, det är enklare att tackla en ätstörning tillsammans och stödet man får är fantastiskt. Det viktigaste DOCK är att inte han tar över ansvaret för DIN sjukdom, han bär inte bördan att du ska äta eller sköta dig, det måste du göra själv! Dra inte ner honom i träsket, men visa honom gärna runt! Han ska inte bli en del av din ätstörning, utan han skall bli dess värsta fiende.

Många gånger när jag känner ett hat mot mig själv, har ångest och anorexin skriker i mitt huvud är det så skönt att krypa upp i min killes knä och bara gråta. Han brukar fråga "är det dina demoner som spökar nu?" och håller om mig, jag får stöd och styrka av att möta mina demoner och jag blir inte lika ensam i det hela. Visserligen kan det kännas jobbigt att ha någon som håller i en när man har extrem ångest, men jag brukar tänka; "Nehej du fröken anorexi, du ska inte förstöra mina känslor för min pojkvän, där tillåter jag dig inte att göra, förstör mig om du så måste, men inte min relation till min pojkvän". På något vis handlar det om att hela tiden kämpa emot och inse att man kämpar för någon annan också.....

Visst finns det killar som är idioter och som inte vill förstå. Om du är rädd att han ska lämna dig, LÄMNA HONOM! Den rädslan passar inte in i ett kärleksfullt förhållande, är det så skört kanske man lika gärna kan gå vidare och finna en som älskar en på riktigt! Ensam är stark, man behöver inte en kille för att klara sig igenom detta. Hellre ensam och stolt än missförstådd och tillsammans! Glöm aldrig det! Du förtjänar att bli älskad!