Nu går jag in på sista veckan innan "allvaret", det känns tungt, men ändå väldigt förhoppningsfullt. Vissa tider på dygnet härskar anorexin, medan andra stunder härskar Miranda. Jag åt fullt igår och idag satsar jag på exakt samma sak, men det känns jobbigt, rädslan av att gå upp i vikt är stor. Dock vet jag att jag måste komma ur mina tankebanor NU, innan hon tar över mitt liv. Det konstiga är hur man uppfattar sig själv, jag ser mig inte som smal, men inte som fet heller....jag avskyr mina lår och de kan få mig att gråta framför spegeln. Annars är jag nöjd, visserligen gillar jag mig själv inte i profil, för jag ser ut som en kille, men ändå. Mitt bruna hår klär mig och jag ser skaplig ut. Trots att jag kan känna denna "nöjdhet" så finns det perioder då jag knappt kan möta min spegelbild. Varför är det så? Hur kan hjärnan jävlas så mycket med än? Sanningen är också att jag skäms för detta, så jag kan inte säga det högt, för folk skulle bara uppfatta mig som bekräftelsesökande. "Söta bruntotten Miranda kan väl inte inbilla sig att hon är fet och ful" Jo, tyvärr. Dessa tankar fightas jag med varje dag, men tyst och för mig själv.
Det jag själv försöker göra är att
1. Inte väga mig, vikten talar ingen sanning om hur jag ser ut, det är kläder som gör det och har jag orimliga krav på strl, så får jag be någon jag litar på om råd om strl.
2.Inte mäta sig heller, jag kan variera 8 cm beroende tid på dygnet och om jag ätit eller ej, det är mycket.....
3. Inte spegla sig för mycket, det handlar ju om ett kontrollbehov som skall uppfyllas, men genom att kontrollera att den inte gör det, hjälper man sig själv.
4. Om du speglar dig, döm inte. Bara kolla: observera.
5. Gör det som du tycker är kul, jag skulle behöva träna mer pilates och yoga, men jag HATAR det och lider mig igenom varje pass. Hoppa det, bästa träningen är den man gillar !
Nej nu ska jag ta tunnelbanan till NK och köpa Thé! Gott! Kram
Styrkekram!!!
SvaraRadera