Vart går gränsen?

Jag vaknade i natt och när jag låg där vaken började tankarna snurra. Började fundera på var gränsen mellan att vara frisk och ha en ätstörning går? Innebär friskhet att man äter ohämmat utan förbud och kontroll? Eller är det att man äter och tränar med medvetenhet, kontroll och förnuft? Eller blir det en ätstörning då? Visst finns det extrema exempel på vardera sida, men hur blir det för dem som ligger i gränslandet då? Innebär kontroll att man har en ätstörning eller är det dess konsekvenser som avgör det? Om jag vill vara smal, innebär ju det vissa uppoffringar, likt om du vill kunna mate måste du offra din tid. Inget går att få gratis, tillslut måste vi alla kämpa efter det vi vill ha . Jag menar inte nu att jag ser det som en ursäkt för att svälta, men om man återhållsam med vissa saker man äter innebär väl inte direkt att man har en ätstörning?! Dåligt samvete får man likväl om man ätit en påse chips som om man sovit ist för att ha pluggat. Allt handlar ju om balans. Självfallet är ångesten vid en ätstörning något helt annat och det är inte friskt att svälta sin kropp så som man gör. Dock känns det fel att släppa på allt, kan man inte få ha kontroll hela tiden men öva på att släppa den och inte lyssna på demonerna? För som det känns just nu ska allt bort och allt ska ätas, även fast jag hellre skulle äta andra livsmedel för min kroppsskull.

Flummigt inlägg jag vet, hoppas någon förstod poängen.....